längre (bil nedför stup, dimman åt upp)

ligger vaken i sängen, sover vaken

men kan ändå inte styra över drömmar

tänker på vad som har hänt, känner att

jag inte orkar med detta mera

jag skulle gärna vilja veta

vem är dirigenten som slår

så hårt å dramatiskt i luften

att vindar uppstår och får

löven att piska mot grenarna?

han måste vara bra mäktig

så som han får barnen att gå

mot sina kärleksfulla föräldrar

skrika svordomar och vägra

fullständigt minsta lilla önskan

sängen är inte längre bäddad

(gräs/vår, strand/sommar...) dimma/grus/rök/höst

rökdynor i luften, vi lutar oss mot väggen

faller in i busken, möter en kammare

fylld med grålila rökelse, ljusgröna

silkesgardiner täcker fönster

orangea vågor av värme

kommer mot oss och

kläderna smälter in

hjärtat hjälper kroppen

att följa rytmen när

hjärnan slagit av - vad

är den bra för?

klarar inte av det sköna

och i dess stad

händer aldrig någonting -

alltid samma vardag

september (jag gör bara sådant jag älskar)

jag ska göra upp en historia om dig

och sedan tänka på den så mycket

att den blir sann, likt livet självt

ny stad, nya kläder, nytt hem

att känna in, bli ett med dig

ska utgå från det jag känner till

vara grundstenar i mitt bygge

så du inte blir besviken

å känner dig instängd i din kropp -

kroppar ska inte kännas

som om de är separerade delar och

inte tillhör världen, nej

de ska finnas och vara hemma, men

fria att fara vart de vill

schisaltotitri (degå vilseåfalla)

suddig syn, granska linje

ser ut som gap med vassa tänder

det raka är aldrig att lita

spring likt haren jagad av varg -

sprid dina lukter, lura både

svarta och vita, få dem att dela

på sig som du är uttänjd, alla

sidor i minsta detalj, de klarar

inte av det på egen hand

sömn/-/söm

tidens kulör är grå

mellan födelse och död

(enda milstolar där

allt stannar för en stund)

händer så snabbt att vi inte

hinner registrera

händer för ögon, inga stjärnor

kan skriva, få oss

att se utan glasögon

lämnar ett tomt, blankt

papper neddalandes först

att röra centrum för händelse

sätta avtryck likt sko - vilket mönster

vilken storlek finns att gå efter? avtryck

likt finger hur länge måste vi gå runt

och fundera för att komma fram

till rätt svar, vad som ligger

bakom luften, dess väggar

av ljud, virvlar till hår

begravt i säng -

utgång till

labyrint

(?)

pocketens väggar kan man böja men behålla hela

paketerar allt av värde i min

pocket som fått äran att följa

med på resan av trappsteg

likt dragspelsbussen vars

bakre del inte hänger med -

rörelserna är så efter att de

nästan flyger in i husväggen

eller vad som nu kan tänkas

vara i närheten

försöker gå på

en lina, men faller hela

tiden åt någon

sida, känt något som jag

vill utforska mera

gå närmare och studera

ta växten från mark

och lägga den mellan sidor

lämna ifred medan en

historia skrivs

snart

gick en promenad under rast, såg män som stod

och fiskade vid ström, hur de njöt, riktigt log -

jag kände glädje komma och värma vilket

fick mig att tänka; varför ska jag arbeta

när jag kan resa och bara leva, stå

stilla, låta tankarna gå som de

vill, inte låta blodet stressa -

stå i kö och tuta meningslöst

beklaga sig att de blir

försenade till mötet

med en person de

egentligen inte

gillar alls

men jag insåg snabbt att det var inget

jag kunde göra åt vid tillfället

det får vänta något år, för jag har inte

fått lov av någon - innerst inne

vill jag helst avsluta det jag påbörjat

innan något annat släpps ut på

vägen, in till rummet - riskerar att bli

påkörd eller bli klämd i dörren

då jag inte kan rikta mina ögon åt vänster

och höger på samma gång

förrädare lockar

han drar ut tröjan

så långsamt att

ögat inte

uppfattar

han ger kakor som

gör att man

reser utan att

röra sig

han pratar med

mjuk röst så

det ska låta å verka

vara bra

han går fram

försiktigt så

han inte

avskrämmer

tillslut har alla vant sig

å tycker inte att det

är så

farligt

trädstockar i väg (strunta i dem) / havet duschar aldrig

vattnet rör på sig jämt -

till och med när det

blivit till is, det som under

är likt björnens mage

kurrar när han gått i ide

skum och isflak - jag

skulle gå in

i dimman, hoppa

på tåget

om de inte

skulle märka att

jag inte svarade på

frågorna

-

inte ska jag

duscha något mer

i mitt liv

inte ska jag arbeta

om jag inte

utvecklas, gör något

för någon eller

själv inte får något

för det

inte ska jag duscha

all smuts jag byggt på

som extra hud

då en del av mig, nej

inte kan jag svika

ta avsked, sådär, direkt

inte ska jag duscha

stå kvar på samma plats

påbörja något, men

sedan ge upp -

bygga, men sedan

förstöra allt jag

har gjort

-

istället ska jag fånga

tiden när den

rusar förbi

likt de fångar fjärilar

men inte ska jag

då bura in

ska ta den i hand och

fråga om vi ska

bilda familj

älska samma världsdel

målet att nå och där

bo, lugna ner oss

dela förarstol

diskutera om hur vi vill

ha det, hur snabbt vi

ska gå fram, om vi

ska invänta sommaren å

sen ta sats från strand -

tusen öar, tusen klimat

tusen möjligheter, men

bara säkra på att de finns

idag

tre nollor, tre lås

dags för fingrar att agera

nycklar och falla

in i okänd

gång

tre nollor, tre tomma rum

redo att möbleras

flyttas fram vid huvudscen

tre nollor, tre nya hjul

motor till planeter

skriv manus till framtid

bilda familjegrav

läpparna är

duschens munstycke -

lägg stämmor

i form av visslingar,

skicka hårda

pilar med meddelande

mot din kärleks

mjuka hy

försäkra henne om att

allvaret börjar nu

på riktigt

att du är beredd satsa

springa mot

i hopp om att kastas

upp i skyn

falla tungt när hon

ta emot

inte värda handskar

de är värdelösa, tar

bara plats

producerar inget alls

de är värdelösa

andra vill helst ge bort

har inte tid att

leta efter möjliga köpare

krävs mer än

ett stopp

kommer ta den tid

ingen annan

ännu levt, orörd å dyr

spindelfisken

vaken, men ber innerst

om att få bli väckt

fortfarande, det är något

som inte riktigt

stämmer

väggar isolerar, ägget

ännu inte kläckt

en hand från ovan trycker

mitt huvud under

mörk tröja

trådar så täta, för långt

ifrån hem

så täta - en studsmatta

skjuter ifrån

kan inte känna rädsla

magneterna är

borta -

jag hör

bara till mig

och jag

är här för alltid

men nu utan

stöd

staty till gatsten

vi sprang nedför

fyllda av skräck

vätskan rann

övermäktigt jagade oss

till

botten där

inget är blött

skivor är inte platta (speglar djupt)

jag slukade kakorna

likt en videospelare kastar

i sig maten den får

hungrig av idéer

men utan energi kan

den inte nå mål

minnen av smaken

uppstår efter kort, kan inte

hindra - laddat kraft

för lyft upp att den automatiskt

drömmer sig bort

utan att någon tryckt på knapp

de känner varandra

så väl

1/0

tiden är inne

att lägga ifrån sig

gud och dyka in i intet

det tomma livet

så sorgligt meningslöst

att kroppen stelnar

å ingen tår kan framkallas

naturen okänd

avslöjar ingeting

mäktigare än oss alla

omringar - träd och berg

vi kan inte gå längre när dess

väg slutat, bestämmer hur

långt vi ska kunna gå å

se - förstå, tro

rock n' roll (inget som stoppar)

rock är berget, roll är stenarna - bitar som

lossnar och rullar ned och bygger eget

likt barn som flyttar ifrån föräldrar och köper

eget hem, ny karriär utan något stöd

rock är växten som släpper ut frön, vilka är roll

de börjar växa på annat håll, sprider

blodet med lerig botten, aldrig fast, kan alltid

gräva djupare och hitta nya fynd

alpomba

mattan med ränder

är en trappa med trappsteg

fram - upp, bak - ner

har du ditt kontor på över-

eller undervåningen?

jobbar du för himmel eller helvete?

mattan som är enfärgad

är vad färgen symboliserar

vitt som snö, grönt som gräs

svart som natt, rött som varmt

blå som hav, vad trivs du bäst med?

dockteater för de äldre (hittar minnen längs vägen)

min urtavla, under visare och

makeringarna för siffror, är

brun som trädstammen

sekundvisaren är som en arm vars

hand håller en kniv som hårt skär

runt som en konservburk öppnas upp

sekundvisaren är som en arm vars

hand håller en kniv som hårt ristar in

spår för att veta hur långt han har

gått och hur han med lätthet ska kunna

komma tillbaka igen genom samma väg

armbandet är likt den elektriska stolens

armstöd med spänne, eller den

blinde mannens käpp - känner efter vart

som är bäst att ta stegen utan att

gå utanför någon gräns och vandra vilse

borta från hem (naken och kall)

klädkorken är en fiskkrok, lockar med att bära

varma kläder, hålla reda på värdesaker medan

du är på besök - du tar frivilligt av dig skyddsväst

lämnar över vapen och går in i lokalen där förhör

ska hållas, du lyfta på alla stenar och avslöja alla

myror som dig tjänat i flera år

luften pimplar, smiter in i din jackas öppningar

undersöker vad den omfamnat, vad du tänkt och känt

vart du har gått och vilka du tidigare har träffat -

gör allt för att komma på dig och dina möjliga planer

angående om att släppa ut avgaser och ta kommandot över vind

salva/bensin

den starka maten är likt elden

sprider sig innan du hinner blinka

bryter ned allt och bedövar, gräver

dig ner i underjorden, där du var

innan dina fötter kom att stå på jorden

den starka maten är likt elden

rensar huset den kommer till, får det

att hosta ut alla onödiga föremål och

tunga tankar den bär på för att lättare

kunna gå vidare och snabbare komma fram

fortsätter

de svarta bokstäverna på det vita pappret

är döda själar över nyfödda - händer som

formar degen innan den läggs in i ungen

döp (genomskinliga du, bär svart - se långt innan om du börjar gå itu)

ta flera dopp i ditt liv

få alla att stava ditt namn fel

skifta och byt sedan helt

prova alla sidor så du vet, hur

det är att vara i alla lägen

vid olika tillfällen, årstider - andra

uppgifter för hem och jobb

annan budget, kan inte köpa vad som helst

bär alltid svart, en gång varit

en och då hel, känner alla

innerst inne, även om man inte

vet hur de är som person

bär alltid svart, varje dag är det

någon som dör, varje dag

grävs någon ned eller flyger som

aska iväg med vinden

bär alltid svart, hedra dem -

välkomna dem när de

når rymden

låt dig inte luras

trollkarlarna är mänskliga troll

rövar bort barnen inom oss

isolerar vårt vuxna jag

tvingas vara försiktig vid okänd mark

samtidigt som nyfikenheten

kryper fram under hy

får lära oss ny världskarta

hur den ser ut och hur saker och ting ska vara

det som tidigare var verkligt

blir overkligt och det som tidigare var overkligt

blir verkligt i högsta grad

svettas av upphetsning, mycket på samma gång

lämnar över din kropp till

deras famn, vill höra ännu en saga, ännu en sång

för allt de berättar blir

verklighet inom kort

rakar av allt hår

tar allt från

början

men på ett annat vis

blir en av stenarna

som kommer

ligga ner

få mossa täckt, ett

täcke där

spökhistorien byts

under varje

natt

blir tillslut fjärrstyrda (hjärntvättas)

fjärilens vingar - en kyrkas fönster

ändrar om pjäser, släpper frön

och får tro på mirakel att blomstra för

de med ögon som ser igenom

fjärilens vingar - bildar vinkel likt tak

bygger hem till alla, låter de

sova tryggt med endast goda drömmar

fjärilens kropp - ett spjut som går

igenom tid och rum, når framtiden först av alla

bestämmer vad som ska hända

fjärilens kropp - en flaggstång i paket som skickas

till dag där flagga ska hissas upp -

en trasa putsa himlen, föra bort molnen och gå från

klarhet till klarhet, se rakt in i solen

packar och drar

ölburken rund som ett hjul

får allt att rulla

leder dig bort från skuggorna

borra efter bläck

det nedskrivna stannar längre

än det sagda

så säker på tanken att den varit

kvar en liten

stund till, för att bli ihågkommen

desto lättare

den tysta blicken sätter igång fler tankar

trippar in på okända marker, vänder på de

lagda plattorna, ristar in nya spår, ger

underjordiska ljud, lockar fram de mest

sällsynta fiskar, sätter sig på krok

baka deg, backa upp backen tills den blir jämn

vandra vilse, lika bra

behåll inte stegen, de

tynger skorna så mycket

att svetten stannar kvar

sulor blir till isrinkar

och det är icke bra, det är

för lite utrymme för

att det ska kunna komma ut -

en stol framför en dörr

gjorde det omöjligt att

komma in, kom ingen vart

blev kvar på ruta ett

vals genom vintern

hoppa snabbt och lätt

på snöflingor upp

jordklotet ett klot

himlen - rund

helt vit, en snöboll

rullar utför

tappar del för del

jag är doktorn

ska se vad det är för fel

då ingen annan

verkar förstå någonting

fallskärm (pupill med röda elledningar)

skratta ihjäl dig och du lever längre, hela själen till

röst, ditt läte, flyger ut och sprider, ekar i

trånga gränder, blir en av stormarna med namn

operarösten spräcker fönster, men tar

bakvägen på folkets ögon, hörde inte - tittade aldrig efter

baksidan tar förståeligt mindre skada

gömmer sig i sin egna, lilla lada

vet hur den fungerar, alla in-och utgångar

kan få vem som helst att somna

tom asylansökan

tranbärens juice strömmar ut

varje droppe står i kö för att få bli kysst

mellan pekfinger och tumme tryckt

likt en penna hålls och skrivs med

behöver inte sitta fast för att nå

sina rötter och hitta sitt lugn

de är lyckligare på fri fot

kan samarbeta och med

knappare tid knäppa

upp varje knapp

segla över varje sten

å fortare klä på sig sitt mål

känna sig som sig själv

för första gången, känna sig

hel - inse att det var värt

varje motgång som satt sig i

(till Tomas Tranströmer)

kändiouac

kändisskap är som gamla kvällstidningar

blåser med motvinden medan du går

journalisterna älter samma saker

i flera, flera år - de kan inte förstå, håller

fast din kropp, men du har gått vidare

kommer knappt ihåg händelsen de

håller på

å pratar

om

27

augusti fyller 27 och ska snart dö

det är icke planerat, men om

sanningen ska fram har den levt

en riktig rockdröm och de

slutar alltid vid toppen - när de

kan se ner, genom molnen,

se vad det är för problem som väntar

de orkar inte med, livet tas på

för stort allvar - kan de inte

bara slappna av och sjunga med

fåglarna som avbildar vindens

dans, de kommer inte att förstå

till en början och det på grund

av dess geniala glans, men vad

gör det? de är åtminstone inte

ensamma, så de har flera vittnen

om vad som händer runtomkring

behöver inte nypa sig själva i armen

för att inse att det finns

självsvåldigt och skamlöst beställer jag en espresso

jag äro icke modern

men i dessa områden

gillar de att kalla mig det

borde inte poesin vara fri, att

man får göra vad man vill?

vart ska man annars göra det?

inte ska man behöva gå efter

några regler om man inte vill?

jag äro icke fri, som alla andra bär

hänger jag här och försöker nå

men, ack så meningslöst och tiden

den går - jag ber varje dag å natt

att någon ska ta mig bort härifrån

hem till dem - in i deras mage där

jag blandas och smälta in - vara en

del i den materian som bildar en planet

vargarna är duvor (ber till erfarenhet)

solen är månen med håret utsläppt

ingen tofs, kan andas fritt

kan gå utan att vara nervös

för att andra ska se alla ärr, all akne

hon har - vill inte att det ska

ta all fokus när hon annars är

så vacker och glad, strålar av lycka

straffar de som solar för länge

vill inte sitta barnvakt till

barnen som åldras fort, vill inte

röntga de som inte har

brutit något ben eller inte ätit

något fel, något ovanligt

som kan ställa till - hon bränner

...

hon bränner dem på bål

även om de är motsatsen till häxor

okej, jo, hon låter dem leva

men då med sår - och de som

värdesätter utseendet framför

allt annat, vad ska de då göra?

det är nästan så att de dör hellre!

månen är solen efter arbete

tar av arbetskläder och sätter sig

vid sängkanten och tittar ner

på sina slitna händer, hon tänker

på skillnaden mellan att döda

och att läka, men hon kommer inte

fram till något svar - förutom

att man sätter på och stänger av

men det är som rygg och mage

till en simpel kropp

vad har ni?

en skådespelare är aldrig ensam

flera roller inom, i sovrummets garderob

spelar upp olika pjäser varje dag

de som passar in i årstiden och humöret

beroende på vad som senast hänt

en hund har alltid ett ben, föredrar att lämnas ifred

men du vet att du riskerar att han äter upp sig själv

därför ser du till honom varje kvart, drar i kopplet

han får inte gå som han vill, det finns gränser överallt

och vad har vi

vad har vi egentligen?

vi är rädda för att de ska bli

lyckligare än oss, försvinna

till ett paradis medan vi står

ensamma kvar och

lider till döds

den okända soldaten

varje gång han tar av sig

en t-tröja håller han armarna

mot skyn och skruvar sin kropp

all vätska rinner ut - han blir likt

taggtråd med skelett som syns

ser ut som de olika benen riktigt

försöker att slå sig ut, men kan

inte sammas om hur - alla riktas

åt olika håll, ingen har samma

åsikter, det är en ständig kamp

om hur de ska få fred

varje gång han tar av sig

en t-tröja ser han James Douglas

Morrison framför sig

ögonen kristaller, vad vi ser är

värt miljarder och åter igen

dubbla upp, det gör ingeting om du

svimmar, drunknar - något

kom ifatt ditt förstånd och det är helt

okej - normalt beteende, jag

kan bära dig till sängen och lägga dig

mjukt bland kuddar och gosedjur

även om du kommer att bli skrämd när

du vaknar igen, så är det bara bra

då förstår du att du är tillbaka, står i

ruta ett igen

ser James Douglas Morrison framför sig

men om han skulle börja sjunga

skulle han antagligen låta mer som Thåström

och närmast poesi Cornelis...

finns det inget mer... ?

våra jordar omringade av stjärnor (vintergatan)

snigeln med runt skal vi rider

vi är hamstrar som springer i hjulet

under kvällen, får belysningen

att fungera, ger blod till behövande

vi sliter, springer så mycket att

ormens skinn rensas, det

som säger sig skydda, men i själva

verket håller den oss bara

borta från sanningen - en skatt så

brutalt fantastisk att man

inte tror att den finns, allas moder

över det mörka täcket

vakar över vårt liv, håller i famn

gungar - styr över val -

väger våra fötter och deras steg

gungar tills vi somnar in

och aldrig vaknar igen

ormen får fler fläckar för varje gång

de lyser starkt, lysande vitt

vi blir blinda - okänt område - hjälp

oss fram, skaka hand, hjälp

oss upp på benen igen, vill känna igen

slemmet som kommer

underifrån snigeln är en

mantel som bara blir längre

och längre, tar över områden

sprider sig långsamt, ingen märker

blir ingen panik, men början på slutet

har nu tagit fart, siktat in sig på mål, det

är vi som styr, men vi är inte medvetna om vart

hopp (sanning raderar andra val, ensam pelare tar allt material och blir längst)

(Hope Sandoval)

håret täcker ansiktet, hon

tittar ner å sparkar grus

gör små stigar, skriver brev

med fötterna mitt på

grusvägen, bort från centrum

osynlig för andra - lyser

så starkt, men jag ser henne

hon börjar sjunga i ett viskande läge

fångar de dödas själar av damm

tar fram de gamla, orörda

böckerna å

börjar läsa

hennes röst är heltäckande

ett täcke som är i perfekt längd

och tjocklek, jag blir varken för

varm eller kall - den kramar om

tryggt, snurrar runt, skulle bli

mållös om det var någon annan

men hennes gräver djupare -

hittar det hos mig som jag inte

trodde fanns, säger sådant jag

alltid velat säga, men aldrig

kunnat ta ut, inte ens upp

genom min strupe

de har problem med att förstå verkligheten

alla flyr regnet, springer till

säkert område - där inga droppar faller

vissa tar fram sköldar för att stå emot fienden

och försöka ta slut på dess ork och sedan anfalla

själva så de kan få någon ro, slippa vara

rädda när de går utanför hus

jag verkar vara den enda som går lugnt

den enda som inte tillhör någon sida

den enda som går på en lina, gräns

höjd över mark - marken där alla

står och klagar på varandra

tror de att det kan bli

bättre genom det?

slänger svärord

till några de inte

riktigt känner är som

att vattna en buske och

dess bär, fast man inte vet

om de är giftiga eller ej - gräver

sin egen grav, krymper desto äldre de blir

gubben i lådan

han bor i den akustiska gitarrens låda

när levande fingrar rör vid metallsträngar

vare sig vart de trycker, trycker de på en nerv

bryter en gren, får alla rötter att känna smärta

mullrar efter, spegelvända fartränder

tar dig ner, tänderna hugger i något som ilar

vänder alla toner som spelas uppochner

tar deras pengar och skrämmer dem sedan ut

ta över trådarna

lever i drömmar, har

flera ansikten i det inre

utsidan är kungen - rikets

framsida - som senare

störtas av folket vilka samlat

mod länge nog, missnöjda

över sättet han styr på

kommer aldrig ihåg drömmar när

vi vaknar - de hör inte längre till

vi har vänt ryggen, sagt att vi inte

vill vara med och genomföra den

tänkta planen - så idén blir

materiell och inte bara

andlig, långt ifrån oss

vad är det som

skrämmer?

att släppa taget

och falla utan att veta

vart man kommer att landa

eller människorna runtom

att lämna dem i chock?

svika likt du

sviker drömmen, men

inte sömnen

bortom väggar

tapeter av sammet, gardiner som

vägg - döljer fönstret, skymmer insyn

kan endast ta åt sidan av en speciell hand

finns endast några som gör att man ser sig själv

känner igen ljud, lukter och bild fastän man aldrig

varit med om det tidigare - det hela känns bara rätt

egoadärscht

de sitter i tevesoffan med kostymer

blekta tänder och plastikopererade näsor

pratar om "nöje", vad dokusåpakändisar

hade för sig i senaste avsnittet eller privat

när det finns miljoner av människor som dör

av svält och smutsigt vatten, ja, sjukdomar

varje dag, just då och nu - de sitter där och

skrattar medan pengar regnar ner framför dem

vet direkt vart de ska spendera dem, antagligen

på en ny bil som kan släppa ut avgaser och kväva

stad efter stad på grund av att de inte orkar gå

fastän det går mycket snabbare, behöver inte stå i kö

allmäniskolga

klass, klass, klase

vindrovor - se

vilka som går att

äta och vilka som

är övermogna, ta

inte in dem i klass-

rummet innan du

kan tänka dig hur

de smakar

schema, schema

snälla, ändras varje

vecka, jag står inte

ut med att ha något

fast och planerat -

då känns det som

att man bara

står stilla

nittiotalsdisco, i källaren, och dess färgglada ljus tynar

när den orangea solen går ner

vid det mörkblåa havet

reflekteras ljuset likt en

discokula spyr ut allt sitt innehåll

över dansgolvet, molnen

som hindrar en del av det mörka

är likt röken från en rökmaskin

vinden är varm i den kalla luften

det är rörelser i slowmotion

medan han står där, i hörnet

tittar ut, länge, försöker att hitta

änden - kroken att hänga tiden

av allt vi tar in

fingrets mönster är likt

en droppe eller en liten

sten som fallit i vatten å

bildat små, mjuka vågor

runtomkring - vågor som

sträcker sig lite längre för

varje gång, hittar nya öar

att ge sig på - ta in alla starka

sidor, slita ut alla svaga

mytmie

stranden är en mumie, en

kropp som multnat

och nästintill bara består

av vindens omlopp

torkad luft virad runt gård

färg som runnit ner

tagit bort mask, visar ansikte

känslor den skapas efter

orkaner som tar med

sig byggnader ner

till historien och

låter sig bli stolt

ihågkomna för

något de

aldrig

var

matuzi

ett nervöst skratt är allt jag är

verkar som jag endast

består av osäkerhet -

ta mig inte på allvar om

du vill att det ska kännas rätt

allvar är överskattat, personerna

är stela pelare som pratar rena grekiskan

måste förstå att något aldrig känns

rätt fullt ut, om du vill komma någonstans

slappna av och fall bak, men lita inte

på att jag tar emot - du får klara dig själv

laurgentin

exotisk människa - en

nation, från fjärran, styckmördad

kroppsdelarna kan klara

sig själva, behöver inget hjärta

inkopplat för att fungera

kan gå utan puls, har ingen tid att passa

ingen annan än sig själv

att hjälpa upp, ovan, över ytan

varit fast vid rot länge nog

fått egna frön att dela på

egna fötter att gå med

kan bestämma fritt

men det finns ett

problem - språk

hur ska de förstå

andra och hur ska

andra förstå dem

varför kom de till

ett land vars tungor

inget annat land talar i

skulle behöva knyta, men de

kommer säkert inte förstå utan

istället försöka döda av ren rädsla

men varför bry sig

de har sin gång

hittar säker på nå't

att prata betyder

ingeting - du behöver

bara se på mig

tiruag

(niemi rehder) - nummer

så stort att det inte kan skrivas

med siffror utan tvingas bli ett

okänt uttryck, men då bortom

x och y - uttrycka sig likt konstnär

gör skulptur, målar på tyg - skapa

en dörr som de andra kan se, öppna

och gå in i ett annat rum, för att

förstå hur jag ser på världen

vit måne

din röst

min hissmusik

så lugn

gör mig hög

vit måne, sjukhusväggar

första gången behagliga

läker sår, helar - jag är

inte längre halv och det

tack vare dig, bara dig

vill ha din hand

korthus, kapitelhus

dörrar till mörker

dörrar till ljus

ingång med

trappor å

gåtor genom vindsus

känn min längtan

att få blanda

svart med

rött -

mitt blod på ditt hjärta

av sten, få det åter

att pulsera fritt

och finna sin

väg hem

inte som en snigel - alldeles senil

glömt vart den lämnade ett objekt när den håller i det

tappar polaroidfoton desto längre

den kryper fram, bort från där det känns rätt, ja, helt

med ansiktsmålning som indianen: självsäker

höstlöv hand i hand
dansar i tredimensionellvärld
dansar runt allt som är
sätter färg mellan sidorna

värmer deras säd, får

allt att fungera som det ska igen

vänster till höger innan

folket går över väg

kan inte komma tillbaka igen

jag bär min noiserock (vart jag än går)

gitarren visar sitt riktiga jag

byggd på företag, ger läten

av risig industri - kom till

mig innan du rasar ihop

jag ska inte skada dig

bara låta dig vara

den du är, få dig

att utvecklas till

mer komplett

likt en vägg

av ljud

dropout

jag seglar längs spökmotorvägen, icke hård

gas lika tät som vätska, den som

senare delar sig på mitten, då man icke kan

välja eller veta vilket håll man ska

ta - man får vad man förtjänar och jag väntar

just nu på min rättvisans dom

står alltet i skuld, hyrde kropp, men den är

nu inte i samma skick som den

var då, åh, jag förtjänar att åka till avlopp

där inget finns, där inget vill

utan bara är (en del i en undre värld som

lägger grund för godhetens

farväl)

barnet kan bygga nya vägar

barnet ser bara nya bilder

barnet hör bara nya ljud

barnet tänker bara nya tankar

barnet känner bara nya lukter och smaker

en värld så stor, lista ut hur man ska

ta sig igenom den som liten - kan verka lätt

med tanke på ingångar, vissa så små

att några inte kan komma igenom utan fastnar

där, eller får ta en omväg

vuxen är van, har allt i huvudet

om hur saker och ting ska vara

hur det varit och fortfarande är

missar detaljer, de som kan förändra världsbild

lyckas aldrig komma ut ur mönster -

fast bakom galler och bom under hela sin livstid

((leave it all to imagination)) ...varar[eko]längre...

tystnad är den bästa sången, jag

tröttnar aldrig, kan spela om och om

hittar alltid nya mönster som jag

inte visste fanns efter senaste gången

den anonyme är den bästa personen, tvekönad

lämnar inte ut sig själv - låter oss analysera

inte dra några slutsatser baserade på fördomar -

vart hans/hennes namn kommer ifrån, vilken

nation och/eller vilken religion han/hon kan tänkas

tillhöra och därefter vad för "ras" denne har

svart och vitt är de bästa färgerna

visar endast de känslor som

exempelvis ansiktsuttrycket framträder

går på det säkra - andra färger,

samtidigt, kan leda till så mycket felaktigt

men med svart och vitt blir det

inte svårt att se - framhäver vad som är

av värde och inte det som med

enkelhet kan lagas, utan några problem

mörker är den bästa målningen

med flera lager färg kan man inte utskilja

någon framstående nyans eller

vart det hela tar grund, en historia att gå

tillbaka till, helt enkelt, helt

klart - ändras alltid när man tittar bort

ljuset är det bästa fotot

med blixt eller ej - får dåtiden att

brinna upp, nostalgi gör

ont, får en att komma ihåg lyckan

får en att bli påmind att

det aldrig kan bli så igen - river upp

alla sår, rensar skinn, går

ut naken och in i framtidens ljus

med blicken ur fokus

känner vi drömlika vågor

att känna någons andning mot

sin hy och andas tillbaka är den bästa

konversationen man kan ha - lyft upp

samarbeta när inga pengar finns kvar

pengar som vi kallar dem - men

pengar är i själva verket

kärlek - varför skulle

vi annars omfamna

de stora träden?

med slutna ögon ser du den

perfekta världen, hur allt är rätt

med slutna ögon känner du

lukten av naturen, hur allt är färskt

med slutna ögon hör du

naturliga läten, hur de ger avtryck

men flyger fram lätt

med slutna ögon formar du

eget med hjärtslag, likt kraft, känsla, lycka

med slutna ögon formar du

eget med hjärnans celler, som pennor med

hård spets, kan rista in vilken text

vart som helst, när som helst -

för det är tidlöst

blanka sidor (framsidor)

vänd å se baksidan fylld

av täcken, ärr likt en

rygg en gång piskad

för att ägaren var

före sin tid

revolt i

luften

för alltid

(din)

lingonskog

små lingon intryckta över hela min karta

likt prickar på träd som förklarar att de ska dö

inför publik, de som vill se eller de som går förbi

de som bor där och tvingas - vare sig de vill

eller ej - höra avgrundens skrik då i det höga

registret, likt grenarna uppe i trädtopparna är

smala, bortsett ifrån att de är böjbara så är

skriket hårt och så vasst att det kan borra

igenom tre män som står i led och väntar

på att få ta mat - istället spyr de upp allt

små hål över hela min kropp

hål likt de som strykjärnet har

när jag andas kommer det ånga ur

dem - lättar på trycket, snart flyger upp

utanför grannhus

tidigare idag, när jag gick min vanliga promenad, runt

ett hörn såg jag massvis med skator samlade på marken

de åt någonting - det kunde jag se på sättet de rörde sig på

min första tanke var: "nej... inte en död liten fågel"

tankarna fortsatte att utvecklas tills jag var så nära att skatorna

flög sin väg - drog bort skynket för bilen i verkstaden

någon tog bort ögonbindeln, sade att vi var framme och att

jag nu skulle få se vad den stora överraskningen var - och, ja

vilken start på dagen - vad jag såg var en liten hare som hade

en alldeles kall blick och var helt blodig från midja ner

jag tittade lite längre bort medan jag fortsatte att sakta gå fram

och fick syn på ett ben, bakre extremitet, helt ensam -

det var länge sedan jag blev så tagen, fick den sortens klump i halsen

det var något annat än nervositet eller att man inte gjort

något man skulle ha gjort, nej, detta var på liv och död - detta var

att känna lukten av lik genom att se någon som sover, fast

med ögonen öppna - ser något större, ser igenom denna världs väggar

gått ur tiden, hjärtat blivit till sten och fallit hårt ner, ner

norm

ingen är normal, ingen är fullt klok

men alla är naturliga - alla har olika

röster, samt att ingen tänker å tycker

samma sak, åtminstone inte samtidigt

eller exakt, vi är kroppsdelar av en kropp

olika styrkor och svagheter, olika jobb

alla är normala, alla startar från

samma punkt, har samma grund

alla balanserar på samma lina, man

väljer bara olika trådar att ringa

respektera deras samtal, stör dem

inte under tiden de pratar - det är

med egna pengar som de betalar

efter veckor av solsting

efter att ha legat på dödsbädd

molnen på väg på paradiset

halvt medvetslös med

endast drömmar å

surrealistiska visioner i huvudet

blev jag tvingad att försöka

ställa mig upp och gå till arbete

vingla från höger till vänster på gatan

förstod de inte att jag kunde bli överkörd?

(----

var en ballong som hade

lyckats smita från

pojkens grepp

tänkte:ja, jag

är fri!- men

plötsligt blev

jag neddragen-

han hann fånga

mig innan jag var

för högt för att lyckats nå

var en missbrukare som

inte kunde sluta

fick en örfil och väggar

gick ihop med

varandra - pressades, var

tvungen att smita

om jag ville fortsätta att leva

----)

spöken finns inom oss alla (döda som levande)

själen vaken, sover aldrig

du säger mest när du är omedveten

avslöjar dina hemligheter

påsar under ögon, hyn grå - nästan blå

inte sovit bara hyvlat, visar det

riktiga, vad vi skyddar inför främlingar

smörgås utan någonting på

smakar otroligt torrt

men det är så det är och för

alltid kommer att vara

lev

med

det

rök blir den sista pelaren

tunneln är en pistolpipa

ljuset ser du när någon trycker av

knuffar ut dig till en dag

av vårsol och bad, men vägen är rak

och du kan inte väja, men

inte heller blunda - du plågas av allt

du ser som du vill göra -

du har varken armar eller ben

efter en inte så lång stund

bromsar helt plötsligt föraren

in, mitt i skogen, går ut och

öppnar baksätets dörr där du

ligger, slänger ut dig och

tvingar dig att gräva din egen grav

med din mun medan han

står framför och riktar ett vapen

mot ditt huvud [hjälplös]

(-----

bilen svängde inte, utan körde rakt

in i räcket som böjde sig likt en

matador lurar tjuren med det röda

tygstycket. helt plötsligt gick

allt så mycket långsammare, men

hjärtat slog dubbelt upp - kom

närmare kärnan, medan syret försökte

att fly tillbaka till vännerna som

alla fortfarande var i vaket tillstånd

dörren var låst och bilen for

i full hastighet mot stupet

han kunde inget annat

göra än att sprängas

i luften, i huset där

familjen som gett

honom mat och

sovplats bodde

-----)

ta inte mot med händerna (när du faller)

det sorgliga är det soliga, tårar som glittrar

små fingertoppar dränkta i fett
det sorgliga är det vackra, hjälper inte med

att säga "stackars" - krävs mer

än så, svårfångad tar dig ner på djup, kan

styra dig innan du vet vad som

händer med din kropp, ja, vad hon gjort

som du faktiskt känner - livet

är en knopp som i vissa fall får för lite

ljus och därför aldrig någonsin

slår ut, ta chansen att komma upp på

benen, kunna gå bort från

vardagen - det är det

enda tillfället du får

(så... sväva ut

upp, upp)

ringer in

rostig klocka ringer in, tungt och stelt

likt en gammal grind täckt av ogräs

åter kan se - solen är starkast innan den

försvinner ner, låter allt brinna upp

å växa till sig starkare tills nästa gång de

träffas med samma inre - tiden emellan

experimenterar de, vrider och vänder

undersöker vart hjärtat bäst ligger

rostig klocka ringer in, mörkt men tunt

dess guldfärg falnar likt hud flagnar

kommer närmare skelett, får känna kyla

se verklighet och därigenom sanning -

slavar går i led, fastbundna med kedjor

i varandra, tvingas göra som ledaren och

hans män säger, annars skjuts de ihjäl

släpas på den dammig grusvägen halvdöda

kastas sedan i strömmen som tar dem med sig

smälter in i asfalten

med tungt huvud känner man sig som

en uteliggare, alla dörrar är stängda

fastän man sover under öppen himmel -

som om man bara kan gå trappan upp

och inte får svänga, inte kika in i ett privat

rum, utan bara vara där för att göra sitt

jobb som sotare - soppa andras gator rena

stirrsittsvim

stirra med ögonen tills de säger till

stirra lite längre än så, få dem att

börja torka, blunda sedan hårt

och känn hur tårkanalerna

tvättar rent, tar bort all

damm som med vinden

kom, alla döda själar

som blåste förbi

med deras fingrar på ögonens

glas - utan glaset skulle vi

flyga bort, gå vilse

bli alldeles yra

och börja göra piruetter

borras ner där vi

hör hemma

fågel av bön

knutna nävar stoppar blodets vägar

samlar hjärtslag för att kunna ta tag

i kraftiga vingar ska lyfta och finna

vad som önskas - den mäktiga rösten

i allas öron, gör vad de hör att den

säger och beordrar - förtroende in till

den djupaste sömnen av dem alla

vita duva till destination/släppa spår/så vi kan följa direkt/hitta ljuset/fjädrar på marken vi gå efter/gör den smutsige ren/släpp dina fjädrar över/som droppar skimrar lent

välj vilken val som ska sluka dig

himlen är sky efter stekt kött

anden i kroppen nu ute

det gamla jaget bränt på bål

nu en dimslöja under

tills du lyfter på en del från

liket och tar en tugga

steg fram i den nya riktningen

bort från förr, igenom

nuet, knacka på varje stängd dörr

skyn ett system med olika nivåer

tjocklek på dörrar, hur hårt man

måste knacka för att det ska höras

lås på dörrar, om de som bor vill

ha besök eller bara lämnas ifred

skyn är ett system med olika nivåer

från liknelser till himmel å helvete

ser vi fettet som röra sig i stillheten

övermänskligt - svåraste perioden

att ta sig igenom, vätska som speglar

ditt ensamma liv som endast främlingar

ser, hypnotiserar dig, får dig att tveka

kaffebryggaren gurglar, bubblor uppstår i gyttjan (asfalt smälter)

drömmar brinner ner

tvingas lämna dem

bakom mig och

gå tillbaka till

en så kallad

verklighet

simmar upp till ytan

svartvit himmel är

sådant jag får

vänja mig

vid - ögonen få tillbaka

sina pupiller, de som

tittat så högt att

de inte synts i

springan, sprungit för

snabbt för att en

människa ska

hinna med

men känts så sakta att

det varit skönt, en

massör som inte

varit tvungen

att passa

någon tid, knutit upp

alla knutar så jag

kunnat gå

barfota och ta in alla

underlag för att

förstå hur

man bygger en egen väg

det kanske är bäst att

jag lämnar allt

bakom, för

att få nya utmaningar och

för att bevisa att jag kan

klara mig själv, utan

någon hjälp

sätta stol framför dörr

att dyrka

en gud är att

låsa alla dörrar

inte göra något

annat än vad de

säger att man bör

att gå i

kyrkan är att

gå tillbaka historiskt

röra vid guldet som togs

när det goda blev ont

sanden mellan fingrar

slå igenom till andra sidan

stanna tiden

slå under midjan

få motståndare att tappa

luft, höra bomben ticka

dynamiten fräsa - spärra

upp ögon av skräck

vart ska han ta

vägen bort från sig själv?

slå min käke ur led, lära mig prata rent

svära om det behövs, vad som helst

bara det låter trovärdigt - värde

inga pengar kan mäta sig med

tynar fram

kan mycket om inget

tystheten är den

enda rösten

som lyssnar och

svarar efter

vad den har hört

kan inget om allting

tystheten är den

enda som kan

nå toppen och gå

på djupet på

en och samma gång

irrit

kryp kryper långsamt fram längs mina nerver och ådror

får det att klia överallt, tvingar blodet att köa till mötet

angående om jag ska leva eller ej, istället lider jag till döds

själro

detta är dagen jag dödar min kropp

låta själen sväva ut, ändra allt vi

trott till sanning - att vi vet

ta all elektricitet, få proppar att gå

kan inte prestera när det gäller

ramlar över gränsen, men jag

reser till plaster mellan

kameralinser, reser

utan rörelse, bara

liten blinkning

somna med ögonen öppna - när ögonen

är öppna är öronen stängda, lock för dem

tar inte in något mer, utan undersöker vad

som redan finns i, detaljer, varje liten del

djupare än kroppen och vad den står på

ända ner till kärnan, hela världens hjärna

solen reser sig

när inget ljus finns är hjärtat solur

en bomb som räknar slag till smäll

sten likt ägg ska kläckas och få allt att brista

vandra på en tråd till liv mot vad man älskar

vad som betyder är en enda skör ådra

du kommer inte få svaret om du frågar

astronauter är vi alla

min skugga är min astrala kropp

finns alltid där, behöver inget ta

för att komma in, ta hissen upp

direkt till taket där jag bli lyckligt strandsatt

himmel öppen framför, andas in ljuset så vitt

att det osynligt verkar, känna framtidens gång

hoppa in i marschen innan staden är nådd

jag äro ljus; skuggan äro mörk

en vinkel kommenterar chans

att falla i grop av ond lust

riskera eget liv framför

grupp av naturens

pelare, träd som

nå stjärnor och

bära min grav

långt bort

flumfy

skala skalet, skrapa ytan

upptäck talet som x döljer

ett så högt, aldrig skådat

över trädtoppar, vi stått på

molnen av svåra sorger

den fattige, döende mannen

kryper på det tomma torget

ingen kommer någonsin att

kunna härska över borgen

som det är tänkt - det kommer

aldrig att vara jämlikt, endast

ta in fler fångar för att hålla

rent på gatans hägring där

andra hopplöst drunknar

av deras fantasiers färder

precis som vi, hur det

nu är jag här skrev

dovilefalsett

för varje döv fågel som sjunger

faller en 50-öring ner i brunnen

vi springer och hämtar efter hjälp

men upptäcker att det var en ovän

funnen och önskar att vi inget skulle

ha sett, så vi kunnat lossats som ingeting

för varje döv fågel som sjunger

finns ett inre som vi inte kan

se eller känna, en godhet så god

att den på utsidan verkar ond

välj ut lag

att inte göra ett val

är att göra ett val -

att stanna kvar

istället för att gå

vidare i ny riktning

med ny plan, bosätta

sig i en ny, okänd stad

runt hörnet

hon är en flod, han är en flod

de kan mötas och bilda en sjö

tillräckligt stor för lycka att gro

en verklighet kan inte stå emot...

måla dig svart

gå innanför dagens täcke

av mörker, se

vem som följer dina ögon

stjärnors ljus

i den mest overkliga drömmen

två mot en

av tårar och blod (djupare än sår)

låt det blöda så länge att det inte längre

är det röda du ser

få tankar att födas hela, tillsammans i

känslornas bassäng

skåda vad som händer när alla kanaler

är öppna på samma gång

bitar faller på plats, platsen som är nu

ett skepp står kvar och det du

går så långt att du kommer tillbaka

det finns ingen väg som leder ut

hjälper inte om man tar en bit av kakan

alla tvingas sluta på samma ruta

ingen annans

osynlige man (behåller skuggan)

farbrorn sitter på den

utslitna parkbänken

smälter in riktigt fint

han sitter där ensam

börjar bli en vana att

se honom där att han

tynar bort från folks

synfält

polisen med helikoptern

hittade aldrig fången som

rymt

kvinnan bad efter saltet

fastän det var mitt framför

henne

osynlige man tappat ljuset

i livet sitt, behåller skuggan

som han nu blivit, krympt

gått ner på knä, bönat och

bett, kysst fötter, sugit in

dåliga sidor - lort och skit

endast skin och ben är vad

han bär, inga frukter att ge

till änglarna - resenärer

stannar aldrig kvar när de

fruktar död

puss el (män blir kvinnor och kvinnor blir män, igen)

blad från blommor faller av

går ner i källaren, uppfostrar barn

innan de kan se klart å tala bra

höra rätt, känna å skilja på lukten av

gott å ont - få erfarenhet innan

de tappar oskulden till fel partner -

någon som inte alls passar ihop

jag är ett giftigt bär

på toppen står alla unika

på botten står alla lika

rika är de som fikar

fattiga är de som

har tiden att leva

men tvingas gå åt sidan

när bilar kör fram

å täcker synen -

jag bryr mig

inte om hur

man ska göra, jag bryr mig inte om hur det

ska vara - vem säger och tycker så

förutom ni? kommer inte bli en man av folk

om folk är som ni-i-i staden jag blir

till-l-liksom ett litet bär från en stor buske

släpper tag och rullar sakta bort när

allt är klart, känner att utvecklingen är färdig

och tillåter mig börja bygga på egen

stad nära uppväxt men långt från dess lag

hunden bet sig i tassen för att se om det var sant

senapsgul deg jäser till en ostkorv

människornas djur dör innan de föds

känner törsten efter deras kära kött

och allt kom (blåtira)

näven bröt isen, tog fiskkroken

till det mörka djupet

vattnet hade varit stilla så länge

att det hade stelnat

likt kroppens leder inte aktiveras

blivit till hy, extra fett

nu slagits till och personen till

kroppen blivit indragen

i slagsmål, sade att han stod i vägen

de fiskade svar, men han var halvt

medvetslös och kunde inte

förstå eller prata klart

de gav honom ett slag

mitt för hans synfält

för att få honom

att kvickna till

se vart han

var på väg

känna smärta igen, det enda verkliga

leder tillbaka till verkligheten

är den verkligen så hemsk?

ja, det är det enda som

kan vara negativt å

samtidigt inte ha

någon riktig

väg ut

dött väder

dött väder, lika tajt som läder

stillheten fångar fjädrar

i luften, förstenar, färger torkar

korkar sätts på flaskorna

sluter sig och bevarar fyrklöver

vet aldrig när turen kan

komma igen, bäst att hålla igen

fast tag om vad man har

kan förlora det med minsta stag

man tar - vare sig det är

fram eller bak, höger eller vänster

början och slutet består

båda av känslor, moder jord släpper

ut rester och tar sedan

in dem igen när platser åter finns

dött väder, luften varken nere eller uppe

stannat i mitten, ingen kan lyfta ett finger

utan att bli motbevisad av den mörka kvällen

finns ingen lampa som kan tända nuet, uret

finns inget mänskligt sinne som kan komma

fram till en lösning när inte vinden vänder

vulkanen åt oss alla

gamla gator där färskt saliv bubblar

delar av mur har rasat och kastar ögonen längre

graffiti återfinns med gamla slagord

gravar efter en död revolution, det hela blev kalkon

tar upp en sten och slänger riktat mot

strömmen - de glömde att ta med en av sina vänner

jag lägger mig ner, mitt på gatan och

väntar på att en bil ska komma, men det kommer

aldrig någon, finns inte längre något liv

och när inget liv finns, finns inte heller död, jorden

är ett hjul som sitter fast i lera, snurrar

runt i onödan, går om allt igen och igen, når aldrig

slutet - endast det vi alla känner till

heart (hear my art)

har jag

sagt att jag älskar

dig lika mycket

som jag älskar mig

själv?

om inte, kom hit så ska jag

visa dig, ta dig innanför min

hud så du får känna hur pulsen

pulserar likt ett tåg som aldrig står

stilla - alltid passagerare att hämta upp

röster och fötter som ställer frågor och går

trycker på knappar, stänger av och sätter på

debatt på teve - alla får komma till tals, säga hur

de mår, så lyssna till mitt hjärta, dess slag är gatstenar

som skapar vägen fram mot ljus, likt dina ögon nyfikna

solar som ser ser hur allt går till, ser till så att vi gör rätt

onomatopoetikon är det mäktigaste språket

alla ljud som vi inte kan skriva ner

har störst betydelse i våra liv

icke röra jorden, icke se solen, inget annat att göra än spring-spring-springa

svarta skinnbyxorna

stryper benen

suger upp all svett

soppar undan

sanden efter uttorkad

kropp - dalar

iväg med vinden

för ung för att kunna

gå stadigt, vinglar höger

till vänster på raksträckan

kom och spring med mig

med en tom dagstidning

över huvudet i regnet

dropparna är toner

som skrivs ner

nyheterna är

inom dig

det är

du som utvecklas och når

bortom jord, du är

drottningen av

kameleonter

tunga av

gummi

ta och

nå platser ljusår ifrån oss

kan anpassa dig till varje

miljö, klä ut dig om

du vill komma in

i ett annat rum

styra en

annans

värld

du är ett tygstycke

min flygande matta

som jag reser med till

öar där jag bygger städer

av skogarna som finns

från bark till berg

naturen är hem

till fantasin ovan

trädtoppar, trädkronor

fågelbo, får vingar och flyger

upp, upp - tackar ibland med brev

fjädrar i regnbågens färger pekar

åt skattens håll, träden faller av

blixten och löven kryper ifrån

för att hitta sin nation

gigantiska steg

plektrumet är en pil

som leder dig dit

där det finns

livligt liv

det handlar inte om

elektricitet, utan

kliv in i hjärtat

som lättas

helvänd

du ska få tillräckligt att äta

du ska få äta tills du blir fet

jag ska kunna ta i nackskinnet

och lyfta upp dig likt en katt

bär sina ungar tillbaka till

hemmet där de har rymt

ska hänga dig från himlen

och när regnet faller ska

du falla med, dropparna

spikar som hamras ned

du kom fel - ditt hem

är under jorden, du

är menad att bo

i helvetet

bygger en villa medan jag vilar

å-ja' är alltid på villovägar

går vilse i mitt hem

det och jag förändras jämt

liksom resten av

världen - vi förändras aldrig

lika utan går mer

och mer åt olika håll, jag är

en heliumballong

som flyger högre medan de

andra blir fästa vid

jorden

sitter på stranden

tar det lugnt

stranden och jag

är lika på så

sätt att vi aldrig

kommer att

bli hela, ligger i

flera delar

var för sig, räknar

var och en

har all tid i världen

som finns

undrar om jag kan

bygga ett

berg eller ett tält

efter ett tag lägger jag

mig ner, sjunker

in, lär känna dem lite

mer - gör en ängel

och flyger iväg

huden och dess porer är

en strand med dess korn

vi är lika på så sätt att

vi är torra fastän vi

alltid har något

att dricka

vi är lika på så sätt att

vi är lätta, följer med

vinden fast kommer

aldrig upp

håller alltid nollan

jag verkar aldrig kunna

ge några andra än

mig själv det de vill ha

utanför min hud

ser världen inte likadan

ut och jag vet inte

alls hur jag är i andras

ögon som ibland

genomborrar av längtan

och ibland av hat

brukar inte riktigt bry mig

de får komma och gå

som de önskar, men emellanåt

känner jag att jag har lust att

bjuda in och visa mitt paradis

när de inte har något hem att

komma hem till, inte där de

vill spendera sin sömn i

faller alltid för destruktiva själar

även om vi alla är sjuka och

skadade av något så finns

det något självklart och

äkta att dra fram och

försöka laga, även

om det inte går

helt, så går

det alltid

en liten

bit...

aldrig mållös

min mage är en sol

i ständig solförmörkelse

ett svart hål, ständigt

hungrig, sugen efter mer

står aldrig stilla, är

ständigt i rörelse, klotet

snurrar och jag följer

tar alla vinster för alla

fullträffar den får

sätter ihop alla käglor

och når tillslut ett

av mina många mål

(ingen)

herr Ingen kan

vara många samtidigt

den osynlige är luften

atmosfären vid

platsen som skapas av

utseende, lukt

och tid på dygnet är

avgörande för

hur han är, jag undrar

hur hans riktiga

jag är då han aldrig får

vara för sig själv

vacker kammare (fylls med gas)

förstår du inte? du assisterar

mig till min grav

du leder mig in till dödens gap

släpp min hand

och gå motsatt håll, jag klarar

inte av att se...

den jag älskar mest svika mig

feber

tankar är pannan, känslor är plattan

ibland glömmer jag att stänga av

när jag är klar, när

jag är klar

ibland bränner jag mig riktigt rejält

lär mig aldrig att inte stödja mig

just där, handens hy

kommer närmare

skelettet

tankar är pannan, känslor är plattan

gör som i den thailändska restaurangen

framkalla eldslågor från det undre å lägg i

kroppsdelar, få dem lagom bruna, få dem att

andas jord, det naturliga guldet som får oss att växa

min läderjacka och mina läderskor

glider fram på gruset

med ett fast tag om min kalla pistol

som skapar värme du

aldrig tidigare känt och aldrig kommer

att känna igen när du

har gjort det - upp med händerna om

du vill nå högre

mina händer en cirkel

om din kropp

en stekpanna som skickar

ånga upp, upp

säg inte att du inte fanns

utan bara var

en dröm, som vanligt som

nej, inte igen

kom ner,det var inte meningen

gasen i botten, bränn dem på bål

känn lukten av svart stål

lirka upp de halvdödas lås, de kan

inte längre försvara sig

och jag behöver ett avbytarbås

där jag kan sätta mig och

slippa vara den jag är för ett tag

min ros har inte längre

några blad kvar

dra tillbaka er armé

dumma amerikaner tror att stater är länder, dumma amerikaner tror att världen cirkulerar runt dem

dumma amerikaner överdriver med känslor, dumma amerikaner spelar för att bli omtyckta

dumma amerikaner klarar sig inte utan vänner, dumma amerikaner ljuger för sina vänner

dumma amerikaner får respekt av andra dumma amerikaner när de har stora smycken och bilar

dumma amerikaner tror att de kan få vad som helst

dumma amerikaner tror på en gud så mycket att de skulle kunna döda för han/henne

dumma amerikaner är inte riktigt säkra på om de har varit med i Vietnamkriget

dumma amerikaner kan köpa vapen fritt och skjuta hejvilt - de tar ju bara liv

dumma amerikaner tycker att pengar och utseende är det absolut viktigaste som finns

dumma amerikaner censurerar svårdomar i teveprogram likt andra länder dubbar -

vill inte höra sanningens röst, blir för mycket på en och samma gång

dumma amerikaner tror att Barack Obama är muslim

dumma amerikaners utbildning är fester, fyller deras huvud och liv med drinkar och kokain

deras konst (och sport) är snart det enda som kan rädda dem, men konsthandlare- och samlare

förstör den, lägger pengar innan känslorna hunnit växa och fått uttala sig

gyttjig sprättkniv

våra tårar är av lera

skapar sår djupa

våra tår har brutits

efter ha nått mållinjen

som innebar slutet

tiden före eftervärlden

bygget än pågående

inte fastspikat, så allt

föll över och naglarna

biter nu i marken, börjar

tugga för att göra en tunnel

ut och få pris: förhandsvisning

heavy people have heaven inside

tungan gör oss tunga

bevisar att vi har ett djup

värt att fiska efter

skorsten

pipan är en håv

dess nät är likt spindelns

bygger upp en

osynlig mur och inväntar

att någon ska

gå in, falla omkull så man

kan stjäla livet

under sömn, drömmar

födda i rymd

luft fylld av damm och dis

smutsiga och

rena föremål hand i hand

nedför gatan

går de och vaggar armarna

fram och tillbaka

silar fram guld

i gryningens silverfrost

då solen reser sig

pekar ut, avslöjar hemlig

het-het - brinner

så nära hjärtat det ligger

lik / vem är du?

hon var lik henne

som en dubbelgångare

pressad mellan

väggar, tryckt fram en

kopia, svår att

särskilja med original:

personlighet

hår, hudfärg, ögonfärg

födelsemärke

längd och vikt verkade

vara exakt detsamma

jag undrar om hon dött

och att detta var hennes spöke

besökte vårt hus, utan

att någonting säga - ville bara

döda, förstöra, stöka

till i våran hjärna när vi inte kom

på vem hon egentligen

var, tänka hårt, länge och mycket

av ren nyfikenhet tillslut

ge upp och fråga det ingen vet

frågan som ställer till

delar av mig brinner upp (på ett altare)

vänstra handen är första valet

texten börjar alltid från det hållet

åh, P, mitt kära alter ego

jag har ett helt album med bilder på dig

de har en gång tagits, det var förr

men det är också tack vare dig en framtid

kommer, ja - de formar mig nu å

för alltid, visar hur jag ser/såg ut - hjälper

mig veta vart jag ska börja från

utveckla mig själv, ja, J - historien slutar

aldrig, fortsätter inom, även om

min kropp är kort är den kompakt, får plats

med mer än man kan tro

vänstra handen sätter första tecknet

på det blanka pappret, den nummerlösa sidan

får allt att rulla mot evigheten vilket

är livet baklänges - går tillbaka och rättar, ser

till så att inga slarvfel har gjorts

ingen vinner dragkamp (repet hinner gå av på mitten)

våra läppar ihop

fastklistrade med varandra

byter känslor och

minnen tidigare inandats

bevarat i lungor

en halva var är det enda vi har

ensamma enskilt, det är

hundra procent i våran värld

två halvor tillsammans blir

tvåhundra och en alltför

hög intensitet, för mycket energi

i en kropp: tankar, känslor

är ankare som går loss

släpper taget, låter skeppet segla

iväg - gör sjömännen fast på ö

våra läppar ihop

fastklistrade med varandra

har vi gått för långt?

det är trots allt bara kärleken

som krossar hjärtan

blåsa bort med vinden

grus från staty rulla

på en öppen, grå gata

aldrig nå något åter

vi band inte fast tunga

nuddade aldrig frusen

lyktstolpe vars

lampa lös trots allt, vilket

väder det än var

gick på det psykiska före det fysiska

ett steg i taget fick konsekvenser

du föll ifrån mig och jag dig

när vi var små pojkar...

när vi var små pojkar

tyckte männen

att vi var små flickor

svaga och fega

gungade hellre än

högg veden

ville komma upp och inte ner

inte hugga sönder ben

å göra det omöjligt för oss

att gå bort från denna

värld från början ovärd att ha

män okänsliga, men

sedan värd då den släppte dem in

jätteglad omfamna flera sura

jättelik kvinna sover på mage, öppen mun med håret neddraget

vattenfall med hårda strålar skyddar skatten

ta chansen, gå in och sök skrattet

tidzon

kompassen är mitt fickur

som jag tar upp

granskar snabbt medan

jag tar steg fram

det är inte tiden jag vill

veta, utan hållet

jag går - ser om det är

mörkt eller ljust

lära känna mina områden

kullager runt som klockans mitt

håller ihop alla visare

en visselpipa får vinden att vina

leda till något riktigare

köp skor som passar

perfekt, ha ett

litet andrum där luften kan

trycka fram vind

och bevara alla minnen

du plockat upp

under dina steg på vägen

tidigare främling

stadsvandring

gått långt och länge

fötterna brinner

underlaget hårt, får

aldrig vila, mjukna upp

mattan är av silver

spikar, istället för röda

rosenblad, men ta

av skorna så ska du se

att det kommer det

med

matain, putaut

han har cigarett i mungipan

den nickar instämmande

försäkrar att chefen vet vad

han pratar om

röken försöker binda, ta bort

den andres tankar och få honom att lita

glöden försöker få honom att hålla med

bli alldeles uppspelt av allt som sägs

fotnäk

"alltså... varför kan man inte

komma hit och titta på foton utan

att behöva se nakna kvinnor?"

sade den ena kvinnan av de två som

var i 20-årsåldern, medan de

gick ut från museet smått besvikna

och jag tänkte: "...ja, skulle vi

ha kläder på oss om det inte vore för

kylan som människan successivt

byggt upp med väggar för sig själva och

varandra, väggar som känns mjuka

i början? jag menar, det var så vi föddes

varför måste det kännas obekvämt

när det är det mest naturliga? vi är alltför

bekväma, lögner är lätta att anpassa

sig till, men mig kan du inte lura - jag hör

din röst vika sig när tankarna flyger

iväg likt ett pappersflygplan till den rätta

meningen - det är därför jag fångade

dina ord, knöglade ihop, kastade i pappers-

korg och gick ifrån, av ren reflex

kände jag på mig att du skulle döda vår relation

med ögon som påtvingat log, så jag

gjorde det mindre smärtsamt och gjorde det direkt

tärningens hörn (framsteg i nuet med dåtidens gnista)

jag gör en scen med ett magasin

såsom tidning och pistol

siktar in, skjuter iväg gamla bilen

pratar om sitt liv medan

jag tittar ut, ögonen i den tomma

ramen som fylls med hjälp

av landskapet med oceaner av färger

farten tillåter allt smälta

samman och luta sig bakåt medan

mina ögon masserar, tar

in i huvudet och fantiserar ihop bilder

av både då och nu, det som vi

rentav hoppade över, steget emellan de

två fötterna - allt för att gå direkt

till rolig stund, men det är processen dit

som är värd lysande guld, idéer

som aldrig tar slut, utan fortsätter att gå

det finns en springa (om du är vaken)

svenske kvinna, svenske man

med på ett hörn, står på kant

klagar konstant - letar efter

de negativa delar som finns

gråa dagar är vad de vill måla

för de kan inget annat skåda

ger upp lätt, stannar kvar i

helvetet fastän de vill ifrån

försök igen, du ska se att det går

få något mer för varje gång

men, det är sant - det du har

förlorat kan du inte få igen

och jag tror allt att ni är lite rädda

att förlora hem och pengar, men

snälla, det är inte hela världen och

kallar ni huset, lägenheten för hem?

vad är då modern som födde dig?

bryr du dig om pengar när du kan få

någon att älska dig - inte ens

med så mycket ansträngning

behöver bara vara dig själv...

och, ja - jag vet, jag vet, det är en klyscha

som kanske inte ger ett skit - men har ni

funderat på att släppa allt och falla bak

för att göra allt spontant, öppna upp sig

själv och brista rötter så de kan växa till

sig starkare och längre än någonsin förr?

snörad och klar

armarna utsträckta

händerna håller handduk

bakom rygg, torkar

likt en ung judisk skoputsare

till man med gubbkeps, vit

skjorta och hängslen gör

sitt jobb, får skorna att

skina av sitt egna saliv

gnuggat in i skinn

ligga och sova i natt

drömma likt en ängel flyger fram

ostörd över ondskan

...och sakta vi gick genom stan

nyss hemkommen från virrvarr

den staden har midsommarkrans

året om, det kan jag säga er, men

det är inte alltid det är blommor

med ett skinande leende på, nej

ibland är de vissna och gråter floder

och jag kan känna hur jag gungar

från humör fram och tillbaka

trött och livlig samtidigt är

som en kick - trött likt

något som gått, men

livlig som om jag

lever, lever i en

annan tid med

tidlös konst

nerver tryckta

fingrarna på pianotangenterna

molnen får mycket att bära

tonerna är likt regndroppar

först kompakta, sedan

när de träffar mark breddar

de ut sig till pölar, slå

ihop allt som är svart å vit

på grå väg, komma upp

med nytt, ett djur som någon

aldrig tidigare har sett

men har hela tiden varit

närmast oss - en fisk som

simmar i våra magar, rör om

publikhav

publiken överröstade musiken

tog kontroll över instrumenten

inget andrum, ingen sekund med

det vi uppfattar som tystnad

publiken kom närmare varandra

inget mellanrum, ingen yta tillräckligt

stor för att vara det det vi uppfattar som frihet

blev ett fängelse, alla anonyma, alla lika behandlade

ingen respekt utdelad, endast mat för överlevnad, så de

skulle kunna fortsätta leka -

det fanns ögon det svartnade för

det fanns skor

som stämplade deras destination

kom ihåg mig...

kom ihåg mig som ett föremål

kom ihåg mig som en tidpunkt

kom ihåg mig som en temperatur

kom ihåg mig som en smak

kom ihåg mig som ett ansiktsuttryck

kom ihåg mig som en färg

kom ihåg mig som ett ljud

för vi gjorde så mycket tillsammans

och vi hade ögonblick där tiden stannade

djupupp

det enda som kan säga allt är tystheten

känner du vishetens far?

det är inte varje dag han

yttrar sig och det för att det inte behövs

vindslag är fingrar som knäpper - tänder ljus

det finns inga fjärilar för dag och natt

båda är samma, de laddar sina batterier

när mörkret fallit, sträcker ut sina vingar

och låter dem torka för att åter kunna lyfta

lyser sedan starkare än neon

mer levande, blir stjärnor

för dagen att följa och

avläsa tecken, men

inte fånga, då

försvinner

betydelsen, måste hela tiden

röra på sig, annars dras målet

ifrån och åker bortom synhåll

isolera inte

han behövde cola för att coola ner

komma ut ur tröttheten som fortfarande

plågades av en mardröm overklig

ack så tydligt beskrivet till syn att ögonen

höll på att sugas in likt en igelkott

rullar ihop, eller några springer ner till

källaren på grund av åska - han

kunde inte ta den risken, att bli lurad till

en återvändsgränd, bli omringad

och knappt kunna ta sig ut, tillbaka hit

få färder tillbaka

foton är fotnoter till fötter

trampar på döda löv

rysningar i kroppen först efter

tappade något, men

försent - delat och bortblåst

åt olika håll, minnet

kvar, välj dörr att öppna först

vad av det du minns

kan vara rätt, kan ta dig in i

det ögonblicket

tårna tar sig ut ur isslottet

slår sönder väggar

för att få röra sig fritt

hela foten kan nu

känna efter helt och hållet

utan att den hålls i

koppel, att den snarare

har sågats av, ritat en karta

flera sidor lång, ligger

i en pärm , känna igen tid

och plats genom en enkel bild

gå in, dra på

stråkarna får mig att känna

maskar krypa under hud

vidrigt bra, kärleksfullt mjukt

sorg som säger: "jag kan

åtminstone lita på dig" *buhu..*

ansikte mot axel, axla

person - hur den känner sig

stråkarna får mig att

känna mig som en riddare

som rider på en häst

med en spetsig lans i hand

går jag för att trycka

ett hål genom luften och

sugas in i allt som hänt

det bäddas för ondska

de mörka molnen är skuggan av att någon

kommer närmare och ska sätta sig

blixtar är urin som spolas ner

rent vatten som förvandlats till smuts

får lågor istället för blommor att växa upp

växa upp egna

jag vill göra de små berättelserna stora
öppna, dra ut för att få varje nyans
de ska vara så naturliga att de sticker ut

de ska vara så naturliga att de sätter

folk i trans, gungar fram och tillbaka av

ordens klang och meningarnas takt

kunna fortsätta själv när pappret är blankt

från hela världen

tal rik talrik med flera olika maträtter på

olika tungor med olika smaklökar

pratar fult eller fint som ljud eller kyss

"vänta, någon ringer på min andra telefon"

min verklighet handlar om

att pendla mellan

medveten-å omedvetenhet

vissa delar sköter sig per automatik

vare sig jag vill eller ej, kan

få särskilda uppdrag

närsomhelst, morgon som kväll

min verklighet handlar om

att pendla mellan

vaket tillstånd

och sömn - här eller där

nu eller då, veta vart jag står

anpassa mig till dörrar

kunna gå in, eller

blanda mina egna färger

av uttryck som inte passar på

grund av att de bara finns

hos mig (för tillfället)

ficklampan av plast lös upp - mot himlen

han hatar vad han känner
den pinsamma sanningen

han sade att han visste

men den låg på djupet när
han skrapade, tårna vispade
runt i vattnet lite lätt och
det tunga kom upp och anföll
bakifrån när han gick därifrån
ett monster av lera fick tiden
att verka stanna upp, så segt
han kröp, försökte komma ifrån
alla känslor var som spikar
som hamrade fast honom på
bryggan vilken lyftes upp av
vågor och hängdes i tak likt

pojkens - i honom - idol batman

väntar på att fienden ska

komma hem efter arbetsdag

nu var han inte någon hjälte

dock, utan tvärtom, han

hade blivit en av dem han hatat

ögonblickens illusioner (innan filmens tagningar)

det regnar regn, inte vatten

det är något speciellt, som fotspår till skatten

nu eller aldrig, för tänk om solen får allt att torka

då är detta den enda chansen

vem vet vart tiden går

vem vet vart vattenfallet

från ovan omkramad

av ånga egentligen faller

från, kan inte se, för

tätt - en vägg tillåten att

rita vad man vill på

sedan rasa och bakom är

det i levande form

om jag bara nådde upp...

rep av sand är det enda jag har

så fort jag tar som lasso

kasta upp och fånga klippkant

smälter den från mina

händers kroppsliga värme och

blir ett med marken

är det meningen att jag ska

bygga ett eget berg

och nå upp till min älskare?

trappan upp är aldrig full

kikar ut ur titthålet i lägenhetens dörr

ser ett tomt trapphus medan jag hör regn

regnet tar ut mina ögon, omfamnas och somnar in

reser sig i form av ånga, beger sig till himlen där mina

aldrig har varit förut, får se allt som drömts, både hårt å mjukt

dear old stockholm

ingen båt, nej, utan

en holme byggt av stockar

en udde så udda att

den kan förflyttas i tid och

rum, genom mörkret

såväl som ljusets lugn

stillheten finns överallt

det är inte tiden som går, utan vi

trippar ifrån, vågen sluttar åt ett hål

finns så många nålar att hålla reda på

att de lätt försvinner i tyget

och kan därför bli svåra att

hitta när man återvänder

beror på vad som hände

hur starkt minnet trycker

som spänne, som bokmärke

säger: "följ mig hela vägen.."

vi är myror

inuti trädets stam finns lägenheter
hissar i trapphusen för dig högre
och längre tills det börjar att
blomstra av att drömmen
når verkligheten

ser ljus... (täckas)

flamman är flum -
varför skulle det annars komma
rök från den? varför
skulle den annars komma framåt
med rörelser som
liknar hypnotisörens reflekterade
i skrattspeglar?
en skrattretande död omringar
kala ljusstakar
den som går skapar inga djupa sår
utan begraver, glömmer bort
bygger lager likt de höga
går över gränser -
varför skulle de
annars falla ner i graven tidigare?
når framtiden innan det är tillåtet, får inget
röra - inte ens med handskar på
inte stelnat ännu, kan
förstöra tänkt form

harjoa newpa

flickan med mjuka fingrar knäpper likt änglar
med deras ögonlock för pärlögon blinkar
ögonfransarna utgör vindarna med

varma höstlöv i spetsen till bytet

som de ska omringa, bilda

stormen, hjärntvätta, en

lätt cirkulation i början
så det inget märker

förläng regn

dra i tröjan, få fler val av färger
till din dag, men desto
fler trappsteg att ta för att nå
utgångspunkten igen
bestämmer när, var och hur

dra i tröjan, få fler strängar på
lyran som du spelar med
men desto svårare att spela en
låt som hänger ihop med
och för allt som vi gör i detta liv

motgångar tills
efter skörd

få växa igen
då när kunskapen

är större
än förr

psykiskt spö

det finns inga spöken -
det är träden i skogen vid vägkanten
och dess lyktor som
frambringar skuggor av själar täckta
av luften som hud
blad såväl som växters, såväl som
pennans väg förbi
namnlösa kvarter mot dödens rike

tiggare (›kasta stjärna‹)

håller upp röntgenplåtar mot skyn
granskar stjärnor och deras ljus
hur långt ifrån är de? hur stora?
kan de dra mig igenom denna tid?
kan de täcka min kropps bild?
jag är inte som jag ser ut

dela - lämna kroppsdelar på alla världens platser - förena

jag vill vara separerad
små delar, men stor tid
hinna undersöka och
ge allt vad det behöver
för att utvecklas, växa upp
det som varit i mig från början
skicka bort och önska all lycka

jag vill vara omkramad
slippa frysa när jag tynar
bort, varken upp-eller nedåt
utan fram, fram - dit, ja, där
ingen varit förut eller kommer
att komma, då jag är den enda
som kan känna dess blindskrift
dess ögon granska medan jag blundar

repris 0 kr • öppen mot evighet

›sitter och lyssnar på Johannes Anyurus sommarprat
upptäcker att vi är olika i likheten - rygg mot rygg
///////////////////////////////////////////////
för allt går runt, allt utgår från samma punkt
en står på framsidan, en annan på baksidan
/////////////////////////////////////////
helt skilda liv i erfarenhet och uppväxt
sociala kretsar,egenskaper - skrivsätt
//////////////////////////////////
men fortfarande liknande tankar
om tid och rum, minne som
/////////////////////////////
tinget vilket allt snurrar
omringar med
/////////////////////
händerna
slutna‹

kladd blir ditt krulliga hår - vackert

jag och min inre familj har dig som totem
varje högtid dansar vi ensamma runt
alla fantasier om dig - en påle, en
mäktig hög av papper fyllda av
vacker folkmun, din så stor
tar upp en hel stads
invånare, å - jag
går ner på knä
bugar och ber
"kom ner
till mig"
viskar så högen
inte rasar - ska
komma självmant

er far Enhets tanke

("jag har två ögon - en
talisman och en amulett
den ena bygger väg medan
den andra tillåter mig att fortsätta
jag får inga skuldkänslor, kan
se på allt, hela sanningen
för jag vet att jag kan
hjälpa till, vare sig hur mycket
kan det åtminstone bli ett
snäpp bättre - fast bara
om jag bara vill…")

koraller i svarta hav

fyrverkerierna är lampor som tänds
i det mörkaste mörka, men släcks direkt
såg vad som fanns framför och tappade
ficklampan av ren chock och skräck

fyrverkerierna lämnar efter sig hål dagen efter
inga moln, ingen strand - de mörkblåa vågorna
kommer rakt på, väntar att ögonen ska öppnas
sedan lägger de all tyngd samtidigt som ögonen
inte kan stängas - tvingas jobba hårt från början
om det ska ske några framsteg bort från blues
bevisa att man kan bli riktigt ren av smuts

tvättar ansiktet med kallt kaffe, blir så mycket piggare då
simmar upp till ytan, huvudet genom atmosfären
med ingen luft, men all historia - andas in
allt man gjort, se bilden både från
nära och från långt håll

it's no big deal (hela tiden)

det spelar inte så stor roll om man flyger eller har fötterna på jorden
det spelar inte så stor roll om man står eller sitter på stolen
hög eller låg, stilla eller hela tiden i rörelse
det spelar inte så stor roll om man tagit droger eller bara inte sovit
det spelar inte så stor roll om man fått ett tråkigt besked eller en smäll

det spelar inte så stor roll om man är liten eller stor
det spelar inte så stor roll om man vet eller tror
inget är säkert, allt ändras hela tiden

det spelar inte så stor roll om man är svart, vit eller gul
det spelar inte så stor roll om man är snygg eller ful
alla kan vara lika fina, gäller att visa rätta sidan
det du känner och inte bara vad du tänker

det spelar inte så stor roll vad man har gjort, det är förbi
man kan hela tiden börja om på nytt, det är inga problem

det är ingen stor grej att få underkänt på ett prov
det är ingen stor grej om man skitar ner sina skor
det är ingen stor grej att inte säga tack, utan bara gå
det är ingen stor grej att säga fula ord - de är bara ord
för mig får du visa sylvassa horn, om du faktiskt känner så

det är ingen stor grej att dö - det är inte universum
som exploderar och utplånar allt i sin väg, utan snarare
expanderar, vågor från en sjö kommer in mot strand, täcke
täcker dig, tar dig djupt ner i en källare där alla bortkastade
timmar samlats - nu redo att användas, alla får vi andra chanser

spökskrivare

han gav pappret till den enda som kan

hålla i den enda penna som kan skriva på det

kvinnan skrev först på att hon godkände

sedan började hon skriva den

beställda historien

konst skapade oss

alltså kan vi aldrig gå för långt

bo av strängar

hjärtat går i fyrtakt, tillbaka till ett

efter fyra slag, om och om

jag föddes när min mor föddes

hennes hjärta fick mitt att slå

som en hammare slår ner spik

växte jag upp och en dag när

hon tog ett djupt andetag fylldes

hennes lungor, blev så stora att

de tryckte ut mig likt väggar pressar

när alla känner det är dags att lämna

min blomma hade slagit ut

mina vingar hade blivit tillräckligt

stora för att kunna vila i luft

limpsläp till koncentrationsläger

är ännu inte döpt - vandrar på limbo

gränsen mellan himmel

och helvete, riskerar att hamna i det

sistnämnda om jag inte

hinner bli dränkt innan min död

är ännu inte döpt - vill kunna byta

namn från och till

byta mask som man byter kläder

livet är ett skådespel

jag vill spela alla filmer som är

menade för mig och

sedan somna in

då jag inte

längre

kan

utvecklas mera

vad spelar fasta pelare för roll

när allt ändå kommer att rasa och blåsa bort

när var och ens tid är kommen

bättre att flytta runt och hålla igång

kunna behålla kontroll

än att låta någon annan ta över kropp

det är en gräns jag dansar under

till musikens rytm, en pinne

som sänks desto djupare varje gång

men mig kan den inte sänka

jag går med huvudet sist, åh, det är

endast dårar som rusar in

de som lyssnar för mycket på andra

innan de känner efter för

sin egen del, ja, vad tycker de? är det

egentligen någon bra idé?

har de inget bättre för sig än att lyssna

och lyda en man som är

fullständigt trög och inte verkar veta ett

dugg om hur livet faktiskt är?

han om någon borde vara en av dem falla

i hans egna, mörka fantasier

om död - komma till det varma helvetet

med de kalla personligheterna

hittas i gryningen alldeles darrig och kall-

svettig - samma tröja tvättad

för många gånger om, tappat all färg och

blivit så liten att den tryckt

hans mage så allt han ätit kommit ut

jag dansar limbo, leker med livet

de andra verkar ta första släpet

till arbetet de inte vill ha, men

känner måste ta, för det är

så mycket pengar att få

i den branschen om

man jobbar på

riktigt bra

bond (impro)

trumsolot är pistolskott efter

fången som flyr

cinematiskt verkar det jaga luft

kan pricka hur lätt som helst

bara sikta framför, men

varför planera om man vill leva?

varför planera angående

vart man ska gå

när man kan hitta nya vägar

vid sidan om

ta en rundtur, aldrig otur

stryper

modern flätar dotterns hår

två på varje sida

tätt och hårt

tyglar att hålla när

hon rider iväg

tar beslag över hjärna, den

trycks mot ett hörn

tvingas göra vad

som sägs

krama liket

kista kisar

vågar inte öppna

först försäkra

att alla har gått så

ingen hör eller

ser vad som pågår

och pågått

döden lurar livet

varje dag, livet

springer så snabbt

döden går lugnt

bakom, inväntar fall

efter slut på ork

solen dras bakom molnen

kollapsade och förs nu

till sjukhus för

operation

ändra tillbaka till dess

vanliga tillstånd

vanliga jobb

vardag

inte byta mönster får då

tappar den åter

kontroll

skuggor från vita molnen

en färgkarta emellan

distansen lång från

jord till himmel

alla bär på mörka sidor och

mörka sidor står ut längre

de kommer fånga om

du inte stannar

vänder dig

om och

riktar ditt öga mot deras

vit mot svart pärla

lampa in i grotta

undersök, låt

inte rädslan

övervinna