hörde dem inte falla
nära men ändå så långt ifrån
de sjönk i nyasfalterad väg
framför mina fötter
jag stod på den gråa, den
som ännu väntade
på att få nya, fräscha kläder
en skör, knappt synlig gräns
men ändå så betydelsefull
var som en dörr till hav å land
de var statyer som flöt iväg
skrek på hjälp med sina ögon av panik
ögonen, de enda som fortfarande var vid liv
och jag bara stod där
precis som om dörren blivit stängd
framför min näsa, såg
inget annat än trä, tvungen att titta
närmare, in i titthålet
om jag skulle se ut från huvudet
ögonens skärpa var inte inställt
medvetandet inte hemma
lock för öron, gungade i en bubbla
vägde vilken backe nedför
jag skulle rulla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar