Med detta inlägg har jag nu dragit upp två gamla historier från högstadiets sista tid för att lättare kunna gå framåt och tänka om, börja om. Jag tror och hoppas att det kommer att gå lättare då man inte har något som ligger och skräpar ifrån föregående person.
____________________________________________________ Av (...) samt duglig assistenthjälp från (...) genom hela berättelsen.*
__________________________________________
Solen sken, känslor flödade genom den nu kvävande luften. Jag tog minna första steg ut ur skolans entré och det var här känslorna krockade; Oftast så tycker man att det ska bli skönt att komma hem ifrån skolan, speciellt en sommardag som denna, men jag har dock en rädsla inom mig. En rädsla som tycks övervinna allt.
Det började under ett förtryckande år, min moder och levnadsguide försvann plötsligt och jag, som bara var 7 år vid tidpunkten, kunde inte ens fantisera om alternativa händelser.
Min fader var en man som aldrig hade tagit tiden att lära känna mig då han jobbade för oss, när min mor dock försvann var han tvungen att göra något. Sakta började jag förstå varför han inte hade lärt sig själv att känna mig som person, det var inte pga. av tid eller jobb utan något ogillande i hans ögon: Jag hade stulit något värdefullt. Jag hade stulit hans kärlek. Hon hade dött för mig.
Min rädsla var något som jag trodde var normal, jag började växa mer och mer för varje år som gick och därför trodde jag att han skulle rusta mig inför de vuxnas värld. Min kropp sade dock ifrån. Han, Stanislav, slog mig varje natt för att inlära mig den läxan som var viktigast i livet, om man stal någonting så skulle saken stjälas vidare. Den förste tjuven i dramat skulle senare få känna på vad den oskyldige och bestulne mannen hade känt när han inte hittat pusselbiten och på så sätt skulle den förste lära sig och göra detsamma mot den som stal saken ifrån honom. Vem jag var i dramat visste jag inte och vad dramat la grunden för kunde jag inte förstå.
Varje dag tar jag dessa steg. Varje dag tänker jag på samma saker och varje dag utvecklas tankarna till ”vad ska han göra idag”?
Promenaden ”hem” tar ca.10 minuter, jag går oftast väldigt sakta fysiskt men psykiskt känns det alltid som om jag rusar fram till butiken som har rea: ”Redigt med stryk, nu endast 49.90kr!” där jag desperat köper alla exemplar då min hjärna börjar inse det som en sanning för hype och mode samtidigt som jag köper alla exemplar för att köpa mig ut ur den världen - affären fysiskt. Satsa allt för att få chansen att börja om.
Nu när jag var framme vid dörren skakade mina händer och mitt hjärta gjorde volter i hopp om att få hoppa över en höjd som blev högre och högre för var dag då jag klarade av.
Mina händer svettades som oförbereda tårar, ett konstant tryck av skräck i hela kroppen när jag försiktigt öppnade dörren. En spontan pust av lättnad anmärkte tomheten som de tunna väggarna bevisade. För att vara extra säker sprang jag hastigt upp till mitt rum, där mitt blod ofta spilldes. Jag såg garderoben där jag mer eller mindre suttit på huk och bett med tårar som hjälpmedel för ett bättre liv. Sängen som tillförde lukten urin och skrivbordet vars yta såg ut som det hade tagit emot alla skällsord och ristat in dem för att få mig att minnas hur jag var, enligt dem.
När jag nu såg mig omkring, som jag gjorde för att försäkra minna känslor, såg jag plötsligt min enda blomma som stod vid fönstret med de neddragna markiserna. Blomman var vissen och liknade mig symboliskt: Ett överhuvud som var så stor och maktbenägen att en skugga sänktes ner på denne och en sorg som slog genom hela kroppen.
Att komma in ifrån en ljus dag till denna mörka lägenhet och stämning skapade en trött hjärna; snabba förändringar skapar trötthet.
Mitt i min dagliga tankegång hörde jag något som jag inte brukade höra vid tidpunkten: Trappsteg. Jag fick en känsla av att det var han vilket fick mitt hjärta att bulta snabbt åter igen. Jag skyndade mig till sängen som jag snabbt kröp under.
Tillslut hörde jag att handtaget greppades och att dörren snabbt slets upp. Rysningar fördes igenom kroppen när jag kände hans närvaro.
Han såg sig hastigt omkring med flackande ögon som såg ut som två vulkaner som vibrerade sig redo för explosion. Minna tårar som återigen uppkommit gjorde det suddigt för synen. Lyckligtvis så såg han mig inte och grabbade istället tag i en golfklubba och gick lika snabbt som han hade kommit. Efter några minuters tystnad såg jag honom ta bilen och åka ifrån parkeringen. Jag vet inte vad det var men jag kände en otrolig glädje inom mig och log för första gången på flera veckor, sakta vände jag huvudet mot blomman. Den tycktes känna av en snudd av glädje och nytt hopp. Ett hopp som sa att jag skulle leva för stunden. Ett hopp som sa att det skulle bli okej, vad det nu var…
Blomman berättade för mig om dess medlidande och reste sig en aning för att bevisa att det var äkta. En ljus nyans trängde sig förbi de mörkas makt.
Den oväntade händelsen förde bort mögellukten som hade lagt sig i mitt rum efter veckor av ingen städning och skapade en ny fräsch vilja. En trogen vilja som ville ut och leda kroppen till något som kändes bättre, men vad kunde inte bli bättre nu?
Jag tog de första rörelserna tillbaka till det visuella ljuset som köksfönstret framförde och gick senare vidare till hallen där jag tog på mig skorna som saknade skosnören. Dörren öppnades senare av min nu lätta arm och stegen som jag tog nedför spiraltrappan kändes som ett par vingar. När jag sedan kom ut bemöttes jag av syre, återuppstådd grönska och fågelkvitter – våren var här.
Utforskande tvingade jag mina stela fötter till rörelse och upptäckt, gamla minnen skulle jag nu byta ut i second hand butiken: Resa med ögonens närvarande, att känna vad jag såg, att känna vad jag tog.
Min glädje hade gett mig mod, mitt mod hade gett mig vilja och min vilja hade gett mig beslutsamhet: Jag har det dåligt och jag är redo att satsa allt och nu när jag väl har fått en glimt av självförtroende, varför inte göra det nu? Satsa allt? Genom dessa tankar spatserade jag genom den lokala parken som jag alltid uppskattat som för ren och rik, där jag aldrig varit värdig att vistas;
Nu bemötte jag rullskridskoåkande med ett leende på läpparna, hundägare med påsar tillhörandes samarbete av välgörenhet: För första gången kunde jag gå lugnt, även om jag fortfarande inte visste vad som hade hänt med mig när min far hade tagit bilen, men något var det. En sten som förvandlats till frigolit och nu flyter igenom strömmen, parken eller drömmen... Nej, detta var ingen dröm detta var verklighet.
Före parken var det ”smutsiga” och ”fattiga” området, efter parken kom motsatsen och det var hit jag gick för att avslöja sanningen om mitt liv de senaste 5 åren. Sanningen om hoten, slagen och sorgen från lycka av moderns levnad till sorg av moderns död.
Motsatsen var rikare, större och trevligare. Här verkade polishuset ha mer nytta än på andra sidan, eftersom det stod här. Jag gick in och allt jag behövde göra var att dra upp tröjan.
/(...)
Förklaring till underrubrik om hjälp av nämnd elev sid. 1 __________________________________________>
* Angående hjälpen så gjorde jag det lättare för (...) med bl.a. språket; Han hade själv denna baktanke. Han visste hur allt skulle vara. Jag utvecklade tanken och gav förslag med ord vilket jag senare förklarade om han inte förstod. Jag hjälpte honom med att få ut tankarna i ett skrivligt, förståligt och sammanhängande perspektiv.
Det var (...) som frågade om hjälp men om du anser att detta är fel eller för mycket så är det självfallet mig du ska haffa.
Det som är positivt med detta är att båda utvecklades enormt; Jag lärde mig att hjälpa till, diskutera och begränsa tankar och på så sätt inte sväva ut. (...) fick hjälp med att utveckla tankar och språk som jag hoppas och tror kommer att hjälpa honom en aning i framtida utmaningar.
En annan del var att jag gillar och skriva medan han inte gör det, alltså gick vi ihop och skapade en bättre stämning i mellan oss då han tyckte att det var roligare när han fick ut det han ville säga igenom texten samtidigt som vi diskuterade.
Och, ja, jag anser att detta verk som vilade inom P är bättre än mitt egna inom arbetsgången då det utvecklade individer, jag kände att jag blev bättre genom denna till skillnad ifrån min egna (då den är personlig, vilket jag är varje dag, som jag skriver tänker jag) och jag är säker på att (...) kände samma sak om att hans tanke blommade upp till en fulländad årstid, eller, åtminstone som han ville att den skulle vara vilket inte är det lättaste med en historia.
Sedan var det självfallet roligt för mig att bli tillfrågad om hjälp, jag har dock en tendens att vara självisk inom skolarbeten som jag vet att jag kan eller gillar och därför skulle det kanske varit bättre om (...) frågade dig om hjälp från start då texten kanske blev lite för mycket Rehder i språk och struktur (eller vänta, motsatsen till struktur är kaos, något som jag är bra på..), men det är även såhär vi möter nya utmaningar som alltid finns och kommer att finnas, genom att testa nya och ovana vägar pga. vilja så är det endast ett bevis på intresse till något bättre men oförberett och givetvis favoritordet spontant.
/(...)
__________________________________________
(...) = Anonym
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar