slå in rätt kod

melodier fastnar endast i huvudet;

takter - de sätter sig i hjärtat,

när slag går utanför matematiska

termer har de överträffat,

bildat ett rum där det ekar upp till

fyra gånger på samma gång,

kommer ett tillfälle där man inte

längre kan hålla koll och

istället börjar följa rytmen, skaka

av sig alla myggbett, fläckar

man fått genom att följa våg bortom

sin vilja, sin önskans mest

djupa destination långt, långt bort...

rytmik istället för melodi -

ger läsare chans att skapa visa

på eget vis,

då man inte kan utlösa ljud

mellan rader,

utan får spela på egna strängar

och känna sina ådror pumpa;

en text kan nå ända in, men inte

ända ut och påverka vind -

den som är tyst pratar genom

sitt kroppsspråk

jag kan ej räkna stavelser, alltså

så kan jag inte stava -

är ordblind, men känner därför

språket mer, istället

för att jag skummar igenom text

kan inte rimma exakt, tänker bara

på slutet istället för

att se helheten, känner så att jag

inte finner ork att

sätta ihop, lämnar mellanrum...

än

så

länge

moder jords valda blommor

de badar i champagne,

(tar ut simtagen för fullt -

men trots det är armar,

armar och ben aldrig raka,

utan lätt böjda - säkra,

men i ständig utveckling)

naturens peppar & salt

synens synd, riskernas guld

en ram utan innehåll, finns det något djupare?

tar den framför ditt ansikte, passar perfekt -

som gjord för konst, ruta som schackmatt direkt;

tar det till nya nivåer, är en klar nyskapare

du står över alla kunskaper, blir döpare -

skapa ett nytt ord, en dörr till världens subjekt

andra koppla rötter, ta del av lampans dialekt,

medan du styr riktningen som förare

ramen av guld, alltid ljust, staden som aldrig sover

och inte heller blir trött då det är så mycket nytt

att man inte kan tänka på något som helst negativt

en målning som i praktiken är förstelnad, död råder,

men då det råda, det vara aktivt - såret vara sytt,

men inom, bakom kulisser de leva livet i successivt

hjärtat slår och du ser till att gå

hjärtats diktamen vara tankens röda trådar,

inga i dem kunna dra i, vara för heta -

stubiner, säkra på mål, men inte veta

vad de heta, bli en man kortare, fälla tårar -

men i slutändan man veta varför man borrar,

då man hitta skatter som andra reta -

önskar att deras kor där också fick beta

nu när alla av sina fingrar blivit en av gårdar

som står ut, slagit i hopp, en näve salt, slå till,

spill blod, smutsa ned händer med vitt skimmer,

låt de drömma om de mest ljusa ögonblicken

när de faller ifrån dem, ser helhetspupill -

ligger under en bar himmel, men har inget mer

ångrar tiden de spillde på att fila tekniken

sona (kroppen blev sängen)

takplattor av vindar från skyn, himmel med grund i arkitektritat -

naturen påverkar oss och genom att ta på oss dess kostym

påverkar vi tillbaks, om än i annat format - höjer vi volym

utan tankar på konsekvenser när man vill få allting på silverfat;

se sig själva i världen, ansiktet speglas i skogens å avskalat,

smälta in, smälta in, suddig vy, blomma likt parfym,

formbar, öppen, redo att möta upp, allting bli synonym -

men när allt speglar slås man tillslut ifrån kallhjärtat

och där man stå med så vit hy att skelettet tycks skina ut -

ljuset i tunneln, bländas, pupillerna sprängas

vara helt klarvaken i sin mjuka säng men ej kunna röra sig,

tänker på fasta former, svävar medvetandes i en blackout -

finns inga blad kvar som kommer att vändas;

boken är slut, men man är kvar i boken, längtandes efter dig

lägga till (bo inom mig här utanför)

jag tar bort alla tavlor och

hänger mina kläder på spikarna,

färgar väggarna, skapar

hemtrevlig atmosfär genom min

lukt, går in på djup direkt;

behöver inte ställa frågor som

inte intresserar - tar

tag i tiden och gör det mesta av

den genom att krossa glas

och få ut alla vindar som visaren

utgör; får livet att rulla,

filmrullen att inget alls missa, ta

med mista rörelse och se

under marschen fram vad det är

som man kan göra bättre

tam mat (skribentens rapportering)

Brödtexten som efter denna smörklick följer kommer antagligen att vara mer lättuggad och smaka bättre, även om det mest bara är inbillning då man i en text inga smaker känner, än maten de med framtiden göder.

Det har varit så många klagomål rörande skolmaten att jag fick uppdraget att ta mig till närmsta skolmatsal för att bedöma det som de hade att erbjuda dagen till ära och se om det fyllde sitt syfte. För, visst, det var inget vidare när jag själv gick i skolan - ”men det måste ha skett någon positiv förändring sedan dess, i takt med att samhället utvecklats så länge klockan tickar”, tänkte jag medan mina steg fördes dit i motvind.

Tyvärr så möttes jag av en förfärlig ljudnivå vid första satta fot på salens golv. Det var ett enda stort surr som fick mina instinkter att säga till min kropp att fly, för annars skulle jag bli stucken. Jag tänkte att, ja, det kanske jag skulle bli - men behövde det nödvändigtvis vara dåligt? Jag kunde bli förvånad över hur gott det var, min fasad bli rubbad och djuret inom mig tjuta ut ett glädjeskri bortom min kontroll; vilket skulle kunna liknas med ”våren är här!” ekandes i en stor skog, skickligt åkandes slalom mellan alla träd... Men, istället för att mina fönster krossades av nålar som spräcker bubblan mellan fantasi och verklighet, var det flugor som försökte komma ut. De gjorde sådana avtryck att jag tillslut inget såg, inte fick något andrum. Likt vulkaner en gång för länge sedan släppte ut aska och rök, vilket täckte solens ljus och därigenom fick allt liv att gå ur tid. Så, tyvärr, ännu en gång - ordet ”stucken” gav betydelsen man först tänker på och första intrycket höll sig kvar likt en blodigel.

Efter att ha mött lokalen, mötte jag den mänskliga framsidan - mattanterna. De levde upp till sitt rykte. Stod där som hökar, eller statyer föreställandes örnar placerade på tak i Stockholm innerstad. Obemärkta; om de inte syns, finns de ej. Man såg knappt att de rörde en min när de hälsade tillbaks sekunden innan jag började ta mat. Sedan gick jag planlöst, lät slumpen avgöra vilket bord jag skulle ta. Satte mig ned på tillhörande stol så hård och som knakade vid minsta rörelse att det kändes som om jag satt i en berg- och dalbana och maten skulle komma att bli spyan jag försökte att hindra från att komma upp under resans gång.
Apropå maten så har jag inte nämnt den än av den enkla orsaken att orden från den man kramar avlägsnas och lukt från kropp och från kläder tar över. Det som betyder hamnar i skymundan då annat kommer i vägen, hindrar, kanske varnar. Sedan finns det väl ingen mening med att börja babbla om vad som serveras när man ännu inte har tagit en endaste tugga? För det handlar inte om eleganta upplägg eller perfekta färgkombinationer, underbara former eller trollbindande lukter - det är innan man dyker och får reda på sanningen. Att skrapa på ytan och på så sätt förbereda - väcka, göra gräsmattan aktiv, bygga upp en mur av förväntningar - något som jag har gjort fram tills nu. I slutändan är det smaken som räknas och gör att man fortsätter äta för att bli mätt så man kan leva några dagar längre. Leva i betydelsen livligt, lyckligt, ljust.

Det var stekt fisk med kall sås och potatis. Potatisarna var okokta och kan liknas vid mjuka stenar. De innehöll inget, tog bara tid och utrymme och bör därför inte skrivas så mycket om, mer än att man kan jämföra det med att sitta och glo på ” myrornas krig”. Om man ska tala om ”fisken” så bör man tala mer om fiskens ströbröd, än själva fisken, då det var så mycket större och alltså hade majoriteten röster. Fiskens ströbröd var så tjockt att det liknade två väggar som pressade mot varandra medan en man med för stora kläder snubblandes försökte ta sig ut rummet. Han hann inte. Fisken livade inte upp, utan gjorde mig endast tröttare. Såsen var ojämn, den var vattnig men innehöll klumpar. Kan liknas vid gelé, av den anledning att man kunde se igenom, samtidigt som det var suddigt då skärpan inte var inställd. Lämnade mig som betraktare att tolka själv och jag tolkade som att det inte var, att det inte är okej.
Denna mat äter barn som håller på att bli ungdomar och sedan vuxna som ska arbeta inom vårt samhälle. Hur ska de orka med? hur ska de få in all information som krävs när de inte får någon vettig näring som grund, när grunden är det allra viktigaste?

Jag åt inte upp, tyckte inte att det var nödvändigt att visa respekt när de inte verkade ha lagt någon ansträngning i jobbet som jag beställt och därigenom ansåg jag inte att de var värda sin lön när de inte gav vad jag betalat för (tid, uppmärksamhet och allt därtill).

Vad som skulle vara att föredra är kuponger till restauranger eller dylikt - eftersom maten tar mer på krafterna att äta, än vad det ger. Om man sedan blickar över matsedeln så är det en ständig upprepning, något som borde ge känslan att veckorna dras ut och går långsammare. Detta är naturligtvis för att det är billigast så och det kan inte skolan göra mycket åt - snarare kommuner och riksdag.

slå in

hon önskar ting, men tror aldrig att de

kommer tindra tillsammans med stjärnorna -

varför fylla sig själv med ihåliga löften

hon säger att hon ser igenom ljuset och att

det färgar vad det täcker till melankoli

begynnelsebokstav 11

klaustrofobi utgjort av en alltför liten stad;

alla ser, tror att de vet vad du vill ha - men

vad de ger får dig att må allt annat än bra

styckad själ i en kluven kropp, inte tillhöra

något fack - annat i andra fack lockar också,

de andra ler, säger att man inte kan få allt

börja spela era delar (gofuckyourself)

blixten är roten förlängd, slår ned på sig själv,

sätter i elektricitet, få det att blomma, komma ifatt igen

färgen färgar av sig, all publicitet är god publicitet som

det så ofta sägs å det är väl någon form av rätt

älskaren kysser, kramar, håller i hand, pratar

med sig själv, tänker högt, får fantasin att slå in, sjunker

djupare i sina egna ögon, snart är de bara pupiller, snart

är de ensamma på öde öar, har bara sig själva

tjuven stjäl från sig själv, bråkstaken bråkar

med sig själv, tar inte tag i sina problem, knuffar omkull,

slår ned, får spiken att hamras hårdare, snart bli en del

av liv, får ett svart hål inom som konsekvens

bankmannen tjänar pengar till staten, staten

isolerar sig, blinkar när varje foto tas, blundar för dig, du -

deras spegelbild de inte vågar se, likt flickorna är medusa

för sig själva - förstenar när de ser in i ögonen

faller in, ser deras inre föreställningsvärld, istället för hur

de faktiskt ser ut - tänker "usch, vad ful jag är tillskillnad

från alla andra söta tjejer..." när de egentligen

är minst lika vackra, fast på olika sätt - fotot taget i olika

vinklar, olika ljus - hur roligt är det att se på samma bild? -

känslan av att inget händer, tappar trumpinnar

hamnar efter i hertz, mister frekvens -

alla delar behövs, kom och

ta min hand så dansar vi runt, skapar

en orkan och möblerar om

dela, klarna, repa skivan

var discjockeyn, spela anfallare i hockey -

gör mål, liva upp matchen

samtidigt som du stanna upp: möt åter

på mitten, börja om, skydda

den andres rygg medan du går bakom den

håll på tills det sitter,

sedan kan du ställa dig upp och då du

flyga iväg som en raket

rakt upp till nya, okända platser ...

to be or to not eating

be at, or beat; mornings ain't for me, got to break fast,

can't hold it for some time and feel, take in the fresh air -

no-no - it got to be exactly on time and thats what get

on my nerves since i'm tired in the morning and need to

take it easy to be able to start right - I don't want no...

melody, just want rythm without rhymes

(it don't have to be on time),

o/o-ohoh, I like mathematic music,

but hate/hate/hate/ mathematic life -

I wouldn't wear / a clock if

I didn't have / to be on time, if I would

be outside - / because I already come

late when I have /, so I got

to have it / so I don't miss/ everything n'

fade away / like an autumn leaf in a / dry wind./././

tell me some about your flow/flowers

they are/ fly/fly/flyin' in the wind/

paint the/ air, make it/ thin /but at the

same time/ thicker - more confident

with everything, since it's less to think

se bort

hopplöst kär, kärlek är hopplöst för henne -

hon vill ha det och det men har inga pengar;

har kropp, men inga muskler att hoppa med

om hon bara skulle nå äpplet skulle det lösa sig,

byta ut den planeten mot denna värld, sväva in i

nytt - helt färskt - få chansen att bestämma själv

hoppas varje dag att något ska hända, för

det är inget som man kan hjälpa, men när

man hoppas tänker man vilket avgör valen

i första hand

handlar inte om hur du skriver,

bara det du vill få fram kommer fram -

varför ska man skriva en

mening om den inte har någon mening,

åtminstone inte den man vill?

som jag utan mig själv,

ett fönster utan glas - endast

ram - en vit tavla att måla med färger,

men färgerna har inga

färger i sig - allt är inget, inget blir allt,

kan betyda vad som helst för

inget finns, kan böja verben

hur man vill -

finns ingen begränsning

på gott och ont,

skräddarsy till sig själv,

men svårt att

välja utan några alternativ

express-o

blev förälskad i söndags på ett café,

såg henne och en blixt föll ned,

blixtlåset fastnade och jag kunde ej

dra upp, råkade stirra flera gånger,

vilket hon kände och jag kände

henne, men närmare än så kom jag

inte

och

det kanske var lika bra, för man målar

upp en bild som aldrig stämmer,

likt färger som skär sig - hon var rosa

i min dröm, när hon i själv verket var

röd, två pusselbitar som inte

passar ihop, får börja om och även om

man antagligen kommer att gilla, så

kommer den gamla finnas kvar i

skumundan och aldrig överträffas,

så, ja, det kanske var lika bra,

räckte väl med att njuta av sättet hon rörde

sig på, kläderna hon bar - som om

de var en del och hon var bar - håret som

var trassligt uppsatt, men såg

ut som ett mästerverk som tagit

flera sömnlösa nätter, flera

tröga dagar, precis som det skulle

göra för mig om jag inte

hade haft erfarenheten, om jag nu

inte hade skrivit av mig

jesusfikus (tomheten)

de dricker stelnat blod, det är därför de inte kan planteras om,

inte ta in, är för fasta vid sina beslut, om de skulle råka ändra sig nu

skulle sprickor uppstå och en stor våg krossa vägg, förstöra allt i sin väg;

de äter segt kött, eller åtminstone vad de tror, det är i själva verket torra

jordkokor tagna direkt från dagen då snön smälte - ej behållits färska,

snarare blivit allt mer utfrysta, blivit skickade till andra sidan

ströem

läs inte detta, tänk inte på dessa bokstäver

som just bokstäver - det är bilder,

tänk bortom meningen, se håligheten, se

vad du ser, inte vad du vet, se inte

helheten - för är du säker på att det är så

det är? ta det steg för steg, du har

tid, låt ljuden forma och utseendet färga...

likna orden vid motiv, bilder, för

allt hör till, vi är ting och tingen är varelser

ryska dockor (navelsträng)

kör bil i bilen, äter mat i maten, klappar hunden med hunden,

vässar pennan med pennan, ställer om klockan med klockan

är jag i jaget, lever livet i livet -

en ensam kvinna omringar, kramar sig själv genom att

sina händer med varandra binda, fånga sin lukt,

skapa egen luft som balanserar mellan torka och fukt,

sträng man inte behöver stämma -

allt uppfinner sig självt, menat att inte ha någon mening, bara

kommer till när det känner för det, när som helst det har lust

sitter i smeten

tungan dränkt av saliv, eller något annat klibbigt,

när munnen öppnas visas trådar från gommen å ned likt

marionett där hjärnan är människan som ovan styr allting,

leker någon slags gud, lever ut sin inre föreställningsbild,

medan hjärtat inte får göra någonting - därför

endast tala när det är nödvändigt, då det tar en sådan kraft,

samtidigt som tankeverkstaden med när å hur man ska prata,

vilka ord man ska välja, hur snabbt man ska leverera, vilken

sorts mening det är som man ska bygga upp -

låta alla gå in, känna in, undersöka och sedan kunna gå ut

igen, utan att den hinner rasa - eller genomskådas om man

har ljugit, försökt lura sig till en bättre plats, för ibland

måste man satsa allt för att de ska se, lyssna

hur andra har det ställt

medan de lever

ett liv kantat

av guld

tjatchark

om jag skulle bry mig om hur jag såg ut,

skulle jag inte heller gilla min kropp;

det är för mycket fokus - tänk bort, även

om det inte gjordes på en natt, så

hjälper det inte att tänka längre då det

inte är något att göra åt, visst, man

kan, men det blir bara värre på alla sätt -

begraver fall utan att ens försöka

förhandla, utan att acceptera sig själv att

ta in andra tankar - inre blir det

yttre, kroppen blir kartan att göra verklig -

solstrålar eller regndroppar är

pilar som kastas och utser destination att

nå innan dagens slut - så är det

för alla, varför vara rädd för att låta sin

personlighet färgas när man kan

låta slumpen avgöra med glimt i ögat(?)

ge upp, lämna över uppgift

självmord kräver mod, styrka - att man vågar,

jag menar, även om man denna värld hatar

... så vet man inte vad som väntar, tänk om det...

är värre, då är det försent att återvända -

men det förstås - man ändå inget efter känna

live out, make up

"I wish I loved my father this much"

she said while watching the

singer on the stage, who had made

himself up rather than just live by

the things he from the beginning

got, accept with a smile -

even though he didn't really like

demo

hur kan man tillåta tankar som man själv inte tillåter sig själv att tänka,

man måste väl testa för att riktigt veta innan man kan döma? -

precis som om man är rädd för att bli förändrad - allt

börjar hos ego, jaget, du, ni alla inom och utanför kroppens

mörka och ljusa scener, mittemellan - dig fullt ut innan skådespelet

ni vå , hö gre sol (t ill ze nit)

det konstiga artar sig, medan det vanliga tynar bort,

färgklickar tar fokus, det gråa runtom blir bakgrund

det normala är ett knäpp med finger med endast klar ton,

ett ljus som bländar, en stjärna som man inte kan nå,

det onormala är ett knäpp med finger där ljudet bildar vågor,

likt knäpp på nos - värker - inte bara topp, utan en

stege dit, färgar, gör så man ser och förstår (om man tar in)

dock: det konstiga blir det vanliga efter chock - men är

vad som utgör utveckling, vad som sätter standarden

inget stöd (går in i dörr istället för vägg)

gud för människan, är som tummen är för bröstet -

en livlös hand att hålla, inget nytt, endast du,

ger stöd till dina problem, stärker dem, faller ned,

men märker försent då man bara bryr sig om det ytliga, som

utseendet - skalet stannar - likt ett beroende, känns

bra då man ger vad det vill ha - ger det mer

makt, tar över när det känner att det riktigt klarar av

penseln med färg ner i mugg med vatten (blomma ut)

bläckfläckar på händer, glömt ta in spets,

dyka upp igen när man är under havsytan,

andas, hinna ifatt luft, färgas, sjunker in - skriver

inte bara text, utan blir också en del av den,

dem... inte längre tänka litteratur, utan liv

kristall speglar - flera speglar i en, tar ut

röst i alla dess lager, packar upp, lägger

ut på säng, fyller upp brett mer än tjockt - vara ett

smörgåsbord av smaker som öka längtan

och inte av mat som mätta, sluta, stänga...

melt by coldness

face it - your face ain't a face until

you stop thinkin' of it as a face - it's

a mask that makes you lose balance

-

your eyes, nostrils, ears, lips will

be too equal - will be as one, just

see the top, surface of the iceberg

klarare

hon ville dö, så han dödade henne

mer än två gånger, men hon

började bara leva mer och mer, då

dö vad det enda hon ville

slutspurt (spik-snudd-vägg)

kaffeböna sitter på en av kaktusens tusen taggar - kvittrar,

gurglar, brygger, går uppför trappa - m-m-m - ett åskmoln som åskar,

en mage som kurrar, skickar ut signaler, blixtrar som drar ned dragkedja, blottar,

öppnar upp nya världar, sätter eld på trädens grenar, den

skapande processen sätts i full gång, bildar färska löv som tar emot sol

och sprider rykten vidare till rötterna, vilka föra smitta vidare till hela marken

runtom - grässtrån likt nålar dyka upp, punktera punkten,

månen, lösa koden till kassaskåpet, allt flöda över gränser - ljuset vinna

över mörkret, bli mer ting av värde än värdelöst (trots att ingen är fast)... ja -

hitta nålen i höstack, sladden från elgitarren till förstärkaren:

äntligen kunna höra vad man säger, säga vad man känner, se vad man

tänker, tänka vad man glömmer, glömma vad man gömmer, uppfylla vad som

är djupast inom och leva vad man drömmer-m-m-mer-rrrh

crack the plastic wart bubbles of air

bag in a box, beatbox, let it drop -

drink, let it go to your head,

mess, fuck, rock, be bop it up-huh

att gå in i sig själv utan att isolera

om inte vi skulle vara så små, skulle inte världen vara så stor,

vi skulle inte kunna påverka så mycket om vi skulle vara få,

men vi kanske skulle ha det lättare att bestämma oss,

då man snabbare skulle nå ut och få varje persons åsikt...

med tiden utvecklas man, blir allt fler och trots att vi är

små kan vi måla upp en abstrakt värld utan en gräslig gräns

som gråter ut utan att någon hör håret resa sig högre, bilda

en mur utan tegelstenar, vägg utan dörr ut till andra delar

utpumpade speglar (så äkta...)

de somnade pigga och vaknade trötta,

de drack och blev deras egen dricka,

de åt och blev deras egen föda,

de levde och blev deras eget liv,

de tänkte och levde genom tankarna

de pratade och blev deras samtalsämne

de skakade händer och skakade om världen

de såg, men hörde synen, de hörde, men såg hörseln

de tänkte, men kände tankarna, de kände, men tänkte känslorna

i slutet funderade de inte alls, utan lät allt flöda, en orgasm för

hjärnan, allt var rimligt, allt rimmade, satt ihop då kön successivt, i

lagom takt, rörde sig fram, log mot tårarnas skimmer, såg klart

i dimman och liksom de andra åt de upp sig själva - utan att tveka...

deplenish the glass

life is funky as fuck, it goes up and it goes down

talent doesn't exist, only luck - the serious guy is the clown -

reflect light trough the waves of the sea which attract with

its curly fingers that can access everything

it's soft, but doesn't let you hold, you can look and try to

paint with your eyes (how it feels, how it...)

stryk under

över-under, över-under

över-under ögonfransar

slå ihop bok hastigt, pusta ut,

inte hosta, inte riva upp där

skiten kan komma in

och lägga ägg medan de reser

för död (leva kvar genom dem)

över-under, över-under

över-under ögonfransar

korsa alla fingrar, bilda en näve

av två händer, be, bädda säng

så sömnen senare bara

vara för dig och drömmarna

bli majoritet framför verklighet

öppna ögon, öppna ögon

och himlen vara marken

spåra inte spåren

tåg ståendes bredvid varandra -

åka åt motsatt håll, få det att väga jämnt,

andas in och ut, blanda kortlek, leka

en kort stund för att förlänga stubinen -

ta allt på mindre allvar, men

ändå kunna ta sig längre in, vilket blir...

längre ut, ut till rymd där man har

ett helt rum för sig själv att möblera

precis som man vill - här får

man ibland inte bygga eller tapetsera

nytt, men ej så i framtid... sträva

bak, dra med allt, dra täcke över så

man inte kommer ihåg, då

tjuvtittar man bara och upprepar allt

om och om - får ingenting liv, bara

ett lidande, inte hus, utan skjul... rasar

förr eller senare ihop, om

man hoppar utan hoppet bryts alla

ben när man åter når mark, landar -

för nervös, håller så hårt i pennan

att spetsen inom bryts på mitten

mi mare

du är den som flyter fastän du slutat simma,

jag kräver dock att du fortsätter massera,

snurra skivorna även när de tagit slut;

inte ens tystnaden står stilla -

om du slutar, vart tar då

sammankopplingen vägen? glider ifrån lite

för långt - ser inte, hör inte, går in i varann,

men känner inte utan fortsätter som inget,

som allt har passerat, men att vi fortfarande

finns i form av kometer svävandes i kosmos

elektricitet

lager av kristaller, tunt med snö på is

vänd på fjäderpennan, smek trumhinnan,

skrapa ytan så länge att

du gräver dig ned, in, lura, gå bakvägen,

men kom fram först, skapa ett hål där

du kan pimpla å få tillgång

till det varma när du är som kallast, kalla

på hjärtats eld genom stubinen, ta vara

på dina livlinor när det

verkligen behövs, låt de sprattla dig till

liv - obalans göra så du vaknar igen

gråter (frön från ögon)

ett täcke av luft, en strand så

öppen att man icke berörs

av dess sandkorn

jag står rakt, jag ligger ned,

solar mig i molnen - det

gråa gör mig glad,

får mig att veta, kopplas och

halvt smälta, slinka

samtidigt som

smaken stanna på tungan,

färga varje ord likt

imman i kylan

som man kan rita bilder i på

fönster för att snabbare

komma till vad

man menar - möta halvvägs,

hålla i hand, dämpa

fallet åt sidan

nötknäckare

varje gång han öppnade munnen -

en orkester av guldtänder,

det var något speciellt med rösten,

man kunde höra värdet, få

det bekräftat, behövde inte fråga

och försöka bli övertalad

att det var så det var - cymbaler

likt fyrverkerier - värkte

inte, utan verkade, aktivt, tog vara

på varje ögonblick ... alla

älskar vi musik, vill att musik ska

älska oss, undrar om det

någonsin kommer att fungera, eftersom

den varit vår slav sedan

1000-tal eller längre tillbaks

oskyldigt leende, splitter (på den svarta tavlan)

hon gillar vindruvor, men inte vin,

grenar ej som rötter

gillar vindruvor, men inte russin,

löv är inte som barr -

hennes nagel i sitt pistolmagasin,

avfyrar, skrapar upp,

sår ett dussin, stjäl mark: himlen

medel (helhet)

de är turister i sitt eget land, sin egen stad,

sitt eget hus, sin egen kropp

de använder "tjena" som hälsningsfras vare

sig de känner dem de hälsar

på eller ej, för då de anser att man inte kan

hitta sig själv - hur kan man

då känna andra? alla är lika, ser in i speglar

från, i olika vinklar, ta ut och

försöka lägga ihop, få fram genomsnittet

frontregn

kyla väger mest, när värme och kyla i form av luft möts,

hamnar det varma överest - upp till det kalla, avkyls

och faller ned som regn. man kan likna det hela med en

krock mellan en människa och bil - bilen väger mest

och är kallast då den inte har några känslor -

när människan och bilen möts, flyger människan

upp, medan bilen inte rubbas - människan kyls ned då

den kommer närmare döden och ner faller regn,

denna gång rött, kastar färg i luften, hittar den osynlige

countertenorerna

Fyra kraftiga män sitter likt chipspåsar i utkanten av Little Italy vid ett ännu mindre, runt bord med en rödvitrutig duk liggandes på. Ett schackbräde där det svarta, döda, är utbytt mot det röda, livliga. Den förste som säger något spiller blod, och det är icke av ont, då denne ger med sig och skakar om tomheten. Duken är ett våffeljärn som väntar på smeten som ska forsa över alla gator och sopa bort all smuts - tungan utgöra vågor, plaska och pressa ut färg ur tub. Så fort den första droppen landar sätts pulsen igång och de andra följer takten med sina instrument. Frontmannen skulle därigenom bli utsedd för denna gång...
”Mets krossade igår” sade en av dem belåtet. Han lät orden formas i cigarrens rök som han pustat ut samtidigt som orden och genom det skapat den mest oslagbara kombination, orden blev lukten vilket tillsätter synen. De andra kände hans tro på överlägsenhet och sökte efter en mening som skulle få ned honom på jorden.
” Pfh! Kom igen: de vann med sju jävla poäng, har tre poäng till slutspelsplats med blott tjugo matcher kvar!” utbrast en annan. De andra nickade med stenansikten som om de var livvakter som försvarade hans påstående vare sig de gillade det eller ej.
”Visst, visst, men kom ihåg att det bara är grundserien. Det är under slutspelet det gäller och sedan är det där bara nummer - det är prestationen som räknas, de hade övertaget hela tiden!”
”Hemmaplansfördel i slutspelet då? Motståndare?
”Ni förstår att jag aldrig har förstått nackdelen med bortaplan. Vi är underdogs - det som inte dödar gör oss starkare - burop är våra applåder...” Sade han lugnt och fortsatte
”Vi får styrka av andras ogillande, vi får lust att bevisa vilka vi är, att vi kan det de säger att vi inte kan. Kan se det hela som ett krig - inte ska man få positiva vibrationer från det. Detta är på liv och död och skit samma vilka man möter - om man ska vinna allt så måste man väl ändå besegra de bästa…? Det finns en tid för allt, inte ska man lägga tid och kraft på att försöka vinna om man inget vinner?”
”Att förlora tar mer på krafterna!” Skrek de andra i kör.
”Jaså? Om man inte försöker då?”
”Varför skulle man inte försöka göra det man älskar? Kan man motstå? Det är som att ge upp allt. Om man inte har viljan att göra det man älskar, vad har man då vilja till?

Kort efter var lunchrasten över och de återgick till sina arbeten och de blev åter lagkamrater som utförde de mest utmärkta av samarbeten. Ingen såg argumentationen som någon stor grej, det var nöje för dem. Att uttrycka sina åsikter och försvara dem för att göra sitt jag tydligare, måla upp ett ansikte, samtidigt som de tog in de andras och på så sätt utvecklades.

Just idag hann de bara ta en chokladruta, men något är bättre än inget, vilket de känner allt mer med åren då tiden blir knappare och skjortan öppnas steg för steg tills de inget längre kan dölja, skydda, utan det enda valet som finns är att blotta, fylla sin vita tavla.
De kallar varandra för countertenorerna - högsta röstläget för män, högsta som i smal, ljus - då de tar de små bitarna av livet och njuter fullt ut.
Livet är ett spel som är svårt, men om de skulle få homerun direkt och hela tiden skulle de springa förbi allt, inte leva i nuet.
För dem är jorden cirkelformad, men platt - en bordsskiva - men de bryr sig inte. För desto mer man tänker, desto mer sjunker man. Följer med solen ned till det heta men känslolösa helvetet fyllt av chipspåsar som de tvingas ta på sig, arbetskläder med sponsorer som målar upp en felaktig bild av deras personer.

release

he say "man" in the beginning of a normal sentence,

like "man, I got to go now..." -

"woman" isn't used as often, but there's a reason why -

it's for when somethin'

is far over the top, like "wo(w)... man! that

was really fucking wonderful! holy cow! -

a thing to live, a life to

love - it's not enough to like!", but yet he hasn't give

everythin' away, but I sure

waitin' for him to "do a Houdini now, any day..."

presentera ej present (upplev själv)

sångare bör inte sjunga att det är en sång han sjunger

då krossas känslan, hemligheten berättad -

bör inte uppmuntra musikerna efter solon, då förstår

man att det endast är musik och inte någon

inre föreställningsvärld - blir arbete istället för nöje...

blad för små för bär (solen skulle ta dem innan de var färdiga)

små fotspår går i stora -
passar ej, för tungt för grenar,
går vidare till nästa

horoskop (hora)

Du börjar hallucinera - vindarna är röster som du inte kan kontrollera och ingen är lik den andra, även om de under ytan säger detsamma. Orsaken till detta kan vara att du sover dåligt och drömmarna som är menade att dyka upp under sömnen (tillstånd med slutna ögon), framträder istället mitt på blanka dagen, som för dem - de allra senaste dagarna - blivit en blank sida där de skriver ner alla sina fantasier.
Börja med att försöka varva ned för att se om tiden hinner ifatt. Om detta inte hjälper, så bör du söka hjälp, annars kommer effekten likna ökenvandrarens syn som går bakom rygg och säger att det finns en ocean några meter fram, när de i själva verket tar all kraft, så de får styrkan att hoppa ut och få chans till att någon annan, någon bättre kan plocka upp just dem, tillsammans.
Likt kaninen blev lurad och kort efter fångad, då moroten hade ett rep om sig som någon bakom en buske satt och drog in mot sig själv för varje skutt kaninen tog…
Om inget annat, så kommer förhoppningsvis en kär vän hjälpa dig ur detta, men kom ihåg att det du gör själv får dig att utvecklas mest (annars lär du inte riktigt greppa - göra revolution, men sedan inga reformer).

mors lilla olle (ockultism)

Den lille Olle gick i den stora skogen, fångades av det fria, det vilda vilket fick tankarna att börja tala, berätta. Dess tungor blev penslar som målade upp miljön för ett skådespel frambringat av det undermedvetna - vilket dock inte skulle vara så länge, då det fick förskräckligt dåliga recensioner som kom att störa harmonin och skicka tillbaka honom till den gråa verkligheten där allt en gång började. En inställning i slag med: ”Usch och tvi, gjorde allt i onödan, nu förlorat både vilja och tid till liv!” kom snabbt till.
Nu gåendes på en asfaltsväg liggandes dammig och aningen öde. En illusion formas i hans ögon, säger: ”Jag är en deg täckt av mjöl, sitter inte fast, utan är redo att flyga iväg! Med mig kan du göra de mest fantastiska kakorna, minsta lilla smula tillför något. Blir del av hyn, gör den mer elastisk!”. Han fick tron tillbaka, så han fortsatte att gå. Beredd att besegra alla motgångar och slå sig igenom till andra sidan, krossa fönster och speglar, hitta sitt riktiga utseende. Spelar det någon roll om man tror på en lögn så länge det tar en till sanningen? Frågade han sig, medan han gick i fällan - ifrågasatte inget, bara tillät…

en näve kalla, en näve varma färger (slå ihop)

de frågar mig om jag är det eller det, men nej,

det är vad jag gör och kan göra om jag vill,

men inte vad jag är - jag är en man och det är

väl tillräckligt? finns ingen gud,

ingen att hålla i handen eller luta sig mot när

man har det svårt (och vill ha hjälp - mesta

är upp till dig, framhäva det du vill födas till

man som man i opersonliga pronomen -

leva i en könsfri, inte könlös, värld

inte spela så stor roll vilket kön man har,

men inte heller göra allt likvärdigt,

utan öppna bok och se från båda sidor,

finna balans, föra ned vardera hand på

respektive sida och hitta samma

ting men som är olika formade, fast är

för den saks skull inte ett dugg

sämre - gör snarare varandra bättre

nervturligt

om jag inte säger det jag vet, det jag gillar

med darr på tungan, med dagg på tungan

har jag ingen källa, så är det inte naturligt -

har då inte tagit plats i min skugga, mitt

riktiga jag (kroppen är kopia och osann),

har inte hoppat från piraternas brygga då

den varit alldeles för stadig, höll mig fast,

även om jag ville hoppa, så drog den ned

mig tillsammans med byxorna å jag fick

blotta det jag var, istället för det jag är,

eller skulle bli om de såg att jag ville ta

steg mot framtid, formas av mitt val, ja,

framtid - en väg så nygjord att asfalten

är mjuk att man sjunker ned, blir en

del av början, sätter punkt för

ett slut som annars skulle

springa ifatt, likt vad

som håller på att

hända, likt den

håller på att

göra

nu

kysst av fotsulors smuts

röstens ljud, ordens melodi

jag vill ha en flicka som kan

prata alla möjliga dialekter,

markera platsen,

vart vi är, ge känslan att hon

är en av dem och hon bjuder

mig in till den helt okända

gemenskapen...

röstens ljud, ordens melodi

jag vill ha en flicka som kan

prata alla möjliga dialekter,

så man aldrig

riktigt kan lita, men samtidigt

satsa, då man älskar... jag vill

å visst är det egoistiskt, men

människor är

det och alla kan drömma så

jag gör, för att försöka bredda

verkligheten i tankar å färger

tänker mer på hur jag låter, än

hur jag faktiskt känner

över det jag säger,

för jag är handikappad på ett

sådant sätt att jag

snubblar över orden

och ramlar pladask - en mening

blir ett ord, lockigt hår likt en

slinga från saxofon, finns ingen

röd tråd och därför sker

ingen explosion, blir endast mer

vegetation, likt folk som tränger

sig under konsert, tillslut ser man

ingenting och under tiden

man försöker blir man nedslagen

av armbågar och sedan fimpad

tillsammans med deras cigaretter

som de delat med sina älskare

peak before pierce / förskott (gå över)

pace instead of peace, or at least before,

because it's all about progress you know

and how can you know 'when', when you

don't have the speed adjusted to a tempo

pace istället för peace - utveckling behövs

innan 'e' kan sättas dit,

måste ställa in hastighet innan man vet

hur långt det kommer

ta tills man kan säga att de som jagar

är utom synhåll

och man kan

slappna

av

bankaru

hon rullar r som en fågel, ett rus sprids genom kroppen

vare sig cigaretten är tänd eller ej å han

vet icke om det är av gott då han mister all sin kontroll,

medan hon lyfter honom å spikar upp

på kors

öppna armar, tar in alltet, öppna armar,

tar tag i båda gardinerna å drar iför, stänger butik, börjar

producera de varor som man egentligen

ska göra affär av - aldrig mer korsa tankar, aldrig mer korsa

vägar,

hon fällde ett svar som fick honom att tappa hakan och

det var för henne bara att håva in, möblera

om då utrymmet utvidgades från golv till tak, tyngdes så

han tippade rakt fram, rullade in honom i

en matta,

blev sparkad åt alla håll medan han var

medvetslös av slag i huvud mot stengolv - sten ville till sten,

han var lika kall och innehållslös enligt

henne - band honom med sin röst, en siren, trodde det var

en polisbil,

ambulans, gick dit, kollade vad som var fel, när det var han

hamsterns vindslag

apan klättrar så högt, blir van, tar för givet,

ser grenar överallt, tar tag

i sin svans - när han är så högt

att det inte finns några grenar kvar -

samtidigt som han hoppar... faller,

men för svansen över huvudet,

börjar hoppa hopprep,

bildar en atmosfär, en bubbla, landar mjukt

allt kanske är meningen,

varför ska man annars skriva dem?

om man inte har några

utkast, hur kan det då bli färdigt? -

jag vet då inga mål vars

vägar dit är raka och becksvarta,

du säger "åka båt" men

det är inte samma sak då vattnet

snirklar sig, samt att du

kan ha hand under ytan utan att

grävt innan, luta dig bak

och ta emot alla kryddor, men då

slutar du bry dig, somnar

när sommaren inom precis ska

börja blomma på allvar,

moln täcker solen, bromsar fart,

tills det hela återgår till

sin gråa, matta, likvärdiga vardag -

kommer lägga överdrag,

bättre lycka nästa gång, även om

det blir svårare (förstås)

step ups, step ups, gör så många att det

sitter i kropp, få det i

blodet, sätt eld på byxor,

markera revir, så när du slutat

med trapporna, börjar du sätta

fötterna i luft och bestiga

världens högsta berg,

ja, stämmer - träning får det att bli perfekt

ev.

"de äldre ser så efterblivna ut när man möter dem med blickar

en solig och klar vårdag"

den andre suckade och sade: "ja, de kanske kommit så långt att

de är bakom oss - allt är en

ond cirkel, snart är de väl tillbaka i magen som blir allt större,

knuffar fram dig och mig till

där de är nu, börjar se lika 'efterblivna' ut, då vi är utanför tid"

långfinger korsar pekfinger

kontrabasens strängar så lösa

att de går in i varandra när man spelar,

håret så långt att man inte kan

skilja, inte säga vad det tillhör för delar

pratar i munnen, ett surr likt

en svärm mygg, sticker hål i himlen

samtidigt som de målar den

mörk, lämnar inget rum för innehåll

kastar bort, det är av samma sort,

fyller ingen ytterligare funktion och

ökar heller inte produktion -

två goda parar sig, blir ont, när de

slutat älska kan de inte bara skiljas åt -

bryr sig för mycket om

äktenskap, känner att de måste hålla vad

de lovat - men om ingen av de känner att

det är vad som stämmer

där och då, varför kan de inte gå

efter utveckling? ingen kan spå och

ljuger de inte om de älskar

fastän de inte är kära, startar eld

med tändare istället för pinnar?

försöka blanda färger så de bli en,

inte se självklara nyanser av vad

det var från början, utan få perfekt

balans mellan kyla och värme med

toalettens kran när man ska tvätta

händer en vårdag - smutsiga, men

tillräckligt varma för att inte

behöva mer värme på ett bra tag

tar sådan tid att man hinner bli van

och då tror man att det är klart

runrnru

the shoes make the choice,

listen to the steps of the clock,

go around the corner n lay

yr leg infront when it comes

ytliga djup

... låt aldrig ett fotografi ta ett minnes plats

rama aldrig in det du håller kärt,

livet i det då pressas ut och och du bära

på en last som inget är värt eftersom det

endast vara ett skal - befinner oss i tid

och rum vars hus har fönster,

men man kan inte titta ut (spelgas tillbaks)

____________________________________

lev ut istället för att stanna upp,

kan inte ta igen det du kände förut,

men det finns alltid en ny chans

(även om det inte är samma känsla, så

känns det måhända lika

underbart - bara att man upptäckt något)

då jorden snurrar runt - kanske

verkar vara på samma plats, men

även du rör dig när du står stilla

slick

swisch - bollen genom nätet,

sliter ner gardinen,

sliter upp tröjan på mitten, går med

machete och hugger

sockerrör för att stilla begäret

stört

det bästa sättet att måla upp fantasin,

är att göra det realistiskt -

gör en skottfint så bra att det faktiskt

ser ut som man ska skjuta

när man i själva verket slår den ned

mot mark istället för upp

i luft och studsar förbi motståndaren,

skrapar på ytan, får reda

på alla de andras svagheter, baksidor

genom att leka med liv,

dra usla skämt som andra tar seriöst

blodförstoppning

ringen på hans finger

fick honom att känna kvinnan,

inte bara för att ringen blivit en

accessoar som med

dem förknippas, utan han tyckte

sig också vara inne, fick solen att

skicka varma vågor

när han rörde om, sade att han

hade koll på sitt drickande, men

det var bara en fasad

och det skulle snart märkas, då

det färgades av - det man döljer

är mindre och det blev

större än själva skyddet - klassad

som psykiskt sjuk när det gick ut

fysiskt på andra ...

kall värld / i slutet går man tillbaka till sina rötter, som dock har ruttnat och släppt grepp

mer rök än eld, fler fjädrar är hönor,

mindre ägg än tiden som spenderas på att ruva

mer rök än eld, sker mer skada i lungor

än vad ruset lyfter, mjukar upp livets stämma

kan känna att värmen finns, men om

man inget ser kan man inte fullända sin bild,

för om man själv målar upp, kanske

det är så att det som skapar värmen egentligen

ser annorlunda ut och därför skär sig

mer rök än eld, jag är besviken - mer

dödsfall av kvävning än av att lågor omfamnar

en - ensam och avskild somnar man

från dem, allt man gjort är att känna och sedan

så känner man ingenting - istället får

de ta all tyngd som man burit, likt en tomte med

säck, fast istället för presenter kort

med texter som ber om att få hamna på platsen

som stämmer överens med adressen

vilket är långt in, långt ner i deras inre -

det är en kall värld, väntar på en kallelse till ett

högre tillstånd, men det kommer

aldrig, eller så är den mänskliga hörseln så dålig

att den inte hör ljudet som antingen

är för högt eller lågt för att man ska uppfatta,

en blunder - koncentrerar oss vare

sig för mycket, eller för lite, syr aldrig sicksack,

täcker inte båda hålen samtidigt,

inhalerar ett ständigt brus som är likt snabba,

lätta fingrar vilka försiktigt bryter

sig in i sitt hus, tar långsamt kontrollen, gör så

man inte kan komma ut, blir fånge

i sin egna kropp, vilsen, känner inte längre igen

sig - tittar ut ur fönstret och ser det

man än gång var, så nära, men så långt bort,

finns ingen kraft för att tina upp

människa bland folk

begår misstag hela tiden, tar inte tag i livet,

går lektioner, ska lära mig av dem,

veta vad jag inte ska göra -

snart har jag gått ut skolan och då

ska jag ha kunskapen om den lyckliga tiden,

ta vara på den - lärt sig grunder, sedan sopa

mattan och finna vattnet som är

under guldet (öknen) - tänkt

likt en stor filosof som barn, tänka som ett

barn när man är äldre,ja-ja,åh,jajaja

...

sätts in i ett system för att vi ska bryta mot det,

få något motstånd, finna elden inom

inte falla i sömn, inte ha roligt hela tiden, veta

att det finns något som är värre -

det är processen som känns och det som känns

är vad som ger allt som ger poäng -

desto högre tal, desto bredare, mer variation,

inte bara vara en man, utan

också en människa

en inandning i ballongen senare kommer få den att explodera, inte expandera (ladda ej, kör direkt)

om jag stannar kvar, kanske en resa bort aldrig blir av,

kanske går in i skor och blir alltför van, alltför lat

börjar intala mig själv att det känns bra,

men säger samtidigt till mitt inre att jag ska, men

tar trots det aldrig tag - blir som ett beroende - fast i

skiten, gör för att jag måste, inte för att jag vill och det

jag vill ställs i skuggan, då viljan tar fram elden, men

elden lyser upp mitt ansikte i mörkret likt en polis som stannat dig

för att du kört om tiden, tagit för mycket av tårtbiten -

ett plötsligt ryck som fick själen att kastas ut - en sol som

gick upp och fick optimism att växa sig stor - men då den

var fastbunden vid kropp dras den tillbaka - likt

en gummisnodd alltid återgår till sin

form - och trycks ännu längre in, rullar nedför

trapporna som den egentligen stegvis skulle ha gått upp

voodoo

you say that I got to give you a

piece of land, a piece of my mind for

you to do so there will be peace,

but it won't be 'cause I will feel less

free then during war since you

will control my thoughts and every

step I take - if I try to go against

you, you will break my leg, no one

will notice, no one will "care"

(they will be too afriad) and I won't

be able to start an movement -

everyone outside will think it's all

good, or at least okey, but they

won't know what happen between

our eyes - yours: the needles,

mine: the holes you will take your

thread through on and on...

rädslan över att visa sig naken (att födas i livet)

jag såg en flicka som grät,

de andra skrattade med henne -

jag fastnade med blicken

vilket de kände och vände sig om

och då tittade de ilsket

__________________

den läskigaste av alla stunder,

som om de kände att deras yta var

på väg att rubbas,

att deras försök till att lura över

den stackars flickan till den

andra sidan höll

på att överlistas

av mig som stod

på linjen mellan

ungdom och vuxenliv,

från rebell till konservativ(?),

likt dem, eller han, för gruppen

var som en person med så många

lager hy att han inte kunde få in, att

han inte kunde förstå andras bild av livet

för svag, för rädd för att fortsätta kamp

med sig själv,

skrattar ett nervöst skratt istället för att

visa känslorna -

som oftast är mörka - och låta dess flod

komma och föra

bort all skit från gatorna istället för att

gömma så ingen

ser, för det är pinsamt om man sticker ut

runt, runt (vi somnar in)

desto mer vi vet, desto mindre förstår vi -

allt blir meningslöst, finns inga sanningar

och det är en lögn, men spelar roll - de är

endast varandras baksidor av samma ting

... kan inte längre gå bort till fantasin en

stund, för hur många bilder vi än målar

upp, kommer vi se igenom dem tillslut

och vi kan inte njuta av konstens kraft

då vi vet att dess allt kommer bli inget,

likt en spegel som skiftar sida utan att

man riktigt märker - sova eller dö, det

som skiljer är väl frånvaron av drömmar

inget sär-skilt (avbryt)

han vill att hon ska sova i samma säng, men

vet samtidigt att det inte kommer att vara så speciellt efter ett tag -

precis som det är med han och sin egen kropp,

blir en del, tar det för givet - kommer glömma allt hon ger och gav

_______________________________________________

gå bort en stund, återvänd sen, om man är med varandra jämt,

går man i samma spår och någon ställs förr eller senare i skuggan,

medan den andra tar emot allt ljus och får egot stärkt,

samtidigt som ögonen bländas och gör så han inte ser inte vad som

är fel i värld, i sig själv, förstår inget - under tiden kortas stubin

ned, laddar för smäll, allt som ögonen ska ta in studsar

tillbaka dubbelt lager, isolerar allt mer

ihåliga djup

snön föll igår, idag faller solstrålar,

likt spindelnät påträffas i ljuset -

trådar förvridna, en ojämn grusväg,

framsidor åt olika håll, beror på

vinklar - kräver att det är två olika

personer hållandes hand för att

det hela ska fungera, helheten synas

ögonsten (blinka innan det är försent)

ön är en sten, ett moln som frusit till is

och fallit ned i havet -

bildar vågor, rörelse, likt en pusselbit

hjälper till med motiv, en ledtråd för

korsord, sätter igång tankeverkstaden,

ön, ditt öga, desto mer

du ser, desto fler lager - blir tyngre,

bildar rynkor och rasar

sedan likt molnet en gång gjorde från

skyn, när den tog all vätska för sig

själv började vägra att släppa ut - allt

går om, om man försöker

hindra, gör man så cirkeln blir ond, men

eftersom allt går om, har även

allt två sidor och därför krävs variation,

annars smälter det in - natten

tar allt större plats, rymden slukar jorden,

världen tar livet, ger det till det

som är dött - vänder på stek, dock försent,

bränt så mycket att det gått

igenom och är nu en skiva med många spår,

många ärr, men på köpet

tappat förmåga att uttrycka vad man har

upplevt under tid under sten

rötter / röster (spreta)

luta huvudet, lägg örat på axeln,

lägg på luren, lura inte mer

stig fram ur savannens höga gräs

av lågor fyllda med liv, skjuts upp,

skjuts fram, sparka på mattan

i form av en rulle, släpp ögat från

kikaren, gå ifrån, gå mot ditt

mål, kavla ut degen, börjar forma

kakorna, lägg kakel, pussla ihop de

okyssta, sätt igång inre

monolog - luta huvudet, lägg örat

på axeln, hör vad fingrarna

strävar efter, ta tag i ett föremål,

lyssna på dess kärna, ta dig in, ta

kontroll, gör det till en del

av dig, bygg på tills man kan kalla

dig

en egen planet, även om du inte

cirkulera i en speciell bana

och ha olika klimat för varje steg,

framkallas i olik gråskala för varje

person som sätter ned sin fot

hänförda eldflugor, outnyttjade genier

solen ylar inte, den skriker

men får trots det inte fram sitt

budskap, för ingen

riktigt lider ju, människorna

omkring njuter å

ber efter mer, mer än förut

får inte nog, tänker inte på

att det finns en dag

efter, en rymd och ingen

himmel

de som inte har någon själslig källa

har inget bevis, finns inget stöd för deras bryggeri,

har inte sett, känt vad varelserna

bakom deras ryggar gått och går igenom, lutar sig

bara mer bak i fåtöljen, formar med sina veck av fett,

lägger bokmärken, ess i ärmen för framtida bakverk,

recept med ingredienser som tungan aldrig har sett,

framtida drag, en dragkamp, hals

av skruvad hy - trots det sitter inte huvudet som det

ska - skrynklig, inom håller väggar på att spricka, en

flodvåg av... orkar inte längre vänta, grottmålningar

vänds ut och in, blir graffiti, ögat blir en tunnel, ett

avlopp - gråter, syndar, känslorna

varit inne för länge, fräter sönder kinderna, blir

skidspår som når till marken, gräset ser emellan

dörrspringa, ser att solen är otrogen, förändrats

efter att den fick makten - varje strå börjar gräva

sig ned medan de kan, fly händelsen

av ingen andning, inte låta det hända innan det är

meningen att det ska vara slut ...

gråstarr

räkna bokstäverna, läs siffrorna, lev drömmarna, sov på tankarna,

upplev det undermedvetna, gräv ned det självklara - det är färdigt,

vi vet för mycket för att kunna tänka i andra banor,

så förstör, så lägg av, lägg på andra vikter och pressa muskler, få

blodet att ta sig dit, städer runtomkring dö ut - sten, stoft och is

sväva runt planet, vara som ängel å djävul på vardera

axel - en gloria utan glamour, snarare absurditet - inga glimtar

flirtar med varandra, vinkar istället stelt ut till sin publik, lungor

fyllda av rök hostar upp viskningar vilka lyder (för

de vet ej bättre): "anpassning till grupp är av större vikt än

individualitet, tänka rätt är viktigare än fritt" det är sverige

och det är slött, har det skapligt, har råd att blunda

för de vars chanser har dött - tänker: "åh, om jag tittar fastnar

jag och ögonen då borra ett djupare sår i såret, så det kanske

inte kan läka och det är ju allt annat än snällt - de

får helt enkelt sköta sig själva, går nog bra" skriver matematiska

uträkningar med svag blyerts som ger ifrån sig ett gnisslande ljud -

spets för kort, nagel slutar innan huden - färg är

inget att föredra, ingen bestämd formel, skapar oro, förvirring,

visar fel väg, samma som lustigkurrarna tar... det kurrar i magen,

men de vet att de inte får, även om det inte är

någon lag

upprep / kafferep

uppfinner ingenting - allt finns redan till

skriver ned och då blir det något nytt,

men enär det har samma grund,

är det vad det växer från ...

likt öronen helt

ovetandes av

varann

splitter inte sprickor (inte spräcka)

vaknade av huvudvärk och hade det tills jag kom hem,

då satte jag mig ned med mat och gitarr i famn,

ljuden fick mig att glömma allt som var och med ens

hade proppen som var lös hittat tillbaks... så tyst,

likt en gryta som står helt stilla - läggs en hinna över,

drar gardiner för fönster och klår upp, ett täcke

med cement över mig, höll på att bli staty, men jag

vill inte in i historieböckerna - jag vill ut, ut och

påverka vindar, luft, vända på stek, se vad jag känt

känna vad jag sett, höra vad jag smakat, smaka vad jag luktat,

lukta in allt, komma upp i huvudet, drömmarna bli tankarna,

tankarna bli sanningar - veta inte tro - allt vara i minsta detalj -

allt måste vara på samma sida för att det ska kunna gå ihop...

lik den bleka våren

det snöar igen, snöflingor fastnar på min

rock och skjortärmarna som sticker ut under -

likt blodiglar - inte nog med att jag ser ut

som en tiggare, jag är också helt slut

ett litet barn i en gammal kropp,

ingen fördel åt något håll - ett psyke

där allt är vitt, en fysik där inget går ihop,

kugghjulen går motsatt, likt cykel bromsar in,

fastnar med varann och jag faller platt

för ihop raderna och bilda mark mellan himmel och jord

suddgummit längs texten på raden försiktigt

dra sakta ut kroppen, men få delar att behållas -

ådror och senor göra så allt hänger ihop,

dag och natt bli ett, ligga i skyttegravar,

åka på grusväg, lavinen hinner ifatt skidåkaren,

armar och ben vara synliga, men ej rörliga

likt en oskuld stängs ute, först röd om kinderna,

sedan svart under ögon - som ett pistolskott,

ett ögonblick, gnistrar till, men sedan stiger röken

föremål i dimman blir monster - en surrealistisk

impressionism - fortfarande liv, även om

det är träd som varken har hjärta eller hjärna...

suddgummit längs texten på raden försiktigt,

blås upp din egen bubbla, slå på ballongen

och hör det mjukaste det hårda kan bli, en

klang så diffus att det inte kan vara guds,

men samtidigt inte heller djävulens då det

är en klang och inget tjut - ett bevis på att

ingen av de finns, utan endast du, du och du

u-båt

hon har den lilla hunden i

sin minkväska

och hon beter sig som om

allt är så trevligt,

men jag mår illa, för det är

som maten

minken åt har ätit honom

som hämnd,

och när båda egentligen är oskyldiga,

följt sina instinkter -

första av hunger, andra av att rädda

sitt eget skinn,

är den sistnämnda satt i knipan

och har inte något alibi,

då den befinner sig precis på

platsen där brottet begicks och inte

kan säga någonting till försvar,

inte har samma språkliga

kompetens och därför tappar

trovärdighet

rum av speglar (vi båda slukas inifrån)

det finns en person för varje människa och det är personen i kroppen -

alla har flera sidor än en och den man faller för är oftast en

återspegling till sig själv fast i en annan vinkel, i en annan sorts färg,

en provremsa för parfym, en speciell stol i ett rum, en papperskorg

där det är så många nedklottrade papper liggandes på varandra att

de parar sig bortom sin vilja, för att låta tiden passera,

göra sig ett nytt 'jag' som kan få ett bättre liv, bättre framtid än dem

jag tänker mig själv, du drömmer dig själv

vi skriver ned texter på samma vita papper

men det får olika nyanser, olika färger

å det hela skär sig så mycket att det rivs till

så små bitar att man inte kan sätta ihop igen

jag skapar min kropp, du skapar din skugga,

mina ord är raka å tydliga men säger inget,

dina ord fastnar inte, synliga för en sekund,

men flyger iväg å skapar atmosfär man inte

kan sätta fingret på vad det är, men säger allt

det är inte du som inte har tillräckligt stort

ordförråd - det är det allmänna ordförrådet

som inte har tillräckligt med ord - om

det finns ord så är de för komplicerade för

någon att förstå och då finns det ingen poäng

ni skapar er skugga vilken skapar er grav å ni

lever för alltid genom

fallet ned med ett fågelkvitter som hackar lök

medan jag gråtandes

under begravning tynar bort, smälter in i den

gråa himlen och man

kan inte längre skilja på mina tårar och regnet

jag sade att jag gillar mörker mer än

ljus och du sade att mörker är

ljusstrålar som inte reflekterar till andra färger -

beskrev sådana som oss, de

som sticker ut så mycket att de fryses ut,

blir istappen som rasar från tak,

en osynlig hand med kniv som kommer

bakifrån och hugger till -

en kikare i form av luft att använda inom

den kropp, se framtid och

dåtid genom vinden som sidbläddrare -

spikar fast ännu en spik

för en målning att hänga på, ett fönster

att titta ut ur, en spegel att se in

i,

djup yta, ytligt djup,

en blank sida

att skriva ned det

nyinflyttade

spökets identitet

__________________________________________________

att dra ut, att dra över måste vara

en författares specialitet

då han eller hon redan har tankar

som är vana, tränade, ja,

redo att lägga ut en väg i from av

tungan vilka bokstäver

rulla ut och framföra framträdande

som ingen egentligen

bryr sig om, utan skiter i, stirrar

tills deras fokus går ur,

stirrar så de få att tro att de tittar

och är förstenade av

fascination