till varje ny plats tar jag med förhoppningar om kärlek
ensamme själen i hörnet, förena och göra varandra hela
men när jag väl är där blir den färgglada tungan stum
allt vissnar - mitt skepp går i grund
fötterna dras ner på jorden, så långt de kan, till botten
där lätta steg tappas bort och man
måste bevisa vad man vill - det verkar som allt i livet mitt
måste ha någon rytm för att fungera
kan jag då någonsin leva fritt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Gillar din blogg. Mycket.
SvaraRadera