fig. 145

Står i ett ljust rum, där solens strålar når in. Blickar mot ett mörkt, vars föremåls konturer blir en del av allting. Allting som i slutändan egentligen bara är ett och det luft, för utan det skulle man inte kunna leva länge till och därigenom inte kunna skapa detta, inte ens genom tankar.
Allt är som orört, en lukt av instängdhet infinner sig. Formar kroppen till en staty. Det mörka rummet är likt ett svart hål som drar mig inåt. Känner mig som hunden i kopplet som inte får gå i egen takt. Dras mot min vilja - två negativa krafter gör så jag välter och allt mitt innehåll, likt en krukas innehåll i form av vatten, rinner ut för att långsamt torka, försvinna med ett klockslag, en vindpust.
En spegel är centrerad i mitt blickfång, dess reflektioner liknar lågor med gul och diffus nyans. Får mig att känna hetta som att man är nära någonting av betydelse, men… samtidigt är det så blekt, det är som kycklingens fjädrar, vilka kan associeras direkt till påsken - ett fegt skämt. Jesus uppstår igen och igen och vi ska åter tro på något osant i utbyte till att det blir extra fest och alla fyller sig genom det med djävulens piss med ett argument som lyder: ” det är väl skit samma vad det hela handlar om från början?”. Precis som detta rum, taget ur ett sammanhang som för mig inte finns. Får ingen grund, flyter omkring.

Står i ljuset inramat av fönstrets rutor. Rutor som i ett brädspel - men de är mer rektangulära än kvadratiska och blir därför rutor som i plankor och det passar mer, då vissa håller på att tyna ut, som om de var och är ruttna och man stått där för länge och därför bör röra på sig innan man dras med ner. Ner där alla trästickor bildat en spikmatta att somna på.
Trots att golvet inte har några plankor, knakar det och eftersom det är det enda ljudet, skapar det stämningen. Isolerade väggar stänger ute verkligheten, stänger ute naturen - raderar allt: detta blir det enda, detta blir sanningen, som för mig dock är falsk… De isolerade väggarna slår ifrån och ett spindelnät i ljudform sys omsorgsfullt ovan. När de skarpa tonerna studsat från och till ett par gånger, har de slipats och kvar blir ett mummel utan mellanrum. Som personer vilka talar i mun på varandra. Äter fastän mat är fyllt från mage till hals. Ljuden får en att se i syne. Den vita gardinen vid dörren tycks för en sekund vara något av ett spöke och inne i det andra rummet befinner sig den halshuggne ryttaren som tycks komma allt närmare.

Dörrarna är öppna, men de är ej inbjudande. De ser ut att vänta på att man ska komma tillräckligt nära så de kan stänga igen, smälla till, knipsa av näsa, eller helst hela kroppen som delas på mitt’. För delad är vad jag känner mig. Olika tankar är olika personer, eller åtminstone olika röster i mitt huvud. De säger mig dock inget rent bokstavligt, utan utgör endast ljud som kan kopplas till rörelser. Hela huset sätts i gungning. Hus som min kropp, för allt står rakt, medan jag tycks flyga fram och tillbaks. Ett försök att öppna en banan med ett ryck, men skalet sitter fast, som ett barn som vägrar lämna modern för något okänt. Som om min själ döljer något för mig, då det endast är jag här, men trots det inte vågar visa sig näck.
Ett rum av speglar, varje spegel visar samma ting, men i olika vinklar. Fyrkantigt. Befinner mig i en tärning och jag har ingen tur med mig.

Två stolar står placerade som om de är tänkta för ett möte. Jag sätter mig, med ett hopp om att knyta påsen.
Kom hit genom en tanke i form av en bild som symbol för ingenting. Kunde inte förvänta mig något annat. Frågan som återstår är hur jag ska släppa denna tanke, när jag trasslat in mig i den. Ja, utan att snubbla och krossa allt som jag byggt upp innan jag kom hit.
Gör ett försök vid att öppna en av byråns lådor, bredvid stolen. Vid samma stund som jag vidrör, utlöses ett larm och hela rummet blinkar rött. En kran från ovan tar tag i mig och för mig upp, släpper ned mig i någons händer, vilka är knubbiga med lena; ett barns.