vardagen (fylla i detaljer)

kråkorna korsar släktträdets grenar,

de stjäl från alla möjliga världar,

bygger en egen under deras vingar

jag tar upp en fjäder medveten om att

man kan bli smittad, därför jag tar

upp den - för att kunna spå framtiden

ill/us/i/on?

och det är vita ränder likt tänder,

som när mina fingrar drar över min andra hand

och får hyn på den bli vit för en stund,

för att det hela sedan tyna och gå tillbaka till det

som för en sekund sedan var

precis som när man skriver i sand, när man börjar

på andra bokstaven, har den andra

försvunnit, sanden inte orkat hålla upp, fallit ner

i grop, åter fyllt till jämn nivå

och det är vita ränder likt tänder,

bara helt vita i början

sedan går det utför,

kan inte övervinna solen, är likt

glödlampor som blir

allt gulare innan de

slocknar helt och lämnar över sig

till natten

lossa / expandera

tankar har ingen röd tråd

trots det kan huvudet explodera ibland -

fast det är snarare att man inte

kommer fram till något fastän man tänker

så mycket (för mycket)

tankar har ingen röd tråd, finns inget

förbestämt mål, snarare

mer att få reda på mer av platsen där man

står, knyta upp knut och gå ut ur

skor, sprida sin lukt, bädda, känna in rum

innan man ger sig ut på

utflykt

tankar har ingen röd tråd,

kan träffa på minnen på vägen,

gå in i gränder, avvika,

fokusera på annat än det man

ska göra, då man själv

kanske inte har lust och det är

den mentala inställningen

som avgör, då det är där allting

börjar

flashback

hon var så vacker att det räckte med

att se på henne och man kunde

känna hennes hy

som när man ser på en sol, eller en

lampa en stund - stannar kvar,

blir tillslut att tankarna

går dit och man funderar allt mer,

antingen förvrider man eller

så kommer man

innanför, vid kärnan beroende på

hur bra man passar med

varandra

likt en blixt från klar himmel,

en snilleblixt, ett guldkorn som man

inte fick strunta i - det kanske

finns 'lika' vackra, men kan man få

samma kontakt, kan man passa

lika bra? - även om vi alla hör ihop,

är vi inte alla tvillingsjälar

som om det var något jag kom på

när jag såg, en idé som strömmade

in i mitt huvud genom mina ögon,

fick mig att förstå att jag skulle vara

tvungen att tänka i hennes banor för

att vi skulle kunna krocka runt hörnet

den vänstra handen möta den högra,

slå ihop boken, ha läst och blivit lärd

genom fakta, se om det kan stämma

med verkligheten, se hur mycket som

jag upplever och ser i andra vinklar -

det är dags för mig att börja odla på

min trädgård, se om hon är en blomma

i den, se om hon är nyckeln jag tyckte

kände i mig, men aldrig vände mig om

för att se efter, aldrig vred om, knäckte

ben i skelettet och gick över gränser,

offrade mig, trodde på min magkänsla...

när hon dör kommer jag ligga vid hennes sida,

vänta tills vi rimmar, allt känns som en evighet

när man väntar, men finns det något annat val?

bara jag inte får panik och drar ett nödrim, bara

för att elden börjar slockna och larmet tystna -

det hör ju till, det hör ju till innan kyssen händer

och livet blir smått oändligt och man vet inte vad

man känner - obeskrivligt är ordlöst och ordlöst

kan tolkas som dött, men är dött verkligen dött?

förvånad / ritningen blev inte förverkligad / rasade

han slog till henne på käften,

blev som när man trycker ut

luft ur påsen,

trycker ifrån sig dörren som

stängs men inte sluts helt -

en pust, en

vind som skyfflade bort alla

löv, allt grus från gatan och

kvar fanns

bara gatan, utan spår, med

inga förslag vart man skulle

börja, för

allt var slut, allt gick förbi,

det var en ordlöshet som löd

/utrymme/

man kan svära på gud, men man får inte svära i kyrkan,

hon älskar lukten av kaffe, men hatar smaken - vad

som är på mark och vad som är i luft är inte detsamma,

ändrar skepnad,

försöker att lura - hon tycker att det fyller tomrummen,

gör så det känns hemtrevligt, fastän hon kanske

aldrig varit där lukten är, men om hon smakar känner

hon sig genast

fängslad och vill därifrån direkt, innan de har henne i ett

järngrepp och tvingar henne att leva genom en

lista som radar upp sådant hon ska och inte ska göra

finns inget man måste -

alla har rätten till sitt liv,

varför finns det då något

som man får och inte får?

lever livet bäst,

om man är sig själv

(benen knäcks) målar upp bild inom sig

camera - rum på italienska,

vår kropp är ett rum som i sin tur

är en kamera, våra ögon

styr, tar bilderna, bygger väggarna

runt, samt tapetserar dem

vare intryck är ett uttryck

men blir först synligt när

man är medveten om det