vet vad jag måste och när jag väl gör det
går jag inte in för fullt, vill behålla ett ben
utanför, vara kvar i mig, så jag inte släpps
jag är en lat jävel, rädd för att fullfölja
mina känslor, känner hur hjärtats
slag ökar i takt och i hårdhet, försöker
knuffa mig fram så jag snubblar
framför personens - som jag vill tala till -
privata gångbana, störa så de själva
kommer bort sig, veta hur jag känner mig
är smått ordblind, har svag dyslexi, vänder
på orden omedvetet, istället för att se
deras framsida ser jag deras baksida - de är
redan före, försvinner in i mörkret, in
till en värld som för mig är helt okänd - att jag
håller på med ord gör också att jag själv
befinner mig i en värld som är mystisk, likt en
tripp som en drog bjuder på och jag känner
mig hemma i det, men ändå frånvarande eftersom
jag inte kan befinna mig där jämt - obalanserat
och jag undrar vad syftet är med att vara född
när man endast går fram och tillbaka -
då gräver man bara långsamt graven
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar