tillflyktsort (bort från mig själv och allt därtill)

det som verkar livfullt känns dött

fristaden i stressad,pressad stad
med en sol som slår tills man blir blå
ett tryck från husen när man går
gatorna ner, vägen till hotellet
med korridoren som hypnotiserar
gungar av vrede, hoppar in i rummet
sista sekund - precis som känslan
av att lyckats hålla allt inne i kroppen
innan man kommit in på en toalett
___________________________________

hotellrummen är dova, dämpar
gästers röster som varit och
släpper in nya

finns oändligt utrymme att fylla

det är rum utan tid
kan endast se vilket årtionde
det är
genom möbler och arkitektur
men inget mer

glömmer bort hur gammal jag är

det är stillastående rum
man kan lämna utan
att det längtar samtidigt
som det väntar
finns alltid där, redo att
hjälpa till med
vad som än står i vägen
för gästen

känns som man står i blotta luften

likt en bensinmack för människor
stanna och tanka
låta allt komma ifatt där inget kan
påverka, inte ens
huvudpersonen i dramat, allra minst