prunkande

det enda som överträffar födelsens skri är dödens pust

rocken som går ett steg längre, bilen som börjar köra snabbare,

så snabbt att delar flyger av, bromsar precis in vid ett

klippstup, sätter punkt, hjulen får punka av hastigt stopp från den

nyss så höga fart, luften i dem flyger ut, över gräns, så

avskalat som det kan bli, punken, rebellen, alltid ett steg före -

det enda som överträffar början är slutet, behöver ingen

förklaring, lämnar över till egen tolkning, så många rader att läsa -

likt ett notblad för en dirigent (täcker alla instrument i

orkestern) - att det inte finns några sidor, världen bortom denna

planet täcker allt som det skulle stå att det skulle bli en

upprepning när man väl lyckades komma dig att det skulle ta onödig

tid, eftersom det teoretiska är inget mot det praktiska,

hur mycket man än vet kan man aldrig sätta sig in i det fullt ut och

det är detaljer spelar roll, det sista som avgör lopp