En kväll laddad med åska, där alla lampor i hyreshuset var släckta då vädret orsakat strömavbrott, small det plötsligt till i ett av mellanrummen som blixtrarna lämnade. Mittenvåningen lös upp för ett ögonblick och ett ljud i liknelse till en champagneflaskas kork som lämnar sitt hem ljöd. Människorna bosatta över och under kunde skilja ljudet som de hört från en blixt; detta var mer avskalat, det hade inte lika mycket klös i sig.
En äldre dam beslutade sig för att ta sin mobil, med tanke på att telefonen var utslagen. Mobilen hade hon fått av sin dotter, som sagt att den kunde vara bra för nödsituationer. Hon ringde därefter polis och berättade vad det hela gällde. Men eftersom hon inte hade starka källor till sina misstankar, fick hon som svar att hon säkert bara misstog sig för en blixt som stack ut lite i mängden och att de borde avsluta samtalet, med anspelning till vädret. Polismannen lovade dock - mestadels för att göra henne lugnare - att de skulle komma följande dag.
Ett par dagar senare, sitter den äldre damen i en rättssal. Hon sitter på en plats sedd för vittnen. Hon sitter där för att hon hade rätt. Huvudpersonen är en yngre kvinna och tillfället är ingen tillfällighet - orsaken till att de sitter i samma rum, samtidigt, är för en ännu yngre kvinna, som emellertid blivit evig.
De unga kvinnorna var systrar. Var, eftersom bara den äldre är kvar och det är hon som är anklagad då hon befann sig på plats, samt hade sina fingeravtryck på mordvapnet. Vad som talar för henne är att hon inte gjorde något som helst motstånd när de kom för att ta henne till rättegången, vilket ger bilden av att hon är säker på att hon kommer få rätt och att det därmed kanske handlar om självförsvar.
Utfrågningar börjar lätt. Var det hon som sköt? Hon svarar jakande utan att tveka. Efter några frågor har hon kommit igång, som om hon är uttråkad och vill få det överstökat. Det var hon som sköt och när hon gjorde det, kände hon det varma skottet och inte den kalla metallen. Detta är slöseri med tid, menar hon. De kan inte veta dynamiken personerna emellan hade och därför litar hon inte på advokaten och bryr sig inte om vittnena. Hon uttrycker dådet som en form av syskonkärlek. En sådan kärlek där man ofta är osams, men i slutändan alltid älskar varandra. En typ av hatkärlek; hatar så mycket att man älskar, älskar så mycket att man hatar. Det kokade över denna gång, det blev så hett att det började isa. Hon säger att hon bara höll huvudet kallt, ville hindra situationen från ökat tjafs. Mindes moderns ord om att ignorera de som ”håller på” och inte ge igen med samma medicin, men lita på sina instinkter och prova andra vägar för att komma till punkt - därav vinkade hon adjö med sitt pekfinger. Inte mer än så, förklarar hon med ett axelryck.
Med dessa uttalanden har hon format massan, som den äldre damen blir ansiktet för, eftersom hon visar det bäst rent ytligt med sin kropp som mist stryka de senaste åren. Hennes ögon är likt snögubbens olika delar som sakta smälter i solen. De torra läpparna är likt stranden som tar emot havets vågor och formas därefter.
Alla är smått kallsvettiga, har utvecklat en glansig hy. Som om kvinnan gjort dem till isskulpturer, fast innehållandes en annan sorts kyla än den hon utstrålat. De är inte upprörda, utan chockade. Kan inte förstå, inte begripa hur en människa kan känna - och framförallt göra - på det viset. Det är absolut inget snack om saken att hon är skyldig, men det känns inte längre som det viktiga; utan de undrar hur någon kan vara så känslolös, så ond och bryta ned grenar från träd placerade i en vacker skog… Hon får livstid för syskonmord; Men vad spelar det för roll? tänker hon; hela världen är ju ändå bara ett stort jävla fängelse, samtidigt som hon tycker att om man väl kommit till livet, så får man väl härda ut. Döden kommer vara desto mindre, nämligen inget - inte som andra försöker få det till: ett paradis. Ska de säga, som inte vågar se i andra synvinklar, acceptera det okända.
Hon förs ut med en huva över huvudet, men under, ler hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar