lätta ankar, vi har stannat här för länge
börjar låta som ankor i mänskliga öron -
säger samma saker, bara tjatar - om
skivan med hack fortsätter att spelas,
blir bara hacket djupare å vi kommer
ingenstans, utan blir endast mer osynliga
för varann - glömmer bort känslorna vi
annars känner när vi inte tar
tabletterna som ska reda ut allt
när vi skulle lätta på hjärtat,
sjönk vi in mer i oss själva,
så lätta ankar innan vi tappar
synen för världen som har
lite av varje
dra upp ankaret, hissa upp flaggan -
vit - ja, vi ger upp - avdunstar
det översta lagret av själen har stelnat
likt gräddsås som bara står -
flaggan är ett papper, ett tyg, redo att
färgas av sinnesstämning å
natur som komma när regnet faller
ner och rör om, vänder på
stek - de onda går över till de goda...
lätta ankar, alla fiskar vet nu vilka vi är å vad vi vill
dags att röra på sig, låta vinden göra seglet till
en gammal mans tjocka magen som liknar
en skattkista, låt seglet ta tag i pappret
och få orden att börja leva igen -
nog ska vi göra någon nytta
när vi kan få kretsloppets
däck att snurra så lätt
sv: nej det förstår jag..
SvaraRaderajag tycker om ensamheten, och samtidigt avskyr jag den..
tack snälla du. ja, det är jag, i hörnet till höger.
kan inte säga att jag håller med dig.. men dina ord betyder ändå mycket. väldigt
ta hand om dig
sv: Jag har varit sådär otroligt blyg. Sådär att jag knappt talade med släkt. Knappt vågade yttra mig. Skakade på huvudet när frågan föll på mig i klassen. Slog ner blicken.. Och, jag är nog fortfarande blyg. På sätt och vis.. Fastän jag vågar mer nu. Tror jag.
SvaraRaderaLigger nog väldigt mycket sanning i dina ord. Och skönhet kan vara så mycket, och så olika (liksom du säger). Ja, du får nog göra det ;)
Tycker, på tal om bilder, foton, om din bild. Att den inte visar hela ansiktet. Att den liksom sparar. Och jag har antagit att det är du me det halvljusa håret och mörka ögonen. Har jag antagit fel?