24.11.10

shadowplay/isolation (and no more shall we part)

mörkret isolerar, allierar sig
med skuggorna

mörkret svämmar över, trycker
ned fastlandet -

viljan så stark att vara tillsammans
vara en enda, smälta samman
ligger på klippkanten och
sträcker ut handen
mot den som
snart tappar greppet
och faller, det är precis så
det går - sista dropparna svett
och blod är som påsarna vid korgens
kant på en
luftballong - lättar, lyfter lite extra
innan världar glider ifrån
innan verkligheten tar sömnen från
drömmen hinner man dra
för täcket så varken mörkret eller
värmen smiter och skapar oro

mörkret lugnar ögonen, slipper
anstränga sig, sjunker in i djup

mörkret suddar ut kroppen
öppnar upp för själen, släpps ut

skriver nytt, nya historier
skissar på nytt, ny kropp

något för alla, något som inte
tar stopp bara för att det kommer

några som är annorlunda, lever
på andra sätt än oss, nej, alla

är välkomna, det gynnar
bara världen att bli desto

mer oändlig

1 kommentar:

  1. sv: tycker vi båda kan hålla oss till skrivandet då.

    kanske är man lite både och? kanske man är mycket för andra, men samtidigt vilsen själv. kanske är det därför man ibland inte ser det de andra ser. men jag vet inte.

    åh. denna tyckte jag mycket om.

    SvaraRadera