tam mat (skribentens rapportering)

Brödtexten som efter denna smörklick följer kommer antagligen att vara mer lättuggad och smaka bättre, även om det mest bara är inbillning då man i en text inga smaker känner, än maten de med framtiden göder.

Det har varit så många klagomål rörande skolmaten att jag fick uppdraget att ta mig till närmsta skolmatsal för att bedöma det som de hade att erbjuda dagen till ära och se om det fyllde sitt syfte. För, visst, det var inget vidare när jag själv gick i skolan - ”men det måste ha skett någon positiv förändring sedan dess, i takt med att samhället utvecklats så länge klockan tickar”, tänkte jag medan mina steg fördes dit i motvind.

Tyvärr så möttes jag av en förfärlig ljudnivå vid första satta fot på salens golv. Det var ett enda stort surr som fick mina instinkter att säga till min kropp att fly, för annars skulle jag bli stucken. Jag tänkte att, ja, det kanske jag skulle bli - men behövde det nödvändigtvis vara dåligt? Jag kunde bli förvånad över hur gott det var, min fasad bli rubbad och djuret inom mig tjuta ut ett glädjeskri bortom min kontroll; vilket skulle kunna liknas med ”våren är här!” ekandes i en stor skog, skickligt åkandes slalom mellan alla träd... Men, istället för att mina fönster krossades av nålar som spräcker bubblan mellan fantasi och verklighet, var det flugor som försökte komma ut. De gjorde sådana avtryck att jag tillslut inget såg, inte fick något andrum. Likt vulkaner en gång för länge sedan släppte ut aska och rök, vilket täckte solens ljus och därigenom fick allt liv att gå ur tid. Så, tyvärr, ännu en gång - ordet ”stucken” gav betydelsen man först tänker på och första intrycket höll sig kvar likt en blodigel.

Efter att ha mött lokalen, mötte jag den mänskliga framsidan - mattanterna. De levde upp till sitt rykte. Stod där som hökar, eller statyer föreställandes örnar placerade på tak i Stockholm innerstad. Obemärkta; om de inte syns, finns de ej. Man såg knappt att de rörde en min när de hälsade tillbaks sekunden innan jag började ta mat. Sedan gick jag planlöst, lät slumpen avgöra vilket bord jag skulle ta. Satte mig ned på tillhörande stol så hård och som knakade vid minsta rörelse att det kändes som om jag satt i en berg- och dalbana och maten skulle komma att bli spyan jag försökte att hindra från att komma upp under resans gång.
Apropå maten så har jag inte nämnt den än av den enkla orsaken att orden från den man kramar avlägsnas och lukt från kropp och från kläder tar över. Det som betyder hamnar i skymundan då annat kommer i vägen, hindrar, kanske varnar. Sedan finns det väl ingen mening med att börja babbla om vad som serveras när man ännu inte har tagit en endaste tugga? För det handlar inte om eleganta upplägg eller perfekta färgkombinationer, underbara former eller trollbindande lukter - det är innan man dyker och får reda på sanningen. Att skrapa på ytan och på så sätt förbereda - väcka, göra gräsmattan aktiv, bygga upp en mur av förväntningar - något som jag har gjort fram tills nu. I slutändan är det smaken som räknas och gör att man fortsätter äta för att bli mätt så man kan leva några dagar längre. Leva i betydelsen livligt, lyckligt, ljust.

Det var stekt fisk med kall sås och potatis. Potatisarna var okokta och kan liknas vid mjuka stenar. De innehöll inget, tog bara tid och utrymme och bör därför inte skrivas så mycket om, mer än att man kan jämföra det med att sitta och glo på ” myrornas krig”. Om man ska tala om ”fisken” så bör man tala mer om fiskens ströbröd, än själva fisken, då det var så mycket större och alltså hade majoriteten röster. Fiskens ströbröd var så tjockt att det liknade två väggar som pressade mot varandra medan en man med för stora kläder snubblandes försökte ta sig ut rummet. Han hann inte. Fisken livade inte upp, utan gjorde mig endast tröttare. Såsen var ojämn, den var vattnig men innehöll klumpar. Kan liknas vid gelé, av den anledning att man kunde se igenom, samtidigt som det var suddigt då skärpan inte var inställd. Lämnade mig som betraktare att tolka själv och jag tolkade som att det inte var, att det inte är okej.
Denna mat äter barn som håller på att bli ungdomar och sedan vuxna som ska arbeta inom vårt samhälle. Hur ska de orka med? hur ska de få in all information som krävs när de inte får någon vettig näring som grund, när grunden är det allra viktigaste?

Jag åt inte upp, tyckte inte att det var nödvändigt att visa respekt när de inte verkade ha lagt någon ansträngning i jobbet som jag beställt och därigenom ansåg jag inte att de var värda sin lön när de inte gav vad jag betalat för (tid, uppmärksamhet och allt därtill).

Vad som skulle vara att föredra är kuponger till restauranger eller dylikt - eftersom maten tar mer på krafterna att äta, än vad det ger. Om man sedan blickar över matsedeln så är det en ständig upprepning, något som borde ge känslan att veckorna dras ut och går långsammare. Detta är naturligtvis för att det är billigast så och det kan inte skolan göra mycket åt - snarare kommuner och riksdag.