21.10.10

ett mjukt leende i den stelfrusna morgonen

staplade fram likt en pingvin
var som om jag hade
gått igenom kartonger och
gick med dem runtom
stelt, höften fick ta allt jobb
luften var som tunn is
knastrade och sprack snabbt
och vågor av kall luft
anföll -

fastnade i spindelns nät
spindeln kom och
virade in mig, gjorde mig
en del av dess allt

plötsligt såg jag henne
kvinnan av mina
verkliga drömmar
från avstånd, visst, det
låter som en klyscha

hon brast hastigt upp i
ett mjukt leende, så de vita
tänderna visades, sken
och hon vinkade piggt mot mig -
skakade om världen, bröt skalet
av is runtomkring mig

en saxofon lockade den
avvaktande ormen
bort från vägen och jag
smet förbi, innan
den hann se, innan den
åter kom tillbaka

hennes värme nådde
å jag log utmattat tillbaka
sträckte långsamt upp armen -
handen i axelhöjd - likt en
robot eller egyptisk skulptur

för att visa att jag tog emot
hälsningen och därav fick gå in
i hennes leende

för att visa... någon slags
tacksamhet
att hon gett mig kraft, liv
till att fortsätta gå
nå mitt mål

kortsiktigt)
(
långsiktigt)

ibland önskar man att hon
var mer än en depå
att man kunde komma närmare
ge någonting tillbaka

_______________________

kan man i vaket tillstånd
leva i drömmen
där allt är inget, behöver
inte bry sig om

eftersom allt som man
tänker på å vill
ha kommer så fort man
skänker en tanke

inte behöver oroa sig om
vad som kommer
att hända, vad klockan är
vart man befinner sig

utan bara vara

där temperaturen varken är
för kall eller för varm
utan ger lite
av allt

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar