Mitt hus brinner ner
Som floden forsar
Jag ser
Vad verklighet och fantasi
Korsar
På samma gång, det är som
En sång med mer än en stämma
Varje skugga deltar
Precis som om de egentligen
Vore något att tämja

Jag skriker så att det ekar
I världens tunnel
Ekan som jag sitter i far med
Paddlarna som vingar dit
Näsan pekar
Uppe i luften
Ser jag molnen
Som i verkligheten endast är
Vindar på rast
De fikar med kaffe och bulle
De verkar helt plötsligt ha glömt
All hast

Jag hör steg
Nedtryckta i lera
Det är som en skrift
I en uråldrig grotta
Som en regel tyder:
Bryt inte grenar
Jag kan inte höra
Vad de skriver
Och när jag närmar mig
Så är de skygga som råttor
Försvinner med ens
Kvar är endast två tjutande
Ringklockor
Som skriker att tiden har nått
Sin gräns