hakan mot halsens början
ögonen var riktade ner mot gatan -
sökte efter spår, svar, försökte
greppa tidens nu - istället för att
titta fram och se allt på en gång
en framtid var för stort - kanske är
det därför jag aldrig tittar i
andras ögon på en gång - leker blind
koncentrerar mig på ljud -
beslutar sedan om jag vill falla in
visst var det så att jag vid några tillfällen
hittade pengar, vilket jag först blev glad över
men sedan undrade jag vad pappersbitar
som inte var av naturen målade och av inget
gott syfte gjorda hade för värde för mig
det kändes som att det inte var mitt, därför
började jag själv skriva och måla för att
bli någonting - något som någon som går över
mig ser och tar upp för att visa det hem
jag alltid sökt... undrar om jag är på rätt väg
för jag tror inte
på någon
gud
tiden går snabbare nu
eftersom man
fyller upp större ytor
i hjärta, hjärna
och utanför
inte lika liten som då
men det är
minnena från den tiden
som gjort
mig stor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar