kommer inte längre än till moln
närmast synligt, simmar i luft
blundar - dyker ner till
det man har sett
kommer ihåg
själen inom tar av det som
finns närmast utanför -
måste ta av största skillnad
för att pulsen ska fortsätta slå
så trappstegen räcker
till den höga tron
naveln, ett svart hål
vägen in till vuxenlivet
där de arbetar å sliter
med ett enda syfte:
bygga upp, laga sträng som small
tråd av ull, fåren vi tog nedför bergen
en kropp evigt ung, kläder aldrig omoderna
gitarren var tidigare stämd
tryckte alltid exakt på nerv
men nu hamnar den någonstans mittemellan
och den nya filmen på världens skärm hackar
fåren - snöflingor, så vita
går och lägger sig för vila
men vi plockar upp dem å leker med deras själar
tappar balansen, blir flod, rullar bort från centrum
inte längre aktuellt
får vänta tills
det växer ut igen
(
gult likt
urin)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar