med skuggorna
mörkret svämmar över, trycker
ned fastlandet -
viljan så stark att vara tillsammans
vara en enda, smälta samman
ligger på klippkanten och
sträcker ut handen
mot den som
snart tappar greppet
och faller, det är precis så
det går - sista dropparna svett
och blod är som påsarna vid korgens
kant på en
luftballong - lättar, lyfter lite extra
innan världar glider ifrån
innan verkligheten tar sömnen från
drömmen hinner man dra
för täcket så varken mörkret eller
värmen smiter och skapar oro
mörkret lugnar ögonen, slipper
anstränga sig, sjunker in i djup
mörkret suddar ut kroppen
öppnar upp för själen, släpps ut
skriver nytt, nya historier
skissar på nytt, ny kropp
något för alla, något som inte
tar stopp bara för att det kommer
några som är annorlunda, lever
på andra sätt än oss, nej, alla
är välkomna, det gynnar
bara världen att bli desto
mer oändlig
sv: tycker vi båda kan hålla oss till skrivandet då.
SvaraRaderakanske är man lite både och? kanske man är mycket för andra, men samtidigt vilsen själv. kanske är det därför man ibland inte ser det de andra ser. men jag vet inte.
åh. denna tyckte jag mycket om.