KastaUtanHast

Ta en titt

Ja! Släng ditt öga fritt

Låt den gå hur den vill

Den behöver nog rastas

Efter sitt tyckes kit

Bältet med intresset sitt

Ta en titt

Låt den utvecklas

Efter ett kast

Utan hast

...

Är parken värd att tolka?

"Till parken, moster!" Skrek unge prisen Hamilton den 76:e medan han satt på moster Yllas rygg och slog till ordentligt med damens städvippa som hon hade använt mycket noga i föregående minuter. Slagen värderades i 3/4 takt mot bortre hamn.

--------------------------------_____________------------------

Är parken värd att tolka av mig?

Jag kommer alltid att vara som er, barn.

Jag fann en vagn med ett spädbarn i

Hon sjöng så fint så jag rullade på febrilt

Jag kom hem men kände mig som gäst

Jag hade återlämnat mig, jag var frälst

Återfödd,

Återdöd'd,

Hur många gånger ska vi behöva leta

För att hitta personligheten av sanna lekar

Den som säger: "Vi gör detta"

Och kärleken är rätt i första stund

Som om den var evig om man tar bort all blund

För vem vill blunda när man kan göra

Saker av kärlek, ja, utan att förstöra

Man missar så mycket av tiden

Den största fienden

När man sover bort och drömmer om konstiga hopp

Genom

Historien

Och

Dagarna

Som Tas

Bort Då De Är Och För Alltid Vara För Konstiga, Bra Eller Bara Hela Jag

som blåstes bort men en dag per vecka kommer och säger jag gillar choklad därför att smaken är den som lägger ljudet i njutandets ihopslagna tag

Attä

Att älska en ogillande gåva

Är som att hälsa en sjukdom välkommen

Att frälsa en normal man

Är som att känna att man har denne i tång

Att du är allt som du gör behöver inte betyda att du gillar stekt smör med fryst bröd.

B skulle göra hjärtat fel om ni fanns heéere

Björnen går i ide

En Dag i timmen

Lika lite som en finne

till yta

Lika mycket som en stadig grund

till en skuta

Den sover sig redo

För så roligt är det inte

Annars kunde vilja av energi hålla ögonen uppe

Men dagarna nu har varit som kedjor

Hjärna kontrollerar som uppfyllda bedjor´

Han bad för vår, han fick snö

Han gick under hö, fann grislår

Åt sig mätt, mätt, mätt

Tills bonden högg till med krattas bakkäpp

Som väckte hjärtat av sår

Fick någon att förstå

Sprang iväg och insåg

"Detta är tiden för förändring

Flytt och ny inhämtning, inget

Ska bli en vana, jag ska gilla

En karusell av bana då jag vet

Vad jag tro, men icke tro vad

Jag veta så får jag utforska

Mig till de fetas plats av

Meta, få något som man ej kan

Steka"

AndasIkapp~

Blodet droppar

Som en tickande klocka

Håller likförbannat takten till

Sekundernas bråska

Vem kan pumpa om inte ditt hjärtas vilja av

Göra, starta, hinna och avklara

Blodet droppar

Från en synlig brist

Du gick för fort och

Vrickade din vrist

Av springa och ta en hiss till

Högre höjders bliss´

Till sist kommer att bli det första kapitlets roll.

Hej

Jag är här igen, efter en lång resa uppåt dalarna, var inte orolig:

Jag hör av mig till dagens ljus av strålande liv eller regnande bin

och oavsett eller så trivs jag bättre här än där, det vet jag nu och det

kommer jag förhoppningsvis förstå desto bättre när jag vaknat efter

den kommande sömnen av återhämtning

God natt och lär dig att se klart i mörker om du vill förstå dig på världens synliga ego del2.

Min sista förlåtelse till mig själv för kvällen, sommaren och viljan som inte längre ska ha värdet att bara spilla

Jag är ledsen för min egen skull:

Jag har varit arg för en för en försenad kull:

Men ack så dumt! Det var ju mitt fel och strunt

Samma

sak händer hela tiden dags att böja tillbaks det för gott med hjälp av smeden

Kamma till vetenskap av misstag, glömska, vilja, kunskap och alla tefat

De ska få flyga och se sig om

De ska få flyga och visa vad det handlar om

För när de är fria känner jag motvinden som jag inte kan göra min motvilliga vila på

Och då händer mer än vad ni tro.

D! med små bokstäver

jag börjar varva upp när jag varvat ned

jag blir hög av ingeting förutom trötthetens fe

när jag varit trött länge nog, vänds natten och symboliserar: nog!

men inte tog jag döden för att känna skelettets ökenlika yta

jag vill gräva mig under för att hitta skatten som inte går att byta

ett maskineri som någon beskådat eller vidrört är ingen verklig hök

som jagar efter något ingen funnit

en eld som aldrig brunnit

men som ska finnas och börja brinna

när du, jag eller vem vet vad har kommit på

vad alla egentligen vill ha och göra

då det sitter inom ryggradens sköra veteröra

kunskap och frö, blandat med personlighetens död: uppstår för och inte emot hembränd öl i metaforisk innebörd.

Ett slag för mycket, ett slag försent.

Oj! Så skrattretande det är att se en förtryckt atmosfär

Men! Ser man på

...

En statistik av mobbning är uppspikad här

Den skriker att många inte talar om vad som viskas bör

Att inget smör används men så hör

Slag tar vi alla någon gång och det ska vi vara tacksamma för

Vad vore vi utan dessa elakingar med en sammanhållande tumör

Som täcker syn och sinne men som aldrig tär

Till den är borta, och det med besvär

Att ta slag kan vara nyttigt som jag sa, men inte för mycket eller lite

Då blir vi antingen över eller under jord, inte på som den vite

Tre grupper

Tre åsikter

En allians behövs här

Om vi inte vill slå ned en säkerhetsvakt som skyddar oss från rustade trupper

När de springer mot oss, spricker allt i delar och flyter ifrån oss och vi tappar

Andan, att detta kunde hända!

Vänd aldrig mera femman av kronor som denna.

De små

Steroider av önskan

En dom från skyldighetens

Grönskan i hopp om att få

Identitetens egendom social

En bordell där drömmar står till svar

Efter en penning i form av en sal fylld med blommor som säger vad

Jag älskar dig, men kanske bara idag

Jag undrar skillnaden på dig och din karl

Men det är så självklart att jag inte ser vad jag tag

Åt mig till minnet och stunden som ännu är ett barn

För mig till himmel

Bortom all sol

Ja, ja, ja förbi den stora bollen där rikedomens leende bor

Jag vill till min fantasis verklighet där alla har KOL från föregående år

Så de kan tänka om och dö för de små

De små

De små

De små

Bröder som är systers son

Syster som är broders giftemål

Vad som än gäller står jag i denna minut och dess skede

Vad som än händer sitter jag och tänker på världens sände

Det var väl inget bestämt eller kommet

Utan mera som ett alldagligt val av kallt eller hett

Omöjligt att besvara, omöjligt att ha förberett

Om du inte har en sådan modern andedräkt

Som de klär på som kejsaren och hur hans kropp är klädd

Efter den blindes käpp

Som de tagit och slängt

Till skräddares egna glimt av hål i täpp

Häng solen för en dag

Låt oss se mörkrets sanna fana av ingen lag

Låt oss undgå de tjockas tryck från mage av felaktiga tal

Amen, vad jag än förstå i detta går jag vidare utan smärta.

vågarDuSåVågarjag

Orken är
Tolken är
Sorken
Som går under solsken
Som går under moln
Inte känd som bokstav
Mer känd som full
Simmar över haven som ger vågor av mod
Vågar du så svämmar vi över
Reykjavik tog flamma, blod blev torkat av sol
Länder blev nationer
Nationer blev förbud
Förbund tog över kopplet
Ströp allas gosehund.

Klapptackla

Salen, Salen
Spatsera över talen
Som ses starka
Som ses hoppfulla
Varför inte göra det sagda nu
Istället för att klappa sönder våran immun

Det vi vill nu, men inte göra
Tynar till en hög av de förförda
De som styrs av annan makt
De som tidigare fick förtroendet dålig akt

Stryp din nerv
Ta tag i saker själv
Kasta ditt hjärta
Se på milen som går under hetta

*The golden ways comes from the things that's not being prepared, happy sword of flowers dad..

*Between light and dark, should I bark? Between good and bad, is it really that sad? No, I still got the lark of white flyin' way up high...

*If you say no, you don't know. If you say yes, you think it's like playing chess - But it dosn't matter I already see, you're nothin' for me

*Eatin' days to ecept the race. Eatin' red roses to feel a other face. Eatin' lies while I take another case. Everything is a haze.

*Heaven or hell, just a breath away. Whisper or scream just another level for them...

Vändpunkten_)

Med detta inlägg har jag nu dragit upp två gamla historier från högstadiets sista tid för att lättare kunna gå framåt och tänka om, börja om. Jag tror och hoppas att det kommer att gå lättare då man inte har något som ligger och skräpar ifrån föregående person.

____________________________________________________  Av (...) samt duglig assistenthjälp från (...) genom hela berättelsen.*  

__________________________________________

Solen sken, känslor flödade genom den nu kvävande luften. Jag tog minna första steg ut ur skolans entré och det var här känslorna krockade; Oftast så tycker man att det ska bli skönt att komma hem ifrån skolan, speciellt en sommardag som denna, men jag har dock en rädsla inom mig. En rädsla som tycks övervinna allt.

Det började under ett förtryckande år, min moder och levnadsguide försvann plötsligt och jag, som bara var 7 år vid tidpunkten, kunde inte ens fantisera om alternativa händelser.
Min fader var en man som aldrig hade tagit tiden att lära känna mig då han jobbade för oss, när min mor dock försvann var han tvungen att göra något. Sakta började jag förstå varför han inte hade lärt sig själv att känna mig som person, det var inte pga. av tid eller jobb utan något ogillande i hans ögon: Jag hade stulit något värdefullt. Jag hade stulit hans kärlek. Hon hade dött för mig.

Min rädsla var något som jag trodde var normal, jag började växa mer och mer för varje år som gick och därför trodde jag att han skulle rusta mig inför de vuxnas värld. Min kropp sade dock ifrån. Han, Stanislav, slog mig varje natt för att inlära mig den läxan som var viktigast i livet, om man stal någonting så skulle saken stjälas vidare. Den förste tjuven i dramat skulle senare få känna på vad den oskyldige och bestulne mannen hade känt när han inte hittat pusselbiten och på så sätt skulle den förste lära sig och göra detsamma mot den som stal saken ifrån honom. Vem jag var i dramat visste jag inte och vad dramat la grunden för kunde jag inte förstå.

Varje dag tar jag dessa steg. Varje dag tänker jag på samma saker och varje dag utvecklas tankarna till ”vad ska han göra idag”?
Promenaden ”hem” tar ca.10 minuter, jag går oftast väldigt sakta fysiskt men psykiskt känns det alltid som om jag rusar fram till butiken som har rea: ”Redigt med stryk, nu endast 49.90kr!” där jag desperat köper alla exemplar då min hjärna börjar inse det som en sanning för hype och mode samtidigt som jag köper alla exemplar för att köpa mig ut ur den världen - affären fysiskt. Satsa allt för att få chansen att börja om.

Nu när jag var framme vid dörren skakade mina händer och mitt hjärta gjorde volter i hopp om att få hoppa över en höjd som blev högre och högre för var dag då jag klarade av.
Mina händer svettades som oförbereda tårar, ett konstant tryck av skräck i hela kroppen när jag försiktigt öppnade dörren. En spontan pust av lättnad anmärkte tomheten som de tunna väggarna bevisade. För att vara extra säker sprang jag hastigt upp till mitt rum, där mitt blod ofta spilldes. Jag såg garderoben där jag mer eller mindre suttit på huk och bett med tårar som hjälpmedel för ett bättre liv. Sängen som tillförde lukten urin och skrivbordet vars yta såg ut som det hade tagit emot alla skällsord och ristat in dem för att få mig att minnas hur jag var, enligt dem.
När jag nu såg mig omkring, som jag gjorde för att försäkra minna känslor, såg jag plötsligt min enda blomma som stod vid fönstret med de neddragna markiserna. Blomman var vissen och liknade mig symboliskt: Ett överhuvud som var så stor och maktbenägen att en skugga sänktes ner på denne och en sorg som slog genom hela kroppen.
Att komma in ifrån en ljus dag till denna mörka lägenhet och stämning skapade en trött hjärna; snabba förändringar skapar trötthet.

Mitt i min dagliga tankegång hörde jag något som jag inte brukade höra vid tidpunkten: Trappsteg. Jag fick en känsla av att det var han vilket fick mitt hjärta att bulta snabbt åter igen. Jag skyndade mig till sängen som jag snabbt kröp under.
Tillslut hörde jag att handtaget greppades och att dörren snabbt slets upp. Rysningar fördes igenom kroppen när jag kände hans närvaro.
Han såg sig hastigt omkring med flackande ögon som såg ut som två vulkaner som vibrerade sig redo för explosion. Minna tårar som återigen uppkommit gjorde det suddigt för synen. Lyckligtvis så såg han mig inte och grabbade istället tag i en golfklubba och gick lika snabbt som han hade kommit. Efter några minuters tystnad såg jag honom ta bilen och åka ifrån parkeringen. Jag vet inte vad det var men jag kände en otrolig glädje inom mig och log för första gången på flera veckor, sakta vände jag huvudet mot blomman. Den tycktes känna av en snudd av glädje och nytt hopp. Ett hopp som sa att jag skulle leva för stunden. Ett hopp som sa att det skulle bli okej, vad det nu var…
Blomman berättade för mig om dess medlidande och reste sig en aning för att bevisa att det var äkta. En ljus nyans trängde sig förbi de mörkas makt.      
Den oväntade händelsen förde bort mögellukten som hade lagt sig i mitt rum efter veckor av ingen städning och skapade en ny fräsch vilja. En trogen vilja som ville ut och leda kroppen till något som kändes bättre, men vad kunde inte bli bättre nu?

Jag tog de första rörelserna tillbaka till det visuella ljuset som köksfönstret framförde och gick senare vidare till hallen där jag tog på mig skorna som saknade skosnören. Dörren öppnades senare av min nu lätta arm och stegen som jag tog nedför spiraltrappan kändes som ett par vingar.  När jag sedan kom ut bemöttes jag av syre, återuppstådd grönska och fågelkvitter – våren var här.
Utforskande tvingade jag mina stela fötter till rörelse och upptäckt, gamla minnen skulle jag nu byta ut i second hand butiken: Resa med ögonens närvarande, att känna vad jag såg, att känna vad jag tog.

Min glädje hade gett mig mod, mitt mod hade gett mig vilja och min vilja hade gett mig beslutsamhet: Jag har det dåligt och jag är redo att satsa allt och nu när jag väl har fått en glimt av självförtroende, varför inte göra det nu? Satsa allt?  Genom dessa tankar spatserade jag genom den lokala parken som jag alltid uppskattat som för ren och rik, där jag aldrig varit värdig att vistas;
Nu bemötte jag rullskridskoåkande med ett leende på läpparna, hundägare med påsar tillhörandes samarbete av välgörenhet: För första gången kunde jag gå lugnt, även om jag fortfarande inte visste vad som hade hänt med mig när min far hade tagit bilen, men något var det. En sten som förvandlats till frigolit och nu flyter igenom strömmen, parken eller drömmen... Nej, detta var ingen dröm detta var verklighet.

Före parken var det ”smutsiga” och ”fattiga” området, efter parken kom motsatsen och det var hit jag gick för att avslöja sanningen om mitt liv de senaste 5 åren. Sanningen om hoten, slagen och sorgen från lycka av moderns levnad till sorg av moderns död.
Motsatsen var rikare, större och trevligare. Här verkade polishuset ha mer nytta än på andra sidan, eftersom det stod här. Jag gick in och allt jag behövde göra var att dra upp tröjan.             
/(...)

Förklaring till underrubrik om hjälp av nämnd elev sid. 1 __________________________________________>
 * Angående hjälpen så gjorde jag det lättare för (...) med bl.a. språket; Han hade själv denna baktanke. Han visste hur allt skulle vara. Jag utvecklade tanken och gav förslag med ord vilket jag senare förklarade om han inte förstod. Jag hjälpte honom med att få ut tankarna i ett skrivligt, förståligt och sammanhängande perspektiv.

Det var (...) som frågade om hjälp men om du anser att detta är fel eller för mycket så är det självfallet mig du ska haffa.
Det som är positivt med detta är att båda utvecklades enormt; Jag lärde mig att hjälpa till, diskutera och begränsa tankar och på så sätt inte sväva ut. (...) fick hjälp med att utveckla tankar och språk som jag hoppas och tror kommer att hjälpa honom en aning i framtida utmaningar.

En annan del var att jag gillar och skriva medan han inte gör det, alltså gick vi ihop och skapade en bättre stämning i mellan oss då han tyckte att det var roligare när han fick ut det han ville säga igenom texten samtidigt som vi diskuterade.

Och, ja, jag anser att detta verk som vilade inom P är bättre än mitt egna inom arbetsgången då det utvecklade individer, jag kände att jag blev bättre genom denna till skillnad ifrån min egna (då den är personlig, vilket jag är varje dag, som jag skriver tänker jag) och jag är säker på att (...) kände samma sak om att hans tanke blommade upp till en fulländad årstid, eller, åtminstone som han ville att den skulle vara vilket inte är det lättaste med en historia.

Sedan var det självfallet roligt för mig att bli tillfrågad om hjälp, jag har dock en tendens att vara självisk inom skolarbeten som jag vet att jag kan eller gillar och därför skulle det kanske varit bättre om (...) frågade dig om hjälp från start då texten kanske blev lite för mycket Rehder i språk och struktur (eller vänta, motsatsen till struktur är kaos, något som jag är bra på..), men det är även såhär vi möter nya utmaningar som alltid finns och kommer att finnas, genom att testa nya och ovana vägar pga. vilja så är det endast ett bevis på intresse till något bättre men oförberett och givetvis favoritordet spontant.
/(...)    
__________________________________________

 

(...) = Anonym

Mare Nubium - Molnens Hav

Molnen formades till cirkulära skepnader

. En gråskala av visuell hårdhet som framförde ondska blev allt tydligare. Tåget, vars passagerare var en man, accelererade mot fjärran likt en metronoms målinriktade önskan. Atmosfärens bredd minskades efter varje andetag och den ensamme mannens ögon hann inte med rättvisans förändring som forskare ifrån tidigare årtionden uteslutit.

"Vad är detta?" Frågade sig mannen bland de flygande tankar som kretsade likt Saturnus ringar. Mannen som såg en hel värld i brand kände minnen från barndomen; lukten av brända kanelbullar, synen av brand och känslan av en borttappad pusselbit. En pusselbit, en händelse som hade utgjort en 18 karats silver väg till personlighet i dess djupaste form, på gott och ont. Att se en pågående process av förintelse kunde han konstatera att det var något av den bortre världen, vilket de flesta skulle påstå, han förstod dock att allt hände av ett eller flera skäl.

Under mannens tankegång förändrades allt samtidigt, varje kraft inom naturen visste när och hur de skulle göra deras uppgift: Det var som om ett progressivt musikstycke och dess musiker arbetade gemensamt för att frambringa de i genomsnitt 10 minuter långa musikbitarna fullt med taktförändringar och ljud.

De uppmärksamma och disiga figurerna vars förändring i denna tid utvecklats till groteska gestalter med färgen svart började för närvarande stund falla kontrollöst likt sensommarregn, dock anmärkte man genast en skillnad: lukten var inte så ljuvlig som om kylan snuddat asfaltens heta solbränna, nej, snarare tvärtom. Krut var en utgångspunkt som mannens vidareutveckling bildade grunden för. Han begrundade igenom den vita snön som alltid verkat falla under fel årstid, eller återinträda igen en månad efter förra besöket. Vitt, renhet och oskuld... På något sätt blev dåtid alltid nutid och om igen, ett fascinerande kretslopp som bevisade något och även var något som inte tycktes gilla vad det betraktade - som alltid ville rena nutida händelser då förtroendet inte kunde ta mer. Något som ville ådaglägga att vi kunde börja om från noll. Något som vill ge oss en chans att överleva i frid, istället för att, exempelvis kämpa för våra liv i alla dessa krig. Var detta jordens hämnd? motsatsen av positiva ting i dess fullo transformerade sig till den negativa gränsen, botten, ändan - en start på något nytt och fasansfullt. Detta var ett timglas som stod och avgjorde en framtid genom att stå vid den gamla obetydliga stugans enda bord och luta mot dennas kant.

...

Sakta fördes en dimma över ögonen likt ett vitt oskyldigt lakan och en ny värld framställdes inom kort: Denna gång satt han i en tom tågkabin där regnet stänkte kraftigt mot dess fönster och kaffe lukten från bistron var som en gas som sakta kröp in igenom näsborrarna vidare till återvändsgränden hjärnan. Kaffelukten gav energi och pånyttfödd hunger, han kände rastlöshet och ställe sig upp för att senare släpa fötterna genom vagnarna för att nå det slutgiltiga målet: Bistron. Det var även vid detta tillfälle som han förstod att de föregående händelserna sammanfattat en dröm, en dröm som både förlamat och lurat de sju sinnena till realitetsuppfattning.

Mannen som nyligen gått igenom en 40-årskris hade blottat hjärtat sedan ungkarlsår - Hans eviga "theme" bland klasskamraterna vid avgångsåret hade varit David Bowies "Rebel, Rebel" med en omgjord text i ogillande syfte. Att han alltid stått ut - "speciell på ett dåligt sätt" - var något som han var stolt över, varför vara vi när man kan vara jag? Varför följa någon annans lag när man kan slå vad? Åsikter var något han beundrade: Att se tycke, smak, rätt och fel i en annan vinkel.
Att blotta hjärtat var att visa sitt riktiga jag, även om det fanns eller inte. Att göra som det sade, även om man riskerade att dö för intet.

Hans namn var Marquis Léon, en fransk vinodlare vars filosofi utgick ifrån två egon - A och B - Att följa hjärtat eller hjärnan. Hjärnan var "den andre", inte den riktiga, som ofta skapade grupper och var en spär för hjärtat som inte var starkt nog för att göra sig hörd då tiden passerat och grupper utvecklats till större parti med samma åsikter.

Marquis var nu på väg hem från storstaden Paris som han senast vistas i för 20 år sedan - nu var året 1992 och mycket hade förändrats då 70-talet innehållt en på sätt och vis industriell och medial utveckling. Marquis hade känt osäkerhet, rädsla och stress. Osäkerhet och stress av omgivningen; Detta var ingen fri gård med långsiktiga planer och vackra gränser, utan varenda hus gjorde ett tidigare vackert landskap till stora dammoln där elektriska ljusrör framkallade framtidens syn på människan som ville styra varandra med fjärrkontroll för att slippa besvärliga jobb. Var det dessa han bjöd till ändlösa kvällar med sitt vin? Slashasar?

Han drack försiktigt kaffet ifrån espressomaskinen >Ännu ett uselt påfund för att undgå arbete, slippa spilla energi eller tid<>

>Nästa hållplats Lyon<>

Marquis harklade till sig uppmärksamheten, det var här han skulle av även om det var självklart då det var den sista hållplatsen innan den återvände till Paris.

Han gick långsamt ut, tog ett djupt andetag och kände sig därmed stark och trygg igen; Det var här landskap formades efter vilja och kärlek, även om tid och besvikelse/ångest hade en avgörande roll i var mans liv så var det något som man helst ville utesluta: Varför ångra något som man redan begått när man kan se framåt på det man ska göra eller skratta glatt inombords åt det under man nyligen avgjort som ett bevis på att alla har ´det´ i någon form av unik skala vilket man faktiskt har fått? Man kanske, till och med, kan återställa vissa dåliga gärningar till noll tack vare de bra och på så sätt se tillbaka på livet stolt innan andetaget slår volt.

Området som tåget gick tur och retur igenom 4 gånger per dag var inte så bokstavligt som det lät. Detta var nämligen inte som de flesta skulle tro om man utgick ifrån den stela flimmer-tanten som nämnde storstaden Lyon stolt, nej, detta var ingen exklusiv HD-bild. Detta kunde man ju dock avgöra direkt genom kvalitén på tåget då den satsade mer på kvantiteten i själva sträckan för priset än för kvaliteten i avgångsplatsen, som inte var i centrum, och inredningen, som snararen hade fastnat i 80-talsdengan "Back In Black" för det var vad det faktiskt var, de kom alltid tillbaka med passagerare men ack vad det såg mörkt ut.

Området var nämligen inte som det sagda centrumet Lyon, utan ingick endast i dess gränser vilket såg ut som vilket småstad som helst i östra Frankrike: växtrikt när det kom till grönt, föråldrande tegelhus som hade tappat nyansen då de solat under hårda förhållanden - dåtid blir nutid - att bli så brun att man tillslut lika vit som man en gång varit, nödvändiga butiker, slät mark som utgjorde en vind som bildade kännetecknet för landskapets ljud och lukt: ständig press mot trumhinnan samtidigt som en förvirrad avgaslukt från motorvägen 8 kilometer bort blandades med nyklippt gräs.

Marquis tog första steget efter att han transporterat känslor genom att njuta stillaståendes ett par minuter, han skulle vara tvungen att gå några kilometer för att senare byta till hans cykel som vilade vid den övergivna macken och på så sätt slutföra del 2 av resan och påbörja del 3.

Något som han kände var värt att anmärka efter den första kilometern var den ovanliga hettan som skapade en större trötthet än bad han varit beredd på. Den var som en anakondas beslutsamma grep runt nödutgångens handtag: ingen fick komma ut levande. Marquis skulle dock inte ge upp i första taget. När han väl kom ut ur förorten så hade vinden utvecklats lika drastiskt och dramatiskt som hans syreupptagning: båda innehållandes en slemmig syra som var redo att koka bort klumpar vilket var grytans hinder och öde. Himmelen utvecklats lika skyndsamt som hans syn: dissig och frånvarande och en hörsel som hade slutat lika tvärt som områdets tillhörande å.

Plötsligt var det som en teaterpjäs;
Blodröda gardiner slogs igen, det närvarande området som nu var en trång lokal släcktes ned och endast en del av rummet, som började bli fryskallt, lystes upp med hjälp av en 120 watts spotlampa. Kartongklippta masker smög försiktigt intill ljuset och förföljdes därefter av deras hållare: en gestalt föreställandes en road ängel som höll de två pappbitarna stadigt.

>Inte visste jag att kraft av vilja, personlighet av stål icke kunde stå, men sedan insåg jag din mänskliga tår av både svett och blod och förstod att du inget tål<>Vad kan man förvänta sig nuförtiden? När världen springer fram och försöker bygga något som den inte har fått instruktioner av så kan det nästan aldrig bli bra.<>Förvänta sig? Haha! Står du och väntar, till och med längtar efter att en boll som alla tvingas springa på för att hålla igång ska ändra riktning efter din önskan? Förstår du inte!? Du måste göra något!< >Men...< >Men? Vad har du för argument? Du har nämnt i runt 20 år att du inte är någon annan än dig själv i hjärtats trogne tjänst. Du har klagat och suckat över år och dar, nu när chansen är kommen viker du av och försöker framhäva besvär då du inte "vill" eller "kan" vara far över uppkomst och ny lag. Det är din dröm, att göra världen väl men sedan så är det tydligen personliga tecken som styr din väg, fastän äkta tröst efter drömmar slår allt som inte består av mänskliga sömmar.<>Att vara självkritisk är att vara god och nyttig, mot sig själv. Att vara god och nyttig mot sig själv är att vara god och nyttig mot andra då man utgör en krävande utmaning som tillför en påtvingad utveckling - att ge kritik är ett måste för att komma framåt. Jag kom till dig, eller, visade mig för dig idag då jag ville rätta till din väg, eftersom du tog en genväg - struntade i tecken som storstaden visade dig och åkte hem till vardagen. Första chansen på 20år och du fimpar den då storstadslivet fimpar din vilja.

Att vara självkritisk är att lära sig själv att få ett äkta självförtroende, vara missnöjd över något som man har gjort och senare tro att man kan göra bättre, inte ge upp... Du var inte den idag - men jag ger dig en chans till.<>Så.. Vem vill du vara?<>Allt hänger på detta, ett prov för att testa hjärtats frihet - att kunna välja värld och vardag och sedan uppnå lycka.<

Marken började vibrera som en trumvirvel, spänningen tätnade som en grottas förfallelse - att hinna springa ut innan mörkret visade sitt riktiga jag.

Lukten av fukt, som tätnade luften och klädernas utrymme.
Synen av mörker, som döljde föremål vilket skapade en millång tankegång.
Ljudet av droppar, droppar som räknade ner något oförberett - Allt sammanställt till en orsak.
Han tänkte på gamla tankar... "Positivt har ingen bakgrund, endast negativt" Detta då?
"På gott och ont" - Brand, bullar, bortgång - allt var ett pussel till den väg han gått, en händelse, från lycka till olycka.
Hemväg på lätta steg när modern lovat bullar men sedan lukten av bränt och synen av rök och eld. Det var ett glatt leende som bytt form till ett mer förvånat - oförberedda händelser skapade vägar - denna var detsamma, att klara sig själv: Att välja själv.

Generationer - År, sammanfattade månader, veckor, dagar, avgörande lagar som fick nya, tillkomna barn att fagra med ett vårskrik - född vild, revolt, utveckling, cirkulerade sekundvisare med en avgörande knapp i mitten.

>Nå? Jag ska göra det lättare för dig... Tänk dig in i en situation eller ett liv där du är en blomma, en blomma har en kort levnadsgräns... Men den återuppstår när tiden är inne, den blir desto finnare och lyckligare när människan rensar ogräs.
Jag är människan, du är den vissna blomman.<>Du är den giftiga blomman som har bombhotat världen - gått din egen väg. De är skorpionerna som har smittat en efter en och på så sätt lurat dem med att följa med grupptryck.<

Plötsligt förstod Marquis vad det hela handlade om och uttryckte sig spontant ur extas:
>Rensa mig.<>

Oväntat slutar marken att vibrera; Marquis valde gestalt utan att vara medveten om det. Med ens reser sig stora trädväxter fram tillhörandes taggar, skorpionerna spetas. Taggarna uppför sig som sprutor, det pressas in någon form av syra som spräcker immunförsvaret. Huden färgas till växternas nyans, kroppen till växterna skepnad, huvudena blir stora frön, sakta formar det sig stora vita kransar - vit - den nya tiden är här.

Marquis står förstenad och tänker på drömmen. Drömmen hade en logik - han satt i ett tåg som förde honom bort ifrån dåtiden, "nutid blir dåtid och om igen".

Han tittar sig omkring och ser oförmodat en mindre skara människor längre bort. De är de oskyldiga, de oskyldiga i trollskogen. Överraskande nog börjar det regna - träden svettar koda, de föregående människorna gråter över att ha besegrats av den andre.