te

rören tjuter, låter som internetanslutning

tiden innan utveckling, en bebis vilken inte

kan kontrollera skriket,

vaknar från drömmen, öppnar ögon och

alla ser på en som om man vore knäpp

för att man inte är knäpptyst, håller käft,

men det finns alltid

någon som sitter och andas alldeles intill,

pyser likt en trött, låg, snubblandes vind

sparkar grus längs gatan, grus

kvar efter vintern,

likt flyktingar från kriget

mist jobb, mist familjen;

snön har smält och

nu är de inte värda ett skit, de

vann, gjorde vad de skulle -

höll människorna nere på jorden

behöll de gamla fotspåren

men behandlas nu som ohyra,

tiderna ändras, måste

idag betala hyra för att få

stanna, men då stanna på

bakgård, inte täcka

framsidan för en hel generation

när jag var barn och led av växtvärken

samtidigt som jag tränade för mycket,

blev leder och muskler

av nuet och framtid allt stelare och

tappade kontakten, även om hyn

blev lika vit som skelettet, men det

kanske också är därför:

ingen balans, allt tyngde; inte nog med

det tröttnade jag kort efter sett till tid

jag har kvar,

finns inget positivt att ta av där,

ta bort från plattan, gå

iväg, till annat rum, få batterier

att laddas