själen är filmrullen fastbunden runt
ett träd, går uppför en oändlig
spiraltrappa, är likt Odysseus hemfärd
får smaka på alla olika sorters väder
händer så mycket utan röd tråd att man
glömmer bort sitt mål -
minnesluckornas tomma vita
fylls ibland med färger å föremål,
symboler som ledtrådar som
ett "upp med hakan, fortsätt att gå
med rak rygg, du kommer att
klara detta om du kämpar"
till vilken nytta undrar man då -
det är trots allt bara
småbildsfilm man bär inne på
vår kropp är en jävla dosa där
själen är filmrulle -
eller är det bara jag som inte ser,
att allt är totalt mörker?
är det inte därför de säger att de
ser ljuset i slutet? - då de
äntligen får komma ut - negativen
slippa det negativa å
istället stanna tiden, hitta friden
gå in i bilden för att
gå utanför ramen
göra det olagliga för att
tänja på lagarna
gripas å slängas in i finkan
så man slutligen kan
nå friheten
dit alla hittar
någonstans
dit man inte
behöver sikta
ingenstans
där man inte behöver
viska eller tjuvtitta
där vinden kittlar å
blommorna fnittrar
där man inte behöver fiska
utan får napp direkt
där värsta straffet
man kan få
är kärlekens tunga
som piskar
i baken tills eld fattar
å skjuter
upp till guden som
man mer
än något annat vill ha
där man inte
behöver bikta
där alla riskerar
med livet som insatts
där...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar