jag är hungrig som dimman
tar allt den kan hitta
himlen sträcker ner tungan
mot golvet, fångar all
damm - gräver upp jord för
att kunna plantera mer
bygga ut en ny väg, som leder
dit den vill komma till
jag är hungrig som dimman
gör så att man inget ser
fast i tomhetens klaustrofobi
inte en del av någonting
blir alldeles paranoid, tror att
någon förföljer när jag
hör en gren gå av på mitten när
det i själva verket är
min mage som ropar efter hjälp
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar