Kungen bugar och dödar
Inledning - utdrag
"Ofta frågar man mig varför kungen förekommer så ofta
och diktatorn så sällan i mina texter. Ordet »kung« låter
svagt. Och ofta frågar man mig varför frisören förekom-
mer så ofta i mina texter. Frisören mäter håret och håret
mäter livet.
I romanen Redan då var räven jägarefrågar ett barn fri-
sören: »När dör mannen som kastade iväg katten? Frisö-
ren stoppade en näve karameller i munnen, när det blir så
mycket avklippt hår från en man, att det fyller en hel säck,
sade han, en stampad säck. När säcken är lika tung som
mannen, då dör han. Jag stoppar alla männens hår i en säck,
tills den är fullstampad, sade frisören. Jag väger inte håret
på våg, jag väger det med ögonen.«11
Frisören, håret och kungen hittade varandra långt innan
jag kände diktatorn och innan jag började skriva.
När kungen levde liknade han en hund och en kalv
och när han dog klibbade kronan på honom hälften
galla hälften melon
under håret alla sommarregn lämnar kvar sina
smygande änglar
mellan majsstjälkarna var och en är en livvakt
som tidigare varit hos kungen
Till den avlägsna by där jag växte upp ledde ingen asfaltgata,
bara knaggliga grusvägar. Men kungen hittade dit, annars
skulle jag ju inte ha mött honom där. Han hade ingenting
med kungarna i sagorna att göra, jag hade inga sagoböcker.
Han var sammanfogad av verkliga, självupplevda företeelser.
Han kom från min morfars schackspel och
schackspelet hade med min morfars hår att göra. Under
första världskriget var han soldat. Hamnade i fångenskap
och snidade sig där ett schackspel.
Krigsfången tappade håret, tjocka tofsar föll bort och
kompanifrisören behandlade hans hårbotten med en saft
av söndersmulade blad. Frisören hade en passion, han spe-
lade schack, varhelst och närhelst han kom åt. Han hade ta-
git med sig sitt schackspel hemifrån i kriget. I kaoset vid
fronten hade frisören tappat bort sju schackpjäser. När han
spelade måste de ersättas av brödkanter, kvistar eller stenar.
När min morfars hår efter några veckors behandling växte
ut igen, tjockare och mörkare än det någonsin varit, funde-
rade han över hur han skulle kunna tacka frisören för detta.
Då fick han syn på två träd i närheten av fånglägret, det ena
med vaxgult, det andra med mörkrött trä. Av detta virke
snidade han de saknade schackpjäserna och gav till frisö-
ren. Så började det hela, sade han till mig. Men under sni-
dandets gång hade figurerna kommit honom för nära, han
skämdes över att inte känna till deras roller på schackbrä-
det. Han lärde sig spela schack. Det förkortade inte bara de
långa dagarna av väntan och tristess, det gav också stadga.
När man spelade schack hade man huvudet och fingrarna
om inte i det riktiga livet, så åtminstone i en variant av det.
Man levde sig bort från den lösryckta tid som man befann
sig i, tillbaka till ett hemma från förr och framåt i en för-
hoppning att snart få komma hem. Och detta utan att be-
höva nämna sig själv, man hade krupit in i schackpjäserna.
Tiden när man spelade lyfte en, sade han, man behövde
inte känna den tomhet den annars hade. Efter krigsfången-
skapen återvände min morfar till byn. Liksom för kompa-
nifrisören hade schackspelandet blivit en passion även för
honom...
...
i fjäderhuset bor en tupp
i bladhuset en allé
en hare bor i pälshuset
i vattenhuset en sjö
i hörnhuset bor patrullen
knuffar någon från balkongen
högt över flädern i blom
och det var åter självmord
i pappershuset bor beslutet
i hårknuten en dam
jag älskar er ju alla
säger kungen i sitt land
hans kungahund i glansgräsuniform hörs skalla
han bär ett plåthalsband
när taggtrådsljus om natten flämtar
blir språng och andedräkt till ett
den kungen älskar döden hämtar
nästa morgon i hundens mage
föll för hundens bett
och kungen bugar en aning
och natten kommer som vanligt till fots
och från fabrikens tak i floden ner
två neonljust bleka skor man ser
den ena täpper till vår mun på marken
den andra knäcker revbenen med sparken
när dagen gryr neonskorna försvunnit har
vildapeln är munter och lönnen rodnar
stjärnorna på himlen som popcorn far
och kungen bugar och dödar
och i den ena handen
där stod kungen
sitter i regnet
så var det också
jag gick in
för att slippa möta mig själv
och i den andra handen
där stod kungen
förlorad
så var det också
jag gick in
och blev rakad på huvudet
Ytterligare två viktiga saker har med kungen att göra:
Min morfar tappade aldrig mer sitt hår. Han tog det med
sig, tjockt och vitt, i kistan.
Trots all möda som min morfar lade ned på mig, lärde
jag mig aldrig att spela schack. Han tvivlade på mitt för-
stånd och jag lät det bero vid det. Jag berättade aldrig för
honom, hur rädd jag var för kungen och hur mycket jag
tyckte om honom. Jag tror att man kallar det: Jag hade inte
huvudet fritt."
Stort grattis till Herta Müller för årets nobelpris i litteratur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar