lär dig använda båda ögonen

"rymdens ögon!" sade hon med ett fnitter, men han

förstörde det roliga med att säga att det

endast var sol och måne - sade vad han visste,

inte vad han såg - gick inte på känsla, utan

förstånd - väg att gå på, men inga fötter att gå med

hon sänkte huvudet, suckade, antog att de helt enkelt

inte passade ihop - att hon tagit fel igen!

hon var glad att det inte spridit sig fullt ut än

(detta var avgörande droppen), men trots

det var hon tårögd när hon tog blicken från marken

han kände en våg av sorg i samma veva som hon lyfte

huvudet och fäste blicken i hans ögon,

de tog kontrollen och vred sakta tillbaka tiden -

förstod med ens - för att komma ända in,

måste man fokusera på vad som känns, oavsett om

det känns fel eller rätt -

för om man inte gör det

kan det aldrig bli helt,

så han släppte in, tog ett steg närmare och

famnade om, fyllde hela sin kropp med

värme, hennes suck hade varit av vårvind,

dimma av fukt istället för aska från en

cigarettfimp som han nu övergav genom

att lyfta foten och utvecklas, gå bort

från klumpen i magen - räcker inte med att

trampa, försöka kväva, nej, blir bara

värre, börjar tro att jorden är platt och likt

en platt strålkastare hamnar allt mer

fokus där och sol och måne blir som eluttag

till hjärncellerna vilka

är fyllda av negativa ting

gjorda av ego i början

(att 'passa ihop' är missförstått - för att passa måste man

vara olika, annars blir det som kropp och skugga,

se på pusslet, alla bitar har olika

delar av motivet och grannarna är som nyckel och

lås - om båda har samma form kommer man ingenstans)