SNÄRT

Liksom en nerv som sitter i kläm,
en ärm för kort för armens längd,
ter sig denna smärta för mig -
dov och inte särskilt speciell,
men ändå likt mörka moln
under en dag av tills dess bara sol
(det blir strax naturligt att ana ont.)

(?)

Ögon som foton

från tiden bortom.

Den enda vägen bort, den enda vägen ut

är att blanda kort, är att stanna upp,

och låta solen med stålkastare fara förbi

i jakt på andra liv

att suga must ur.

För när livet adderas med livet

blir det för självklart, en vanas misstag,

som om det egentligen ej finns -

En dag på jobbet,

man som robo

t.

.

.

.

.

=

-                       -                       -
Rothkos rötter, Pollocks grenar.

Framtiden till mig viskar:

Mera, jag vill veta mera

om tiden, om livet du levde innan!

Jag förstår vad hon är

ute efter och svarar, nej,

det är inget jag åter vill uppleva.

_
                         _
                                                   _
Det vi kallar dag och natt har genomgått, och genomgår än, passande nog - med tanke på årstiden! - en snöbollseffekt. Det har genomgått processen under en sådan tid att det nu märks. Vad märks? Att ingenting har hänt. Att ingeting känns. Att allt har vänt. Att vi är tillbaka på ruta ett igen, där nålen mot skivan vandrar utan problem, men ändock är i likhet med den som hackar; ändlöst trampar vi som om vi väntade oss vin inom en snar framtid. Hur kan det märkas, undrar ni? Innan jag lämnade denna tid - plats - var jag som jag är idag, idag blott! Det är egentligen inte vad som märks, utan vem.

Återigen är det jag.

Jag mår varken dåligt eller bra.

Jag är Sverige under andra världskriget, helt neutral.

Å, sakta jag går genom stan' och sjunger Beatles: Adjö!/Goddag!

(Ibland kallar vad som var, när framtiden om min arm hårt greppar tag.)

(!)

Om jag kommer att publicera något,
som jag har skrivit,
kommer det att ske
här: http://myrornas-krig.blogspot.se/

... Annars har jag precis börjat lägga ut

mina dagar, i form  

av mestadels andras

uttryck, här: http://sisyfos.tumblr.com/

tugga

det är ett gap mellan

färgen och duken

smaken och maten

orsaken och valet

tanken och svaret

fred och fredligt

stolen och att sitta

att skrika och ropa

varan och priset

ordet och meningen

och det kanske är

därför det kan fungera

nå, se då till att bevisa

d

e

t

med inga spår spårar man ur

jag rehabiliterar
faller ner i gamla spår
sticker hål i ådra
istället för att stumt slå
på platt, torr hy

jag rehabiliterar

räknar trädets ringar

går igenom dem

och fyller yngre år

så jag åter kan lära mig att gå

gå ur

detta

som faller ur mitt

grepp, täcker

upp mina fingrar

och gör min

hand till en macka

att knacka

på den levande

sjön 

av

rader att skriva på

gör mig till en penna

jag har kvar svärtan

att ta bort smärtan

med

ta upp den röda tråden

sätt in sladden,

koppla upp telefonen

släng metspöt i

mitt undermedvetna

jag tror att det

finns

några fiskar

som behöver mer än att skaka liv i sig själva

när landet är upptäckt

och jag finner din hand i min hand naturligt

A) tt återuppfinna hjulet

Det är dumt att ljuga,

säger mina barndomsminnen

av de vuxnas dåtida råd,

när jag nu försöker att skriva.

Trots detta föredrar jag

att säga att jag har slut på ord.

Blir enklare att förklara

varför jag står istället för att gå.

Men egentligen finns orden alltid här,

precis som äpplen till mat växer utanför

och äpplena är ord i sig

och bör därför vara inspiration nog 

att få mig att komma ihåg

något med dess färg smak och form. Fast

äppelträdet liknar mest en ställning

vars syfte är att

bära cirkulära föremål

och genom det

bli en modell över ett

solsystem och

här sitter jag - ett svarthål, måhända,

för visst är jag en del av det, likt

tiden har en del i vårt liv

utan att vi springer runt, inom ur,

som hamstrar uppfinner

sitt hjul igen och igen, utan att

komma någonstans, då de tar allting

alltför bokstavligt.

Som om de läser ord

i en mening

i alfabetisk ordning

och därför

inte förstår meningen

med

/ livet /

utan

(-

-

-)

.

omringad av tegelstenar / (antagligen sista inlägget)

jag antar att det är såhär slutet är och känns: en

störande tomhet som vibrerar likt en

uteliggare skakar sin tomma pengabössa i den

kalla vintern; det enda han fångar är

snöflingor och det enda han får är vatten som

efter ett tag blir till is - botten blir

lägre och lägre, snart finns det bara yta kvar,

jorden blir platt, väggar börjar

röra på sig, pressa och kylan av all ondska får

allt att spricka, öppna - vad

som nyss hade gränser så noggranna, täta är

nu gränslösa... men för

gott eller ont? innan man hann vänja sig vid

det ena händer det

andra - slungas psykiskt mellan två världar,

först bryts det

fysiska ned, sedan angrips hjärna och hjärta

som alldeles

hjälplösa springer in i en återvändsgränd,

men trots

det bara fortsätter och fortsätter (ja, ända

in i vägg)

utdragen prick

lägger mig pigg

för att klara nästa dag

bevara ljusets låga,

men ha kvar

stearinljusets höjd

trots detta

vaknar jag trött

oavsett hur lång tid

det har gått

sedan gårdagen

dött

kanske för att mitt ljus möter solens

två positiva ting adderade med varann
blir per automatik minus

representanten för likgiltiga leenden

ögon som blott släpper tårar för blåst

och kisar för att de är ovana vid luft

Fåglarna tycks ha sett Hitchcock's "The Birds"

När vi gick ut, jag och hunden,
blev vi attackerade av fiskmåsar.

Nej, vi bor inte vid sjön, det skulle

snarare handla om elektriska vågor.

De sitter på varsin sida av vägen,
på hustaken, och liksom bildar
tvättlinor emellan när de flyger
och dyker emot oss som går förbi.

Jag fick nästan en näbb i huvudet

hur skulle det ha sett ut? De verkar

tro att jag är en fisk i mängden och

under-takhöjd är var vattnet tar vid.

Jag är tydligen inte tillräckligt ful

för att vara en fågelskrämma
och om man vinner något på att
de är här, så är det väl just det -
men i slutändan är det inget att
varken jubla eller gå hem med.

Dels för att de själva är fula,
dels för att jag redan vunnit i
intelligens innan de har fått en
chans att visa vad de går för,
men framförallt för att det inte
spelar någon som helst roll
och jag kan bara sitta här, se
ut genom fönstret och undra
vad i helvete de lever för.

De är som oss, vi har bara

varandra. De sitter där och

skyddar sina ungar, skyddar

sin framtid, men det får mig

bara att fortsätta att undra:

vad i helvete lever vi för?

Deras läte är som hämtat från
Star Wars lasergevär.
Jag ser inget från deras käftar,
men jag kanske blir
tyngd med besvär, som jag
inte kan förstå att det
är från dem, när de i själva
verket sitter där och
styr mina tankar och känslor
medan jag ligger här
och agerar en duktig patient.

bless-yr

mina ögon i form av rör,

när solen tar sig in

får jag inte bara se dess ljus,

utan även revers:

mörkret från universum

och tyngden av alla

frågor bildar blåtiror som

plommonens

mognadsprocess, som en

vargs tomma ylande

vilket kan misstas

för vinden;

... en vålnads blick

karateslag

solens reflektioner mot vattnet

presenterade sig för ögonen

som ett delat hav

han tog handen och gick stelt,

med krökt rygg, över till sidan

med konstraster i stället för en enda röra

av alla möjliga kryddor; blivit

för tätt för att orka röra runt

brännande tårar

nedför allt mer svala kinder -

varje ryck snyftningar orsakade

utgjorde rynkor och sakta

föll hårtussar

vilka kom

att täcka

mattan

som

brandens lågor blev de nya

träden i skogen;

visade hur man når himlen

karamellpapper/regnbåge

myntet var likt ett lock:

det räckte med att ge

pojken ett och han blev

tyst

krävsattvara ensam förattblistark

han består av vatten,

men är livrädd för att bada

myten moses tog de första simtagen;

de som inte gått på botten

har än att bli glada

formel 1

spela in min röst, spola baklänges, tillbaka

och jag pratar franska, sätter knorr på tillvaron,

får inte bara färg på den

svartvita filmen, utan ger jämväl bättre ljud - likt

blommor som blommar även har sin lukt

sol/måne (vänja)

ingen är isolerad (i slutändan)

humör smittar

precis som väder

är en våg över

sandkornens tillfälliga glimtar

regnskuggeöken

precis när jag trodde att jag tagit mig upp

insåg jag att det hela endast var ett gupp

i och med rädslan för höjden som blev medveten

med små, just nyfödda larver krypandes i kroppen

och det blev försent att återta det skydd

som jag tidigare hade haft i min attityd

hade flugit upp lätt och därigenom störtat snabbt

med blåa ögon förespråkat naivitetens röstknapp

ett ögonblick och jag var fast bakom ratt

utan kontroll sket rollen i kontots rabatt

drevs i fördärv, klippte hår som berlinmurens fall

bakom det ljusa var mörkt, under himlen - mark

och vad som tidigare rimmat perfekt

var nu som helt skilda världar, två ex;

kände till dåtid, vilket blev värre än ingen kunskap

ältade något som inte längre fanns: ett äktenskap

och där stod jag sakta sjunkandes i leran

med en tidigare önskan att leva i fjärran,

ha all tid i världen, fiska efter alla mina drömmar,

med andras råd att ha fötterna på jordens ängar,

blev det något mittemellan när jag stod

sjunkandes i landet som ännu inte bildats

po/vd

plockade löv i stället för bär,

påminde mig mer om denna värld;

platt och spetsig -

plats i universum, men totalt vilse,

pusselbit i det halvt lagda

pusslet, älskare i

puss-stadiet, kyss väntar

ovetande,

oändligt

-

vad spelar det konkreta för roll?

det bevisar bara att ting finns,

vad som sedan visas kan

dock vara en helt annan sak än

vad det talar om; endast ingång

tusentals röster, en historia (vidsträckt; innerfickor fyllda med pennor)

fågeln, oavsett art, ger allt den har,

sträcker sig från vägg till vägg

sänker gard, laddar om och slår ut

när man minst anar

allt för att hinna dit näbben pekar

innan luften mättar

mellanrum mellan fjädrar, i utbyte

mot att gå igenom likt fågeln

ger åter mot luften; håller balansen

dom i no

vi spelar musik för saxofon utan en saxofons munstycke mot läpparna

vi spelar musik för trumma utan en trumma till hands

vi spelar musik för alla möjliga strängar,

utan ett endaste spindelnät synliggjort i soluppgången -

handlar om att nå bortom instrumentet,

även om de, precis som fordon, hjälper till att komma

fram, så börjar det vid känslor - färgers symbolik utan färgers närvaro