Mare Nubium - Molnens Hav

Molnen formades till cirkulära skepnader

. En gråskala av visuell hårdhet som framförde ondska blev allt tydligare. Tåget, vars passagerare var en man, accelererade mot fjärran likt en metronoms målinriktade önskan. Atmosfärens bredd minskades efter varje andetag och den ensamme mannens ögon hann inte med rättvisans förändring som forskare ifrån tidigare årtionden uteslutit.

"Vad är detta?" Frågade sig mannen bland de flygande tankar som kretsade likt Saturnus ringar. Mannen som såg en hel värld i brand kände minnen från barndomen; lukten av brända kanelbullar, synen av brand och känslan av en borttappad pusselbit. En pusselbit, en händelse som hade utgjort en 18 karats silver väg till personlighet i dess djupaste form, på gott och ont. Att se en pågående process av förintelse kunde han konstatera att det var något av den bortre världen, vilket de flesta skulle påstå, han förstod dock att allt hände av ett eller flera skäl.

Under mannens tankegång förändrades allt samtidigt, varje kraft inom naturen visste när och hur de skulle göra deras uppgift: Det var som om ett progressivt musikstycke och dess musiker arbetade gemensamt för att frambringa de i genomsnitt 10 minuter långa musikbitarna fullt med taktförändringar och ljud.

De uppmärksamma och disiga figurerna vars förändring i denna tid utvecklats till groteska gestalter med färgen svart började för närvarande stund falla kontrollöst likt sensommarregn, dock anmärkte man genast en skillnad: lukten var inte så ljuvlig som om kylan snuddat asfaltens heta solbränna, nej, snarare tvärtom. Krut var en utgångspunkt som mannens vidareutveckling bildade grunden för. Han begrundade igenom den vita snön som alltid verkat falla under fel årstid, eller återinträda igen en månad efter förra besöket. Vitt, renhet och oskuld... På något sätt blev dåtid alltid nutid och om igen, ett fascinerande kretslopp som bevisade något och även var något som inte tycktes gilla vad det betraktade - som alltid ville rena nutida händelser då förtroendet inte kunde ta mer. Något som ville ådaglägga att vi kunde börja om från noll. Något som vill ge oss en chans att överleva i frid, istället för att, exempelvis kämpa för våra liv i alla dessa krig. Var detta jordens hämnd? motsatsen av positiva ting i dess fullo transformerade sig till den negativa gränsen, botten, ändan - en start på något nytt och fasansfullt. Detta var ett timglas som stod och avgjorde en framtid genom att stå vid den gamla obetydliga stugans enda bord och luta mot dennas kant.

...

Sakta fördes en dimma över ögonen likt ett vitt oskyldigt lakan och en ny värld framställdes inom kort: Denna gång satt han i en tom tågkabin där regnet stänkte kraftigt mot dess fönster och kaffe lukten från bistron var som en gas som sakta kröp in igenom näsborrarna vidare till återvändsgränden hjärnan. Kaffelukten gav energi och pånyttfödd hunger, han kände rastlöshet och ställe sig upp för att senare släpa fötterna genom vagnarna för att nå det slutgiltiga målet: Bistron. Det var även vid detta tillfälle som han förstod att de föregående händelserna sammanfattat en dröm, en dröm som både förlamat och lurat de sju sinnena till realitetsuppfattning.

Mannen som nyligen gått igenom en 40-årskris hade blottat hjärtat sedan ungkarlsår - Hans eviga "theme" bland klasskamraterna vid avgångsåret hade varit David Bowies "Rebel, Rebel" med en omgjord text i ogillande syfte. Att han alltid stått ut - "speciell på ett dåligt sätt" - var något som han var stolt över, varför vara vi när man kan vara jag? Varför följa någon annans lag när man kan slå vad? Åsikter var något han beundrade: Att se tycke, smak, rätt och fel i en annan vinkel.
Att blotta hjärtat var att visa sitt riktiga jag, även om det fanns eller inte. Att göra som det sade, även om man riskerade att dö för intet.

Hans namn var Marquis Léon, en fransk vinodlare vars filosofi utgick ifrån två egon - A och B - Att följa hjärtat eller hjärnan. Hjärnan var "den andre", inte den riktiga, som ofta skapade grupper och var en spär för hjärtat som inte var starkt nog för att göra sig hörd då tiden passerat och grupper utvecklats till större parti med samma åsikter.

Marquis var nu på väg hem från storstaden Paris som han senast vistas i för 20 år sedan - nu var året 1992 och mycket hade förändrats då 70-talet innehållt en på sätt och vis industriell och medial utveckling. Marquis hade känt osäkerhet, rädsla och stress. Osäkerhet och stress av omgivningen; Detta var ingen fri gård med långsiktiga planer och vackra gränser, utan varenda hus gjorde ett tidigare vackert landskap till stora dammoln där elektriska ljusrör framkallade framtidens syn på människan som ville styra varandra med fjärrkontroll för att slippa besvärliga jobb. Var det dessa han bjöd till ändlösa kvällar med sitt vin? Slashasar?

Han drack försiktigt kaffet ifrån espressomaskinen >Ännu ett uselt påfund för att undgå arbete, slippa spilla energi eller tid<>

>Nästa hållplats Lyon<>

Marquis harklade till sig uppmärksamheten, det var här han skulle av även om det var självklart då det var den sista hållplatsen innan den återvände till Paris.

Han gick långsamt ut, tog ett djupt andetag och kände sig därmed stark och trygg igen; Det var här landskap formades efter vilja och kärlek, även om tid och besvikelse/ångest hade en avgörande roll i var mans liv så var det något som man helst ville utesluta: Varför ångra något som man redan begått när man kan se framåt på det man ska göra eller skratta glatt inombords åt det under man nyligen avgjort som ett bevis på att alla har ´det´ i någon form av unik skala vilket man faktiskt har fått? Man kanske, till och med, kan återställa vissa dåliga gärningar till noll tack vare de bra och på så sätt se tillbaka på livet stolt innan andetaget slår volt.

Området som tåget gick tur och retur igenom 4 gånger per dag var inte så bokstavligt som det lät. Detta var nämligen inte som de flesta skulle tro om man utgick ifrån den stela flimmer-tanten som nämnde storstaden Lyon stolt, nej, detta var ingen exklusiv HD-bild. Detta kunde man ju dock avgöra direkt genom kvalitén på tåget då den satsade mer på kvantiteten i själva sträckan för priset än för kvaliteten i avgångsplatsen, som inte var i centrum, och inredningen, som snararen hade fastnat i 80-talsdengan "Back In Black" för det var vad det faktiskt var, de kom alltid tillbaka med passagerare men ack vad det såg mörkt ut.

Området var nämligen inte som det sagda centrumet Lyon, utan ingick endast i dess gränser vilket såg ut som vilket småstad som helst i östra Frankrike: växtrikt när det kom till grönt, föråldrande tegelhus som hade tappat nyansen då de solat under hårda förhållanden - dåtid blir nutid - att bli så brun att man tillslut lika vit som man en gång varit, nödvändiga butiker, slät mark som utgjorde en vind som bildade kännetecknet för landskapets ljud och lukt: ständig press mot trumhinnan samtidigt som en förvirrad avgaslukt från motorvägen 8 kilometer bort blandades med nyklippt gräs.

Marquis tog första steget efter att han transporterat känslor genom att njuta stillaståendes ett par minuter, han skulle vara tvungen att gå några kilometer för att senare byta till hans cykel som vilade vid den övergivna macken och på så sätt slutföra del 2 av resan och påbörja del 3.

Något som han kände var värt att anmärka efter den första kilometern var den ovanliga hettan som skapade en större trötthet än bad han varit beredd på. Den var som en anakondas beslutsamma grep runt nödutgångens handtag: ingen fick komma ut levande. Marquis skulle dock inte ge upp i första taget. När han väl kom ut ur förorten så hade vinden utvecklats lika drastiskt och dramatiskt som hans syreupptagning: båda innehållandes en slemmig syra som var redo att koka bort klumpar vilket var grytans hinder och öde. Himmelen utvecklats lika skyndsamt som hans syn: dissig och frånvarande och en hörsel som hade slutat lika tvärt som områdets tillhörande å.

Plötsligt var det som en teaterpjäs;
Blodröda gardiner slogs igen, det närvarande området som nu var en trång lokal släcktes ned och endast en del av rummet, som började bli fryskallt, lystes upp med hjälp av en 120 watts spotlampa. Kartongklippta masker smög försiktigt intill ljuset och förföljdes därefter av deras hållare: en gestalt föreställandes en road ängel som höll de två pappbitarna stadigt.

>Inte visste jag att kraft av vilja, personlighet av stål icke kunde stå, men sedan insåg jag din mänskliga tår av både svett och blod och förstod att du inget tål<>Vad kan man förvänta sig nuförtiden? När världen springer fram och försöker bygga något som den inte har fått instruktioner av så kan det nästan aldrig bli bra.<>Förvänta sig? Haha! Står du och väntar, till och med längtar efter att en boll som alla tvingas springa på för att hålla igång ska ändra riktning efter din önskan? Förstår du inte!? Du måste göra något!< >Men...< >Men? Vad har du för argument? Du har nämnt i runt 20 år att du inte är någon annan än dig själv i hjärtats trogne tjänst. Du har klagat och suckat över år och dar, nu när chansen är kommen viker du av och försöker framhäva besvär då du inte "vill" eller "kan" vara far över uppkomst och ny lag. Det är din dröm, att göra världen väl men sedan så är det tydligen personliga tecken som styr din väg, fastän äkta tröst efter drömmar slår allt som inte består av mänskliga sömmar.<>Att vara självkritisk är att vara god och nyttig, mot sig själv. Att vara god och nyttig mot sig själv är att vara god och nyttig mot andra då man utgör en krävande utmaning som tillför en påtvingad utveckling - att ge kritik är ett måste för att komma framåt. Jag kom till dig, eller, visade mig för dig idag då jag ville rätta till din väg, eftersom du tog en genväg - struntade i tecken som storstaden visade dig och åkte hem till vardagen. Första chansen på 20år och du fimpar den då storstadslivet fimpar din vilja.

Att vara självkritisk är att lära sig själv att få ett äkta självförtroende, vara missnöjd över något som man har gjort och senare tro att man kan göra bättre, inte ge upp... Du var inte den idag - men jag ger dig en chans till.<>Så.. Vem vill du vara?<>Allt hänger på detta, ett prov för att testa hjärtats frihet - att kunna välja värld och vardag och sedan uppnå lycka.<

Marken började vibrera som en trumvirvel, spänningen tätnade som en grottas förfallelse - att hinna springa ut innan mörkret visade sitt riktiga jag.

Lukten av fukt, som tätnade luften och klädernas utrymme.
Synen av mörker, som döljde föremål vilket skapade en millång tankegång.
Ljudet av droppar, droppar som räknade ner något oförberett - Allt sammanställt till en orsak.
Han tänkte på gamla tankar... "Positivt har ingen bakgrund, endast negativt" Detta då?
"På gott och ont" - Brand, bullar, bortgång - allt var ett pussel till den väg han gått, en händelse, från lycka till olycka.
Hemväg på lätta steg när modern lovat bullar men sedan lukten av bränt och synen av rök och eld. Det var ett glatt leende som bytt form till ett mer förvånat - oförberedda händelser skapade vägar - denna var detsamma, att klara sig själv: Att välja själv.

Generationer - År, sammanfattade månader, veckor, dagar, avgörande lagar som fick nya, tillkomna barn att fagra med ett vårskrik - född vild, revolt, utveckling, cirkulerade sekundvisare med en avgörande knapp i mitten.

>Nå? Jag ska göra det lättare för dig... Tänk dig in i en situation eller ett liv där du är en blomma, en blomma har en kort levnadsgräns... Men den återuppstår när tiden är inne, den blir desto finnare och lyckligare när människan rensar ogräs.
Jag är människan, du är den vissna blomman.<>Du är den giftiga blomman som har bombhotat världen - gått din egen väg. De är skorpionerna som har smittat en efter en och på så sätt lurat dem med att följa med grupptryck.<

Plötsligt förstod Marquis vad det hela handlade om och uttryckte sig spontant ur extas:
>Rensa mig.<>

Oväntat slutar marken att vibrera; Marquis valde gestalt utan att vara medveten om det. Med ens reser sig stora trädväxter fram tillhörandes taggar, skorpionerna spetas. Taggarna uppför sig som sprutor, det pressas in någon form av syra som spräcker immunförsvaret. Huden färgas till växternas nyans, kroppen till växterna skepnad, huvudena blir stora frön, sakta formar det sig stora vita kransar - vit - den nya tiden är här.

Marquis står förstenad och tänker på drömmen. Drömmen hade en logik - han satt i ett tåg som förde honom bort ifrån dåtiden, "nutid blir dåtid och om igen".

Han tittar sig omkring och ser oförmodat en mindre skara människor längre bort. De är de oskyldiga, de oskyldiga i trollskogen. Överraskande nog börjar det regna - träden svettar koda, de föregående människorna gråter över att ha besegrats av den andre.