åter ett bevis på att vi är döda
för de som inte har händer
gjorda för att mörda
egon
komma förbi väggarna
som inte svarar tillbaka utan bara
slukar, hugga sig igenom
terrängen, komma in
i grottan
där djupet färgar mörkret
river upp, utgör bubblor som
panikslagna simmar till
ytan för att få luft
bli luft
då de står ut och snart blir
knuffade över kant, de vill ha
någonstans som de kan
kalla sin plats, vare
sig de
är synliga eller ej genom
det jo, exakt, precis som vi, är
här, men det är bara de
som är som oss som
ser
därför har man varit med
i en och annan krock, bokstavligt
men också samtal - som
för dem blir som
vindar
de riktigt ogillar, som får
dem att vända, då det känns som
vi gräver djupare, som
om vi ser igenom
kläderna
tystnaden är det djupaste
du kan säga
där man kan drunkna, men
fortfarande leva
förstenas, men samtidigt
lyfta, sväva
öppna munnen, men säg
inte något, sug in
mig och du kommer att
bli yr - dubbelt så
många tankar för en hjärna
på röken jag färdas
röra om i grytan
se till så inget
fastnar i
botten
tystnaden är det djupaste
du kan säga
genom det jag märka din
närvaro som
mer naturlig
ditt utseende för mig börja
tala, även om du blundar...
det öppna huset öppnades
aldrig, det var tomt - men
ekade inte - det var öde
grå himmel utan
andra färger tillagda
platt mark, inget
slut på vägen - helt
öppet, men det
öppna lika välkomnande
som en mur nedklottrad
med svordomar
frågor som: "vem
är du?" åter ett
bevis på att vi är döda för
de som inte har händer
gjorda för att mörda egon
och komma närmare livet
Jag tror att när den där dagen väl kommer, då du verkligen hittar den där personen som du känner allt och lite till för, då så finner du orden och vågar. Det gjorde i alla fall jag för snart fem månader sedan, trots att jag aldrig varit hon som blottat sina känslor för någon riktigt, vågat säga allt hon känner för en person så vågade jag. Nu kanske det inte var rätt person men det kändes ändå. Tråkig verkar du verkligen inte vara, även fast jag kanske inte ska döma dig efter ditt skriftspråk och så men om du är så här i det verkliga livet likså så är du nog sannerligen inte tråkig. Nu förstår jag vad du menar, haha. Tur att jag föredrar jazz och poesi, antar att du gör det med.
SvaraRaderaJag vet inte varför men jag skulle vilja skriva brev till dig.
Det är lustigt hur man kan vara mer sig själv i skriftlig form än i verkligheten. Jag är kanske lite tvärtom. Många som träffar mig tror inte att jag är sådan som jag är då jag är rätt så, ja, charmig kan man väl uttrycka det som. Lite sprallig, gillar att ordvitsa och dra "dåliga" skämt, tycker om att balansera på trottoarkanten, hoppar lite då och då när jag går (skuttar fram kanske man kan kalla det men.). Det med strippa i din kommentar tyckte jag var rätt så väldigt roligt till exempel, fick mig att le trots att idag inte har varit en såndär glad Sandra-dag. När jag skriver framstår jag som hyfsat seriös och enligt vissa är jag ju pretto och hipsterskit på grund av det. Hm. Du är väl min motsats när det kommer till det då, att du är dig själv mer i skriftform. Fast sen så bara för att man är annorlunda när man skriver och i verkliga livet behöver det inte direkt betyda att någon av de sidorna är fel eller mer likt en själv. Det kanske är mer så att de båda sidorna speglar två olika delar av den personens inre eller hur man ska uttrycka det. För, jag tror inte att vi har ett enda jag som är det rätta utan det är mer flera olika som samspelar och skapar något som kan liknas vid ens rätta jag. Jo, de går nog hand i hand faktiskt. De båda är ju stämningsfulla konstformer och rymmer mycket känslor. Det gör väl alla konstformer i och för sig men kanske inte på samma sätt. Det ligger någon speciell känsla i just jazz och poesi som jag inte återfunnit någon annanstans. Bra, då tycker jag att vi börjar brevväxla. Jag har faktiskt de senaste två åren haft endel brevvänner, är dock usel på att svara snabbt och så. Handstilar är något väldigt intressant också, haha. Det tycker jag i alla fall. De speglar ju på något vis hur personen är och de känslor personen har inom sig då vi skriver på olika sätt och med skiftande styrka beroende på humör. (Jag tror att jag hörde om det i något Criminal Minds-avsnitt...) Oj, vad långt det här blev. Men det får bli så, jag tycker om att skriva av mig lite till dig så.
SvaraRaderasv: Det blev ändå inte såpass snurrigt, att jag inte förstod. Jag tror i alla fall att jag förstår. Och det lät fint. oOh som att det stämde.
SvaraRaderaTack så mycket. Jag tror paranteserna är inspirerade av dig. På något vis. Du gör liksom avtryck i mig, med dina fina ordkombinationer.
Rubriken är ord ur en låt. "medan vi faller".
Tycker om andra stycket väldigt mycket. Och alla andra ord också. Men speciellt andra.