endast i luften har jag känt

myter i mitt huvud

flickor är mystiska, det gör dem mysiga

likt skogen - fri och vild - med en mark som

inte är platt, trätoppar som täcker

himlen, lämnar delar av pappret vitt till oss

att själva rita något på, ingång till egen värld

djur som gömmer sig bakom berg

om man kommer för nära springer de iväg

man får lämna över tiden, beslutet, till dem

när de är redo, när det är dags att

lära känna varandra, tända ögonen, elden

nå både till hjärta och hjärna, få kunskap

om grenens alla löv

men, hur kan jag veta

som aldrig varit inne i en?

de kan dölja tankar med

ansiktsuttryck som

är helt neutrala

och därför

romantiserar jag för fullt -

att just hon är lika olik

och därför kan passa

ihop, hela tiden

vara ensamma

tillsammans

men, sedan när man lyssnar

vad hon har att säga till de

andra upptäcker man att

hon är precis som dem

fast fortfarande finns

det något speciellt

under allt bråte

som de släppt

på henne

hoppas alltid

fastän jag

vet att

det inte är sant

inte för att jag har

kommit nära, försökt få kontakt

brutit is, hoppat i kallt

vatten, men är det

vad som krävs i ungdomens natt

och framåt?