vänd blad (vilja/begär)

hennes ring är ormen vid

trädet med giftiga frukter,

orkanen vars öga observerar,

ett knapptryck och allt omkring henne är stelnat;

får all tid i världen - kan byta

kläder, gå in i hjärna och

hjärta, vrida, ändra väder

såret läker efter att det har läckt

vattentäta bubblor från havets grunder

stenar som smälter i solens blunder

sandens övergång till lera

klockor som krävs att dela

ena får dagen, andra nattens stunder

veckla, utgör helhet, behaga alla kunder

frys all grus i ögonen; dämpa dunder,

inte mystiskt, snarare mysigt, en

terror - sådan som tänjer

dödens ryggrad, slipar den

till den pilbåge som föda amors

pilar likt en u-båts torpeder under yta

n

... så säg?

jordens instrument är dess element,

personens element är hennes hjärteämnen

vilka baseras på känslor

som uppkommer via vilja, vilja över att fira,

eller att visa hur ting bör behandlas

så låt oss spela utan att

tänka

hitta steg

långsamt, men rakt fram,

gamle man med ryggen böjd

hittar vad som andra mist

före honom - tar lärdom, håller kärt,

medan det andra kan gå,

för det andra har redan de

andra där de står, väntar

räkna ut

vad pennan skall skriva, står skrivet i dess skugga;

svart plus vitt får fram blyertsens torka som

gnissla mot fönstret; vara enkelt, men inte torftigt

genomskinligt, men fortfarande synligt,

beroende på hur man vinklar mot ljuset

det finns inget man måste, men pennan är en pil,

en spruta laddad med heroin - efter några

ord, har man murat in sig själv; ett pärlhalsband

tar emot varenda stråle likt en magnet -

den som står mot tröttheten, blir hög

breda

regndropparna är de dyraste diamanter -

de som består under kortast tid,

utgör störst utrymme för

fantasin;

likt ett minne

av en bortgången,

förändras inte

längre i

praktik, men genom sin

egen ålder ser man personen i

alla olika vinklar - målar efter nummer

endast kapitel

kan man bedöma en bok

innan man läst slutet?

kan man skriva boken

innan man upplevt livet?

jag vet att det kliar, men du kommer att ångra dig

detta tåls inte att tänka på! går antagligen sönder då!

tyvärr! - även tanken är greppbar, det

märker man när det brister för de som tänker på den

fig. 145

Står i ett ljust rum, där solens strålar når in. Blickar mot ett mörkt, vars föremåls konturer blir en del av allting. Allting som i slutändan egentligen bara är ett och det luft, för utan det skulle man inte kunna leva länge till och därigenom inte kunna skapa detta, inte ens genom tankar.
Allt är som orört, en lukt av instängdhet infinner sig. Formar kroppen till en staty. Det mörka rummet är likt ett svart hål som drar mig inåt. Känner mig som hunden i kopplet som inte får gå i egen takt. Dras mot min vilja - två negativa krafter gör så jag välter och allt mitt innehåll, likt en krukas innehåll i form av vatten, rinner ut för att långsamt torka, försvinna med ett klockslag, en vindpust.
En spegel är centrerad i mitt blickfång, dess reflektioner liknar lågor med gul och diffus nyans. Får mig att känna hetta som att man är nära någonting av betydelse, men… samtidigt är det så blekt, det är som kycklingens fjädrar, vilka kan associeras direkt till påsken - ett fegt skämt. Jesus uppstår igen och igen och vi ska åter tro på något osant i utbyte till att det blir extra fest och alla fyller sig genom det med djävulens piss med ett argument som lyder: ” det är väl skit samma vad det hela handlar om från början?”. Precis som detta rum, taget ur ett sammanhang som för mig inte finns. Får ingen grund, flyter omkring.

Står i ljuset inramat av fönstrets rutor. Rutor som i ett brädspel - men de är mer rektangulära än kvadratiska och blir därför rutor som i plankor och det passar mer, då vissa håller på att tyna ut, som om de var och är ruttna och man stått där för länge och därför bör röra på sig innan man dras med ner. Ner där alla trästickor bildat en spikmatta att somna på.
Trots att golvet inte har några plankor, knakar det och eftersom det är det enda ljudet, skapar det stämningen. Isolerade väggar stänger ute verkligheten, stänger ute naturen - raderar allt: detta blir det enda, detta blir sanningen, som för mig dock är falsk… De isolerade väggarna slår ifrån och ett spindelnät i ljudform sys omsorgsfullt ovan. När de skarpa tonerna studsat från och till ett par gånger, har de slipats och kvar blir ett mummel utan mellanrum. Som personer vilka talar i mun på varandra. Äter fastän mat är fyllt från mage till hals. Ljuden får en att se i syne. Den vita gardinen vid dörren tycks för en sekund vara något av ett spöke och inne i det andra rummet befinner sig den halshuggne ryttaren som tycks komma allt närmare.

Dörrarna är öppna, men de är ej inbjudande. De ser ut att vänta på att man ska komma tillräckligt nära så de kan stänga igen, smälla till, knipsa av näsa, eller helst hela kroppen som delas på mitt’. För delad är vad jag känner mig. Olika tankar är olika personer, eller åtminstone olika röster i mitt huvud. De säger mig dock inget rent bokstavligt, utan utgör endast ljud som kan kopplas till rörelser. Hela huset sätts i gungning. Hus som min kropp, för allt står rakt, medan jag tycks flyga fram och tillbaks. Ett försök att öppna en banan med ett ryck, men skalet sitter fast, som ett barn som vägrar lämna modern för något okänt. Som om min själ döljer något för mig, då det endast är jag här, men trots det inte vågar visa sig näck.
Ett rum av speglar, varje spegel visar samma ting, men i olika vinklar. Fyrkantigt. Befinner mig i en tärning och jag har ingen tur med mig.

Två stolar står placerade som om de är tänkta för ett möte. Jag sätter mig, med ett hopp om att knyta påsen.
Kom hit genom en tanke i form av en bild som symbol för ingenting. Kunde inte förvänta mig något annat. Frågan som återstår är hur jag ska släppa denna tanke, när jag trasslat in mig i den. Ja, utan att snubbla och krossa allt som jag byggt upp innan jag kom hit.
Gör ett försök vid att öppna en av byråns lådor, bredvid stolen. Vid samma stund som jag vidrör, utlöses ett larm och hela rummet blinkar rött. En kran från ovan tar tag i mig och för mig upp, släpper ned mig i någons händer, vilka är knubbiga med lena; ett barns.

hand att hålla (värmeisolering)

min penna är en fjäderpenna,

vare sig det är en fjäderpenna

bokstavligen eller ej -

rent symboliskt, så är det den

enda del av frihet jag har, fritt

som något avslappnat,

njutbart; för även om jag är fri

i praktiken, genom att leva i en

demokrati som det inte

är krig i, så känner jag mig fast

i kroppen, i min person, röst,

bland andra personer;

det enda som kan spegla mig är

ett vitt papper, helst olinjerat,

så jag kan vara öppen

med mina snedsteg ...

fruktansvärt bra

folk fruktar frukten -

vill inte att någon ska blomma ut,

breda ut sig, visa upp sina

färger som säga allt vad individen

i fråga tycker, känner

dantsyt

tystnad är när en person känner

lugn och harmoni,

kan vara till tonerna av musik ...

våga vågor

fred har inte avsaknaden av krig,

krig har avsaknaden av fred

finns inget behov av

trummor när man

har en puls

aktiverar sinnen att leta efter något man redan har

den som skriver mer än en mening

mister livet när det kommer till att leva

för många vägar att välja, delas, blir att

absolut ingenting görs helhjärtat

andra ser igenom, eller så tolkar deras

ögon kroppen som någon slags byggnad

zoomblind

solglasögon likt pipen vilka raderar orden - censurerar,

områden som visas i rutan men som inte får ses,

suddas ut, förstorar så man endast ser pixlar;

vad vill de dölja?

det är bara ord och helt naturliga kroppsdelar,

solglasögon går till motattack, låter de som ser i

ögon falla, precis som de hoppar in i en dörr som de tror

är låst, men är öppen, faller dubbelt,

viker sig själva ut och in, deras

hån blir levande råttfällor som jagar

dem mot ändlösa stup; deras hjärtas mörker,

så mörkt att man inget ser och om man inget

ser, bör det räknas som oändligt då

man inte kan föreställa sig, hur

långt och hur det kan vara där nere

spindelnät som näthinna (ogräs mitt i ängen)

andades in lukten, kände smaken,

likt luften i vindar vidrör tinningen,

stenen faller rakt igenom strömningen,

stod jag på den öde gatan; en öken

med tron att det var något av taken -

låg ej fokus på rot, utan gryningen,

kände dock inget av uppvärmningen

upptäckte då att jag var helt naken

petade försiktigt på ett fryst klockslag

ryckte till, klar klang gav diffus efterklang

människor rusade måndag till fredag

vek, klippte, vecklade ut, blev girlang,

hackade gurka, dess helhet blev vag;

inget kom ut i andra änden av slang

stenen (blekt / konkret har aldrig rimmat... "bättre")

ruttna avgaser hänger i luften

blandning mellan grönt och brunt i grå nyans

paddans kinder - discokula utan glans;

kärnan är större än själva frukten

hjärnans tankar tar upp hjärtats smycken

nålsögat hejdas av en ögonfrans,

hunden jagar som förtrollad sin svans;

fritt val, men påverkad av grupptrycken

slukar minsta vindpust i närheten

tror att han tar vara på ögonblicket

är i själva verket evigheten

fyller sig själv alltför, alltför mycket

hinna sträcker sig från golvet till himlen -

är mellan ena och andra bladet

desto bättre överklass får det, desto sämre får låg

hårda former i mönster på

mjukt material,

mörka hav får dig att flyta,

inte tvärtom;

desto ljusare det är, desto

större blir alla

konstraster i denna värld

play/pause (frimärke)

spelandes på sin visselpipa

lockar han fluffiga hundar lika oskyldiga

som drömmarnas moln till

sig

han säger att promenader med

dem

är som att resa i tid och rum,

inte ha bråttom - ha chansen att fånga

vilket ögonblick som helst

inomhus / blir_ solens ljus motbjudande

på andra sidan fönstret smattrar regnet,

men det är ingenting man känner,

om man tar handen vid vänstra bröstet,

känner man och - genom det - hör

hjärtat slå; bör känna innan man förstår

hjärnan expanderar

hon kände sig gammal när hon var ung,

men hon känner sig yngre nu;

förstår att hon

egentligen inte vet ett dugg

om denna värld, vilket hon trodde förut

kasta kula

alla dessa ljud som slås ihop,

men trots det inte skapar

någon direkt melodi,

får mig att känna nostalgi

över något jag aldrig upplevt

déjà vu; det är för mycket på

en och samma gång, allt

dras över en kam,

men inte över kant, idelig

backe ned, en snöbollseffekt

brus under slutna ögon, havets

vatten som drar över

sandbotten,

plattan som blir varmare,

får bubblor att uppstå i kastrullen

ögonlocken tar emot blåsor vilka

spräcks, blir ett hål, ett

rör, en kana

ner till vad man tror

varit, men aldrig har - framtid

i gårdagens kläder, människor

som står så man tror att de

dansade när kortet togs,

fastän de står helt stilla och

inte kastar någon vidare skugga

ur fokus; särar på benen, men

finns ingen möjlighet för

fortplantning, snarare

halvering; bokstavliga blir

bildligt, inget att läsa, bara se

(arresterad) är vad jag äter, sväljer vad jag tuggar, lämnar en skugga när ljuset fräter (personliga idealet)

tandläkaren i morgon morgon

ett uppvaknande i form av

plasthandskar i munnen

och en stark lampa

som blindar

ögonen

precis

som om jag

gått för långt med

mina drömmar och de

börjar rota i mina tänder;

är närmast moln rent bildligt

strå/nål

hennes accessoarer associerar åt

olika håll, hennes text är spretig,

men går trots det samma gång,

orden är placerade på en rak rad

likt en ros och dess taggiga skaft,

allt står rakt ut, men har samma

centrum

pris ma-vin klar (frågan är om poesi inte kan vara prosa, måleri och film)

det kom på tal om "kristallklart språk"

förra veckan och att det

skulle vara det mer eller

mindre ultimata sättet att skriva,

men, enligt mig beror

allting på i vilket

sammanhang det sätts i och i

vilka vinklar man

ser i; frågan är om till

exempel inte ett väldigt blommigt

språk också kan vara

kristallklart, det vill

säga att metaforerna är så målande att

man ser allt

framför sig

krokben

slutar utvecklas när håret slutar växa,

tappar tråd, når ände,

tiden som sand i händer

mynnar ut likt en flod blir till ännu ett hav,

droppar blir platta; lägger ut alla kort de har

framför finns en uppeldad äng,

eldstäders befolkning är de

lyckligaste som finns

kan ta vara på ett

ögonblick,

slipper gå igenom allt,

bit för bit,

vrider å vänder,

löser tillslut koden...

mellan förtjänad vila och lathet

behöver en bekväm plats, som

inte bara är bekväm

utan också känslig - men inte

känslig på det vis att

den formas efter man vidrört;

likt soffan som blir

en omedveten spegel, en slagpåse som är hård och ger

avtryck på näven, en påse man bär

hem från affären - du är vad du äter - knådar, får vara

beredd så man inte sitter för länge,

tar allting för givet och råkar slänga in sig själv i ugnen

nytta (finn uttryck åt statyerna)

lämna filmerna åt regissörerna

lämna texterna åt författarna

lämna verkligheten till fotograferna

lämna instrumenten till musikerna

lämna färgerna åt målarna

lämna religionerna till de religiösa

lämna byggnaderna till arkitekterna

lämna rörelserna åt dansarna

men låt för all del fantasin ligga

kom ifatt (stjälpte)

han sitter på hustaket, men

han sitter på hans bak

-

han är lägre nu än när

han stod på vägen av asfalt

ett sista åskmoln

återvänder

tillbaka till naturen,

grunden är det enda som

håller måttet, resten

är kopior

krossar

fönstret, men låter

atmosfären omfamna,

finns ingen annan

kåpa att

dra över -

natthimmel med

det tillräckliga ljuset

och lugnet, luftar

huvudet,

mättar

näsa, ögon, öron

av nuet, munnen av

smak, smaken av

stunden

kommer på rätt väg när det inte finns några vägar att välja bland

inget går min väg, jag försökte skriva en novell

och lyssna på musik med ytterst planerad struktur,

men det gick inte, var likt färger som skär sig -

bundna dikter må vara mer strukturerade till

ytan, men dess innehåll kan vara så... mycket mer

svävande; kunde göra allt detta tidigare, men

nu är jag tyngdlös

känner smärta och trötthet

men det skrapar endast på

tomhetens skal

kroppen är det enda som har fötterna på jorden,

likt en sten som ligger på botten, men runtomkring

flyter mjuka vågor; gör det hårda lent, format

av den betydelse att majoritet är på samma

sida; böjer, tar extra sväng, liknar en planet, gör sig

fri från grepp som gör att man ej greppar själv

allt lägger sig

jordklotet lika ihåligt som en illustrerad

glob, en modell för elever som ska lära sig var

de verkligen befinner sig, hur det på

fullaste allvar är - likt ett moln av drömmar

frystorkat köttsaft,

en maskros vars skaft

inte innehåller ett

skvatt -

en vintergata utan

liv, ett kosmos utan...

kaos som rör om

ett öga som inte bevarar några minnen,

inte har någon pupill, utan endast är ett vakuum,

likt ett sopnedkast i ett trapphus - måste

slänga ifrån sig ting för att lyfta allt högre upp

umt

den enda visdomen man får med åldern

är att man förstår allt mer hur dum i huvudet man är

varje slut är början på något nytt,

tomheten är också något som är fullt; nämligen av ingeting,

det finns inget rätt, finns inget fel,

alla har rätt från sin sida om de kan motivera, eller ge

intryck över hur de känner för sin åsikt

sfär (fått mig att titta ner, svänga av)

har åter blivit drabbad av magknip,

kan liknas vid effekterna av ett slag

i magen, bortsett från att luft ger bidrag;

istället för flyr, fyller det upp chip

bara luft, inget mer - isolerar pip

som säger till när jag behöver middag,

andas in syre från pappersföretag -

gammalt och mättat, förlorat sin princip

en svag punkt punkterad, nerv som är nedtryckt,

hela kroppen blir stel, går som en gammal

man, behöver käpp med ryggen som betryckt

solsken kommer efter regn, guldpokal

efter silver, men det kanske är lösryckt

för inte finns en skatt vid regnbågens dal

prosodi

hemliga städer mitt framför ögon,

de offentliga blir för vanliga -

tröttnar; trycker off istället för on,

tystnaden bliva den vältaliga

mellanrummen bjuder in till ny morgon,

ta djupt andetag, gå från skriftliga

till bildliga - fäll träd över gräns, zon,

raka, vigda vy mot det oändliga

man hör oftare än vad man lyssnar

ta öronproppar för att höra ditt

hjärta dunka, lös takt till en melodi

se vart det leder till, vad som vissnar

stelt och vad som blommar alldeles fritt,

låt form, färg uttryckas i en rapsodi

tvärhalt

en isyta skrapad, ett dimtäcke som kväver,

omfamnar, skickar dig ner i drömmen -

likt bob, fast utan tävlingsinslagen,

nu något värre än medaljer

av silver eller guld, handlar nu om

liv eller död och vad det mentala säger

om var du faktiskt bör vara och där göra

kyligt virus

samhällets alla strukturer är galler -

de säger att hela folket har makten,

men varför måste vi då hålla takten?

inte galler som nätverk, utan hinder

flera båtar i slussar för kanaler,

tvingas vänta på att greppa ratten;

kyls, separeras, tappar kontakten,

springer häck, men kvar finns snår över

det är ett galleri, en utställning

vilken stolt visar upp sin samtid med

en isbrytarteknik vars ställning

tagit sig bort från radernas bredd, led

och på så sätt utvecklat en vändning;

tar bokstavligt - ur krig uppstår ingen fred

men någon typ av förändring,

fast oftast bara åt det värre;

vänder kappan efter vinden,

täcker ögonen av den käre,

tänker inte på ljus för målning

kopior (ge samma medicin åt gruppen som är en)

de försöker måla in mig i ett hörn

allt ska vara spetsigt, konkret likt jesus

på korset; hamrar in, skyller på casus -

i min vänstra sida utvecklas en törn

spik i ådra gör mig stel som en statyörn,

de säger att jag har helt fel tempus -

är för att talen stiger i celsius;

bevis på att de väckt en sovande björn

mina händer håller på att bli vita

som handskar för läkare vilka ger sig

på försök att återuppliva, rita

tillåter dem ej få sin vila, sin cigg;

ska stirra med ögon likt en krita

gnissla, få honom att känna sig trasig

sanningen är orimlig

allt som vi minns är sant, vare sig andra säger

att det ägt rum eller ej - det vet du bäst själv,

då vi formas av valen och om du väljer att

måla upp en bild som du sedan tycker

känns rätt, förhåller du dig till den

och andra kan inte riktigt sätta

sig in, eftersom de inte kan

veta vad som händer och

vad som tidigare har

hänt inom dig

hund-ra/tal/s

de säger att de inte går på utseende

men de väljer hundar efter hur söta de är;

fast kanske ännu värre anser de då

att de inte tycker att hundar har det värde

att de når till den nivån som krävs

'darling' ur "bläckfisk-fjäll"

använder gräset som skydd, likt tigern

när den smyger på sitt byte

och som en struts

för den utan förvarning ner

huvudet i marken, greppar tag i masken,

gör en sågande

rörelse för att

få upp den,

slita bort; inte längre teater, inte längre

gnida hy mot varann, utan slå skelettet

å frambringa den klang

som skapar det ljus

de verkar tro att de kan

upplysa andra med, när det egentligen

är käpprätt åt helvete, helt och hållet

tvärtom

kan endast få dem att förstå

genom att gå fullt ut,

skrika så högt

att inget hörs,

likt dirigentens långa,

gråa hår fattas av dramatiska

toner utan slut;

röra på näbb

utan ljud -

äta upp

bläckfisk-fjäll

gråsparven dyker ner som en örn mot

havet, men istället för fisk i sinnet

söker hon den röda tråden: minnet,

ort i tid och rum som kan mätas i kvot

inte längre myror i benen - har rot

likt säkerhetsbälte kopplat i skinnet

allting rimmar nu med första rimmet,

börjar innan området blev täckt av sot

och en blodådra rycker, pumpar febrilt,

vill slå sig ut, kasta sig upp mot skyn

bli stjärnan som är visare än de tre

och tack vare det kan visa väg habilt,

lyser upp, putsar ögon, drar ut vyn -

gör havet till luft, inre till det yttre

atmo, inte auto

ambitionen är att ha ammunition

med ambient; trycka av och pistolen

amma, andas liv,

omfamna, visa att de finns, syns till;

inte ambivalens, som det är nu

relief (lief)

ett ord är som en person och varje person har

en historia att berätta - varje sig man är

tom eller fylld, har man upplevelser

inom sig att upptäcka, upprätta

då man är vid livet och hela

tiden känner någonting,

även om man kan

ignorera det

en stund

vare sig

det är längtan

eller lättnad, ånga

eller ångest, så

anländer

det - måhända som annan

men i sådana fall endast

för att du inte tog

dig i kragen och försökte

hindra skjortan falla mot

golvet

jag är en golvläggare, murare; kubist

snickare, eller kanske bara arkitekt

då jag bygger i huvudet och låter

sedan var och en göra det till

sitt, designar hus, och låter

sedan folk flytta in och

göra vad de vill med

inredningen -

som en

dirigent som

står framför alla

musiker och visar hur

de ska spela fastän de har

notblad framför sig och nästan

bara i dem blickar - ni som läser är

som nära grannar, behöver inte hälsa

tar aldrig kontakten, för tätt intill

har inget behov, låter bli;

jag är som vaktmästaren som ser till

att miljön är okej, så inget

verkar vara speciellt misstänkt

idé ur idé ur ide

här sitter jag och äter vita smörgåsar täckta av jordnötssmör,

med ett glas pucko bredvid; båda har någon

nyans av brun, för jag känner att jag behöver gräva mig ner

och visst är det som så att jag måste ha nötter

att knäcka och därför känner jag att jag själv behöver bli en

så jag kan sätta mig in i dess himlakroppar

för att veta hur deras omloppsbana går, veta hur de känner

och tänker, så jag kan se, höra, förstå mig på

öppna näven

fåglarna lyfter plötsligt från startblocken,

likt ett stim fiskar vilka flyr i panik

för en sten som föll, agerade komet;

ett plattat strå återgår till locken -

en som, från skuggan, återgår till kroppen,

erfarit ting mer exakt än statistik -

viktigare än siffror är estetik

(vilket ej behöver vara barocken)

anser att det kommer från insidan

och att det med den kraften gäller att slå

sig fri, satsa allt för att gå vidare -

lägga en bunt dynamit vid bergskedjan -

blod visa destination om man flå,

stenarna från ruiner bli ledare

ge uttryck, gå ur grupp

... om du är en idiot, är

du bara mer idiotisk

om du försöker dölja det

var, läk, riv

här och nu är allt

platt, ytligt, grått eller perfekt, men

dåtiden har djävulska änglar,

framtiden har himmelska demoner;

livslusten säger åt mig att gå upp, kämpa

mig dit, samtidigt som jag ska vara

tacksam för vad som hänt

även om det då kändes skit, så fick

det mig att bli

bara-i_vägen

maj är som en låt på en skiva

som bara finns där

för att fylla ut, men egentligen,

enkilt, inte betyder

någonting; en liten träbit som

håller upp dörren,

fastän man kan öppna själv

trycka på knapp, lyfta, flyga ifrån allt

jag kan inte vänta till sommaren

då jag kan börja måla igen,

slänga färg till tonerna av musik,

dra med penseln efter vinden

som komma in genom det öppna

fönstret, bära fågelkvitter

och solskenet, en del av värmen

men inte så mycket

att färgen stelna direkt; då blir

jag ensam med mitt svett,

kan inte uttrycka den press jag

utsätts för, press eftersom

det inte längre blir av nöje, utan

tiden jag har kvar innan

jag måste sätta på tubens kork,

skruva upp en flaska

med kall vätska i - få i mig en

annan bild, börja om

på annan ö i floden som mitt

blod kallar kvarter, bo i

alla hus innan jag flyttar till

det perfekta husets

hus, bestämt mig; går djupare

inte ens (göra ett försök)

jag är ingen ö, jag är en udde

det är inristat i runstenen,

likt äpplets löv som är någon

slags del, men ändå är avlägsen

jag har ingen självständighet,

utan får dela allt på mitten,

spetsen går av, slipper sudda

lös

krafsar ned ord, men pappret är fortfarande slätt

slänger av mig kläderna, men de får inget veck,

de speglar mig när jag börjar känna mig väck,

men trots det går rakt, när jag går på damm

istället för asfalt, blir brun av månens ljus

och blek av solens vilket för mig endast

är blankt och inte tycks ha något djup

too afraid (for showing her face)

'remember, oh, I am a member of the club again

someone inbetween in sight and looking through -

some of the both, just as I wanted when I walked

into your high-heeled shoes thursday afternoon'

solglasögon och huvudbonad

ska klippa mig kort, för alla frisyrer har alla redan haft och

det finns ingen kvar för mig, mitt hår är så tjockt

att det är som en bubbla, får inte in alla kanaler och inte ut

alla signaler, detta är inte rymden, detta är inte

naket, jorden har faktiskt kläder och inget

behöver censureras, om det nu skulle

vara ett av skälen, då det blivit

naturligare att dö än att

födas, dö påklädd, dö

som sig, inte åka

kana ut, utan

någon aning

om någonting

behöver inte agera

astronaut, men kanske

är detta rymden för mig, så får

i sådana fall du ta och ge lite av ditt syre

till mig, för jag ska klippa håret kort nu till

sommaren, raka likt radera, radera mitt signum,

ingen längre känna igen, gå till affären, välja bland

nya ansikten, prova, känna efter; fick aldrig chansen att

bestämma ramarna inom mig, fick aldrig

veta vilken skärm jag skulle titta på, olika tillfällen, blicka in

hatkärlek

ängelns vingar av fjädrar av glassplitter

bygger upp glasen han ur djävulens piss dricker

förstorar det förskönade, blir förfärligt

ser detaljerna först, ja, utan att ha fått se helheten,

bygger upp mentala bilden som sedan

alltid ligger bakom och lurar synen; ena ögat ser

det den ser, medan andra ser vad

den tror eller vill och sonetter skrivs utan någon

röd tråd, med ett fritt språk, de slänger

färger, fast ser till att det endast kommer inom

dukens rektangulära område - de tar

inte, utan byter, ger olika vinklar och formar på

så sätt cirkeln; fångar dal och topp i ett

känn pilen (bokstäver huller om buller)

jag får ditt hjärta att brista

så fler floder bildas,

dela mängd blod att pumpa

så det räcka, ingen

infektion som vigda, göra sprickor i sprickan, nej;

jag får ditt hjärta att

brista, men det betyder icke

att du ska avlida, utan

bara läsa brevet jag skickade

sput-u-nik

den som är sig själv är alltid själv, men

har alltid en stor massa med sig, inom sig;

eftersom han är självsäker är han överens,

jämn - en våg som tar en klar ställning

donot care (don'tget carried away)

only live once but

"once" is not a number

unless you count

idag är det fredagen den trettonde

och spökena vänder sina kappor

efter vinden försent, från män till apor;

evolutionen vänds, steg blir bestående

lämnar skuggor efter sig, vilka månde

bilda snitt, likt lager skinn, eller trappor;

nå makt, men mista liv - inga mammor,

endast marmorstatyer av den onde

svarta katter inte ha glimt i ögat

"det var som katten" och det vete katten"

man ej längre kunna säga eftersom

de vara usla kopior av skådat

som nu är borta, men finns under hatten

subjektivt - i stort: en värld som är tom

ytfo

vågen väger inget av det som betyder

vem bryr sig om vikt på kropp

när det endast är ett medel att vara synlig och

ta sig fram, i början, de första

stegen (resten gör personen inom)

char

korsade fingrar, grenar som ligger

på varandra: flera vägar, flera

världar, olika värden med mera;

en del bestå av delar, som tyger

av trådar, en färg av andra färger -

något leder till något annat - era

klockor med jordklotet cirkulera,

ändras när eror skapas av händelser

erratum för varje mänskligt ting som

blandas i naturlig brygd - skum från öl

när man häller upp vatten; nytt blir gammalt

är yngre, måste lära hur det uppkom,

ett stort hav tolkas som en liten pöl -

utbredd, men har inget djup, allt som allt

revben

musik är min musa, min frihetsduva,

mitt hjärtslag som når ut i vida världen;

ett eko som ställer sig mot svärden,

får dem att väga russin mot vindruva

ena torrt andra rikt på vätska, skruva

och allt likt tid rinna, gå till mängden,

inte synas, men man höra läten

bli överfallen bakifrån av luva

ögon täckas, själens spegel krossas

toner vändas, ställas i rad, sättas

ihop, snart man höra, då som tinnitus

musik är mitt museum, min oas

från ett ruttet samhälle jag lättas

när jag höra toner som ge psyke skjuts

ju mer man vet, ju jämnare blir allt (anpassa)

som barn antingen älskar man eller hatar -

desto äldre man blir, desto

längre ifrån går tiden, man hinner inte med, når

inte till andra sidan, delas -

blir "gillar" och "ogillar"; ett mellanslag,

blankt

och

stelt

får en att titta tillbaka dit då när allt var

innehållsrikt och meningsfullt,

när man bara visste om familjens hus och den stad

det var placerat i - inte världen,

inte universum, för mycket att hålla reda

på

(av)

doesn't dare (what if everything changes)

countless countries tries to tie trees,

do not let anyone stretch out their wings -

for all of them there's only one jesus

exempel på misstag

han säger "mitt ex" för hon var bara

ett exemplar, en produkt, inget att

hänga i julgranen, bara en vara för

dagen - hon var, men är inte längre

te

rören tjuter, låter som internetanslutning

tiden innan utveckling, en bebis vilken inte

kan kontrollera skriket,

vaknar från drömmen, öppnar ögon och

alla ser på en som om man vore knäpp

för att man inte är knäpptyst, håller käft,

men det finns alltid

någon som sitter och andas alldeles intill,

pyser likt en trött, låg, snubblandes vind

sparkar grus längs gatan, grus

kvar efter vintern,

likt flyktingar från kriget

mist jobb, mist familjen;

snön har smält och

nu är de inte värda ett skit, de

vann, gjorde vad de skulle -

höll människorna nere på jorden

behöll de gamla fotspåren

men behandlas nu som ohyra,

tiderna ändras, måste

idag betala hyra för att få

stanna, men då stanna på

bakgård, inte täcka

framsidan för en hel generation

när jag var barn och led av växtvärken

samtidigt som jag tränade för mycket,

blev leder och muskler

av nuet och framtid allt stelare och

tappade kontakten, även om hyn

blev lika vit som skelettet, men det

kanske också är därför:

ingen balans, allt tyngde; inte nog med

det tröttnade jag kort efter sett till tid

jag har kvar,

finns inget positivt att ta av där,

ta bort från plattan, gå

iväg, till annat rum, få batterier

att laddas

slå igenom till andra sidan (byt sedelns ansikte till ditt eget)

han är inte snål rent ekonomiskt, utan

snarare emotionellt, det är som att

han tror att han alla stunder har ersatt

genom att ha täckt hålen med valutan

men, säg hej, här betalar vi med känslan

räcker inte med att betala skatt,

måste också göra dagen till natt

släck med ett knapptryck, skapa förväntan

inget att spegla, allt smälta samman

för att sedan byggas upp på nytt av ljud,

lukt, värme, luftens täthet och rörelse

trycka på nerv, komma igenom lavan

som stelnat - bestiga berg uppifrån, nu,

ner till rötter, ske en återfödelse

klyftorna växer (naturen är kungen)

guden är skapad av människans nåde,

en individ är två stycken personer,

inre blir det yttre, divisioner

går ihop, kan tolka solen som måne

meningen är att det ska bli grått mode

men på grund av olika visioner,

blir det svarta och vita introtoner;

svart som väg, vitt som steg av den gode

tror att de hittat den rätta tråden,

nålen i höstacken, men det fanns endast

ett hö - resten var nålar; tappar värde

fäktades i onödan; tömde solen

på gnistor, stängde in sig - vem är blindast?

om de bara av misstagen lärde...

_______________________

blinkade

människan tror att hon bestämmer över jorden

men hon äger inte ett endaste område

alla som är "inne" är utanför sig själva (sverige är inget land)

här har vi främmande av bekanta,

de är inbrottstjuvar även om de har

kommit från samma mor - precis som dar'

är kropparna skilda och bastanta

meningen med liv är att fortplanta,

avlida, men leva genom sina barn,

även om det aldrig kan bli samma sak,

som att sitta fängslad, kan bara anta

inte säkra på livet, är detta

verklighet, går det att lita på andra

när man inte ens kan lita på sig själv?

finns inget facit, finns inget att rätta

ingen röd tråd, är bara att vandra -

kommer hursomhelst att stöta på terräng

rysk_dock

lillemor kommer aldrig växa sig stor,

många barn kan hon få,

men det endast göra henne mindre,

ta genomsnittet och hon

plötsligt blivit en liten del i mängden

finns annat för mig / finns andra inom mig

nej, jag tror att jag har tröttnat på

'pop' och allt vad det heter

vilket är bra, för om jag inte gillar,

varför ska jag då gilla det?

inte svårare än så, bara gå vidare

hårstrån som klor

översvämmas ej som konsekvens av värmen,

huden ställer blod, blod och vätska mot vägg

kvävs under en sådan lång period att det blir

vardag, eller så är det dagarna i dagen

som gör att allt blir utdraget då jag lider och

hela tiden tänker vilket hindrar livet från att

leva, tvingas granska varje nyans, stirrar på

bild, istället för njutning - fängelse

trögt (trampar, men marken slår inte tillbaka)

trött på allting som gör mig trött

trött på tröttheten och allt den fött

trött på värme, å, jag vill ha höst

blir allt tydligare att jag inte passar

när solen med dess värme värmer

andras hjärtan, medan det bränner

mitt så det blir alldeles svart och

visar sin riktiga färg, likt klyftorna i

samhället blir kontrasten mellan

dig och mig som solsken efter regn

tröttheten gör luckor mindre, från

ögon till skratt - innan man faller

i sömn ser man världens sanna jag

drain your soul (chameleon)

ha'penny is happining, it's written on the wall

not on the forehead, it's

still too much of alive;

not yet flat, has wrinkles

like sea of waves, need to shut up and feel

got to adjust, make room in the heart,

are a chameleon, it's its

work to follow the

structure that nothing

is worth a dime, close out, stitch hole

mountain turn to ground,

when rain fall -

pull out the valley, make it

straigt, normal

just not then (different person during different periods)

you can call me whatever you want

but just don't call me

three o'clock

(at night, eastern time)

I will be too

busy with dreams and

won't be able to get into the reality

kritisera icke det du ej har någon koll på

de kallade henne ful, ful och äcklig,

vilket i sig inte kan vara dåligt

eftersom det är väldigt realistiskt -

men de kanske inte

visste att livet är så och om de inte

visste, så menade

de det som något dåligt, vilket bara

gör dem sämre, eftersom hon i

själva verket är vacker och naturlig

har redan för många filer i min hårddisk

äter inte fil,

vill inte var för filosofisk,

eller, ja, tankspridd,

då skulle jag nog tuppa av

rätt snabbt

pre

per som i per och perpetuell

per som i perkussion och perception

per som i perfektion,

hur många gånger kan man

slå rätt, trycka knapp, ringa på,

tända lampa, se om signal

går fram, om a kan bli

b, om de förstår vad de ska göra, om

de förstår varandra korrekt?

per som i person, per som i period

går efter humör, humör skapas

efter val och händelser -

hur kan man bli sig själv om man

tidigare valt fel och nu mår skit å

därför skiter i hur allt

blir då man fått för sig att det

här är allt verkligheten har att ge?

börjar använda peruk, gömmer sig

bakom persienn, bryr

sig inte om för att se

vad som är, utan blir

perfid, tagit allting på

för stort allvar, blivit helt perplex

fått

en

chock

restaurangens rester

hans titel är målare, men det han gör är så mycket mer

influerad av musik, försöker han fånga det osynliga, som tid, som vind

en fjärilssamlare, men ingen behöver uppleva lidande

alla får behålla liv, inte stå gömda bakom färger som inte längre gäller

de kommer till honom,

men ingen blir tvingad

han tecknar ej, utan bäddar; täcket är en stjärnhimmel

utgjord av smatter från granater, vilka blir nålar som syr nya kläder

i form av ett samhälle - duken han målar på är en duk

för kök, känslor sitter runt bordet den ligger på, väntar på att få färg

black words are colourful

take my word, take it home

see and learn, make it to your own,

it's only my forename,

it's okey - I got more, so c'mon and

eat some, get the feeling to

be in my clothes, but

not in my skin, it would be

too much in the beginning, and you

can't get everything

you want, right? take it step by step

and it will be alright, fine

spiken i kistan

En kväll laddad med åska, där alla lampor i hyreshuset var släckta då vädret orsakat strömavbrott, small det plötsligt till i ett av mellanrummen som blixtrarna lämnade. Mittenvåningen lös upp för ett ögonblick och ett ljud i liknelse till en champagneflaskas kork som lämnar sitt hem ljöd. Människorna bosatta över och under kunde skilja ljudet som de hört från en blixt; detta var mer avskalat, det hade inte lika mycket klös i sig.
En äldre dam beslutade sig för att ta sin mobil, med tanke på att telefonen var utslagen. Mobilen hade hon fått av sin dotter, som sagt att den kunde vara bra för nödsituationer. Hon ringde därefter polis och berättade vad det hela gällde. Men eftersom hon inte hade starka källor till sina misstankar, fick hon som svar att hon säkert bara misstog sig för en blixt som stack ut lite i mängden och att de borde avsluta samtalet, med anspelning till vädret. Polismannen lovade dock - mestadels för att göra henne lugnare - att de skulle komma följande dag.

Ett par dagar senare, sitter den äldre damen i en rättssal. Hon sitter på en plats sedd för vittnen. Hon sitter där för att hon hade rätt. Huvudpersonen är en yngre kvinna och tillfället är ingen tillfällighet - orsaken till att de sitter i samma rum, samtidigt, är för en ännu yngre kvinna, som emellertid blivit evig.
De unga kvinnorna var systrar. Var, eftersom bara den äldre är kvar och det är hon som är anklagad då hon befann sig på plats, samt hade sina fingeravtryck på mordvapnet. Vad som talar för henne är att hon inte gjorde något som helst motstånd när de kom för att ta henne till rättegången, vilket ger bilden av att hon är säker på att hon kommer få rätt och att det därmed kanske handlar om självförsvar.

Utfrågningar börjar lätt. Var det hon som sköt? Hon svarar jakande utan att tveka. Efter några frågor har hon kommit igång, som om hon är uttråkad och vill få det överstökat. Det var hon som sköt och när hon gjorde det, kände hon det är﷽﷽﷽﷽﷽﷽﷽ar börjar lätt. Var det hon som sköt? Hon svarar jakande utan att tveka. ch att det kanske handlar om självförsvar.lugvarma skottet och inte den kalla metallen. Detta är slöseri med tid, menar hon. De kan inte veta dynamiken personerna emellan hade och därför litar hon inte på advokaten och bryr sig inte om vittnena. Hon uttrycker dådet som en form av syskonkärlek. En sådan kärlek där man ofta är osams, men i slutändan alltid älskar varandra. En typ av hatkärlek; hatar så mycket att man älskar, älskar så mycket att man hatar. Det kokade över denna gång, det blev så hett att det började isa. Hon säger att hon bara höll huvudet kallt, ville hindra situationen från ökat tjafs. Mindes moderns ord om att ignorera de som ”håller på” och inte ge igen med samma medicin, men lita på sina instinkter och prova andra vägar för att komma till punkt - därav vinkade hon adjö med sitt pekfinger. Inte mer än så, förklarar hon med ett axelryck.

Med dessa uttalanden har hon format massan, som den äldre damen blir ansiktet för, eftersom hon visar det bäst rent ytligt med sin kropp som mist stryka de senaste åren. Hennes ögon är likt snögubbens olika delar som sakta smälter i solen. De torra läpparna är likt stranden som tar emot havets vågor och formas därefter.
Alla är smått kallsvettiga, har utvecklat en glansig hy. Som om kvinnan gjort dem till isskulpturer, fast innehållandes en annan sorts kyla än den hon utstrålat. De är inte upprörda, utan chockade. Kan inte förstå, inte begripa hur en människa kan känna - och framförallt göra - på det viset. Det är absolut inget snack om saken att hon är skyldig, men det känns inte längre som det viktiga; utan de undrar hur någon kan vara så känslolös, så ond och bryta ned grenar från träd placerade i en vacker skog… Hon får livstid för syskonmord; Men vad spelar det för roll? tänker hon; hela världen är ju ändå bara ett stort jävla fängelse, samtidigt som hon tycker att om man väl kommit till livet, så får man väl härda ut. Döden kommer vara desto mindre, nämligen inget - inte som andra försöker få det till: ett paradis. Ska de säga, som inte vågar se i andra synvinklar, acceptera det okända.
Hon förs ut med en huva över huvudet, men under, ler hon.

ta en portion mindre (få passionen att växa sig större)

ska inte nämna, gör försök till att utelämna

ska inte berätta, de ska tänka själva -

finns inga raka vägar, vem försöker jag lura?

hon blev träffad av en pil

hon säger att all kärlek är bra kärlek,

han har en kärlek till vapen

då de kan döda människor och andra

varelser rätt så snabbt och

lätt, hon uppmuntrar honom till det

smält stenen

lyssna till ljuset, tala med mörkret

fränder som främlingar

ovänner som kändisar

ris med brunsås, pralin till mjölken

sfär

att svära gör jorden rund,

yttrandefriheten finns bara inte -

visar att den inte heller är stum

för det är bara ord,

ord,

ord,

bara första intryck,

en inbjudan och även om grund

är det viktigaste, så är det också

det alla har från början

talande tystnad, ljudligt lyssnande (utkast, för tillfället en sonett drabbad av översvämning)

mellan raderna ett ljus så starkt lysa,

helt vitt, lämnar utrymme åt fantasin;

dödens tunnel, vända sida i magasin -

men skott avfyras, luft ur ballong pysa

förhoppning på fortsatt liv utfrysas;

allt gjort sitt, går inte att ladda batteri,

tragedin får en vilja att visa fel,

börjar skratta, röra om i gryta

trycka ur det sista ur tub, stå på tå,

solen kittla, reta, göra så man nysa -

krydda världens yttre, med sitt inre,

utgöra explosion, vända uppochner,

undervärld och övervärld slå ihop,

ett nytt centrum med pompa och ståt uppstå

solen kittla, reta, göra så man nysa -

ge igen, visa att man kan, kasta ut

sin melodi, hinner inte ångra sig,

men det är lika bra det, eftersom man

menar det och därav en fullständig

mening bildas, inte bara skrivas ned

bakgrund

deras bokstäver skapar hål i pappret,

trycker hårt, men skriver ändå försiktigt -

se vad som står, förstå att det är på riktigt;

ta fram det som går bort emellan tjabbet

slita bort delar av mask, nu bli viktigt -

ej längre maskerad, närma sig barret

följa tråden som är spåren till landet;

hitta nål i höstack, sprätta skickligt

se ögon, öron, näsa, mun - kunna

koppla personen med sitt talesätt,

lättare begripa vad som menas

bära med sig ord som bilder, unna

sig kronor med ansikten, spegla ljuset;

ett vattenfall som gör så man renas

skär/tramp/as

inget har ändrats här och det är också därför

det inte längre är samma sak

allt är kvar, men jag har växt

ifrån, som att växa bort,

ett ogräs som de känslolöst rycker

från dess rot,

hugger av huvud, men ägaren får

inte atmosfären som

akvarium för sina fiskar inom

mitt före detta golv är tak,

det som var ljusrör är numera avloppsrör

skill/nad/en

spöken grå, den döda röken

rök som dött redan är

blir levande i stunden,

ja, hettan från eld följer med

ett fågelbo (tomt på ungar som tjuter)

ett ljus som lyser så mycket och starkt

att det ger ljuset ett rätt dåligt namn -

klingar inte med något, någonstans;

spretigt, inget mörker som omfamnar,

strålar satt hål, men inte någon punkt,

syre pyst, men blodet än pulsera

eldflugor virvla, så snabba att ljus

inte hänger med alls, ser ut att sy

men lurar ögat, bild tagen ur luft:

ett kaos vi skåda och andas in

körpå

hon är över honom nu,

på ett positivt sätt

det är inte som att hon har gått vidare, glömt;

hon är över honom,

han är väg, hon är bil ...

usama (vi, endast, amma dem)

bin ladins aska ilar ned

de dumpade honom i havet, och havet är

helvetets himmel,

så tjock så

man ser, får inte

utrymme för en egen föreställning, utan

det är samma värld;

den

trista

sanningen -

alla kvävs, mättas

av bilder och dess färg,

ljud som omringar, en vägg

man går in i, bakom faller de plattor

från bron man nyss gick på, de används

till att bygga upp en till vägg som isolera dig

från mig

bin ladins aska ilar ned,

nålar, loppor sätter sig i hår

en man kan inte göra

allt

varför fira en död när minne lever

kvar,

varför fira en död när

minnet var vad som gjorde

ont; det hjälper inte att

slå tillbaks, så sade åtminstone min mor

och har inte jorden talat om

detsamma för oss

tillräckligt många gånger?

jag kan bara

säga en sak och det är att

detta inte kommer

att sluta bra, för nu kommer

de inse att det är okej att ge igen

och därför planera en ljuv hämnd

för att dra oss längre in, närmare

gränsen till ett krig; kom ihåg att

terrorister lever på uppmärksamhet

(och nu fick de lite mer ljus för sin mörka scen)

fräcka fräknar

regnet likt ett lasso som laddas

med en sådan kraft att en fart som

inte ögonen kan uppfatta bildas

allt rörs ihop

himlen är jämn och regnet har

samma färg

är som att få glas framför ögon -

de som redan

har glasögon, för att de måste,

blir blinda

regnet likt en handduk som snärtar,

ett babels torn, går runt och

minskar ju närmare änden det går

när vi är för

högt börjar vi tala olika språk,

kan inte ta

syre förgivet, ovana över att dela,

vissa blir

höga andra låga, men alla står

vi på topp

taket som golvet, ingen

uppfattning över avståndet

inte glitter och glamour,

snarare grått, men samtidigt

inte industrimoln, utan

friskt, rädsla är överlag det

naturligaste som finns

det är ett föremål,

men man

kan se igenom det

en dörr som alltid verkar stå öppen,

men när man går in är det som

att den slår upp i ansiktet

hon är som min spegelbild, men jag

känner inte igen mig, kan

inte komma nära, en reflex att

hon slår bort, blixt från klar himmel

dragkedjan är snart stängd,

desto mer den går upp

desto mer mister jag kontakt,

likt en sax klipper den av varenda sladd

är ingen robot med dem, men

utan kommer jag att bli,

är likt nerver som säger till

slipa

igår föll hagel och drömmar gick itu,

idag dalade snöflingor ner och bäddade säng

sedan kom regnet kort efter och agerade

väckarklocka för verklighet, allt detta i maj

kanske för att det är vår och inte

längre vinter, inte

gå i samma

spår,

utan

vakna till;

svänga nu och inte

sedan, svänga på väg, inte i vägg

evigt ung

hon säger "barn" till dem, fastän de är vuxna

hon säger "barn" till dem,

eftersom de är hennes barn, hur gamla de än blir, är hon

alltid äldre å hon kommer

alltid att vara deras mor, vad som än händer

.. åtminstone för livet i

den stora bilden

åtminstone för livet på

denna planeten

förstår kroppens språk

färgerna skriker, de är bland det livligaste

även om de inte lever,

symboliserar, ger en känsla av att något händer,

likt äggen kläcks, mina

kinder får sprickor i sig, även om de inte

spänns, ljusstrålar, är

laser som bränns och mina vita väggar byts snart

ut mot en värld full av

förväntan, likt deras gud ser den, medan

vi ser den som svart

och vit, han glömde att ge oss glasögon och därav

ser vi inte ens han/

hon/det, vilket får mig att sluta tro direkt

penningjord

en näve jord för min hand,

varje finger ett blad som

vecklades ut en sommardag

och trädens trä

är dyrare än papper,

dyrare än sedlar!

skriver en dikt, köper mig

fri genom att känna på

dess stam och på dess barr

ljudlljug

om du läser detta högt, kommer

dess betydelse vändas till

det motsatta

att läsa är som att samtala med någon

utan att yttra

ett enda ord med tunga

och mun, endast tankar och syn

bara göra avtryck inom dig, inte luft

(inga betoningar,

inget tempo;

ett flyt)

__________________________________________

ord blir olika beroende på om man läser dem högt eller tyst, precis som man kanske är olik inuti jämfört med utanför kropp

whateverzzh

kan inte komma på någon jag hatar,

för jag känner ingen

kan inte komma på någon jag älskar,

för jag känner ingen

det är som Kirkegaard skrev

på framsidan av sin bok "antingen-eller",

är för fri, antingen gillar jag

eller så gillar jag inte, beror på humör

just den dagen, känner inga

djupa känslor, står i mitten, rycker på

axlarna och säger lagom, för

det var som sagt framsidan på boken -

vet att jorden är rund, men

som en ren metafor är den platt,

kan inte komma på någon jag hatar,

för jag känner ingen

kan inte komma på någon jag älskar,

blir som en smörgås

med smör som är jämnt och bra -

alla blir lika värda,

men jag blir också likgiltig för allt

nya vägar lägger i extra växel

flaskan är en vattenspridare när man

vrider på dess kork, för

som svar pyser den, likt man nyser;

vattnar omgivningen,

skapar en större variation hos luft

från håll sitter allt ihop

min kontakt till solen

är inte i, jag är ett sladdbarn

jag kan inte läsa av verkligheten,

för mörkt, bokstäver återfinns överallt,

inga rader, luckor, allt är så bokstavligt att

jag måste bli en bokstav själv för att passa in

och inte bli utfryst,

komma alltför långt

efter

bort från blues, mot intig populärmusik

jag faller stilla, jag faller från det blå;

ett nät väntar på mig, ett nät som ska rädda,

men min instinkt är att vända rygg,

för vad jag ser är en bikupa tom på honung,

likt en myrstacks gångar - mörka

och trånga och eftersom jag är liten kommer

jag kunna komma igenom, åka

kana ned, inte räddas, utan tvingas spendera

mitt liv på en tunn, grå tråd

solen i månens kläder

ögon kokar, är endast jordkokor;

inga blommor i som kan blomma,

kan icke se längre än några meter,

de som ser i ögonen tittar förbi -

detta har varit, inte jord utan skit,

ögon kokar, håller på att bli sten

bölja

tårar av sand, ett osynligt finger

som skriver ägarens namn

en vind suddar bort, nagel klipps

ram försvinner, deg formar

istället för att man formar denne

den lille väger på stolen, den

gamle väger mindre och

bärs istället,

en pianos tangent

trycks ned

allt mer, dimma läger sig,

gör så man inget ser - tinget

tar över position,

tvingas sitta och se på

får inte längre stå

destination (.)

allt kanske inte tar slut, men vi tar slut,

åtminstone som vi är nu - likt

händelser blir till minnen och förvrids

allt

allt är ord, varje ord formar betydelse

för något... vad betyder det?

kan något vara som det är, eller måste

man hela tiden böja för att

hänga med?

turas om; ett ben

ta ett steg

före det andra varannan gång, forma

fotspår, fotspår som likna

en kvinnas kropp, desto längre man

går, desto längre kommer

man in och får chans att göra ett barn,

men då har man använt kvinnan som en sak

och därav omvandlat hennes

riktiga betydelse, vad kan då barnet bli av?

...............................................................

ord man väljer hänger nog

väldigt bra ihop

med hur man gör val i livet

allt gott, el le, r?

jag bevarar saker utanför ramarna

av min kropp, mitt skåp, rum, hus

lever inte genom ting, utan luft

ta in en matta för att ha en grund

och dess kontrast på samma nivå

börja där, finn balans, få fötter

på jord så man kan gräva upp rot

att koppla med ådra, blod bli en

del av flora, bladen vara fjädrar,

tangenter - pianots vita erhåller

majoriteten, vi vet inget om detta

tankar blir till ljud som blir till rörelser som skakar hand som skapar kontakt (ut/in)

blåslagna blåmesar vidrör blåa toner

när de seglar uppe i det grå

ett notblad där ett glas

vatten vält och fått bläcket

att gå utanför bokstävernas ramar

lägger sig på varandra likt deras

fjädrar gör dräkten med vingarna

starkare och bättre genom att ha

fler lager, tätare väggar,

hör inte de andra, lyssnar till sitt

hjärta, kan omvandla drömmen

till en verklighet, kan flyga för att

den vill

blåtira, ett svart hål, de svävar i

intet, för de vet allt, sjunger

en sång där en sträng

får fram olika stämmor, då

den uttalar tungvrickande ord ...