Mycket att älska genom hat, här är en liten text fylld av oförberett prat (inom huvudet) del 0

Jag älskar att bli översvämmad av patetisk vilja och medvetna lovord - allt för att de inte vill hamna emellan gott och ont, utan endast bevisa gott som om de bjuder och ger.

Talesmännen ser att man inte bryr sig ett dyft och därför försöker de framhäva att detta, detta är faktiskt äkta ...Sedan kommer vi till, vad är det egentligen frågan om?

Jadu, det har jag tänkt på i någon sekund, det hela handlar om situation; Vad begär de, vart står de på sina bara knän, när händer det - eller rättare sagt - har det hänt något som utgjort denna nutid? Om ja, förståeligt - det är den sociala människans svaghet! Lyckas att behålla en gemensam och trygg kontakt efter en drastisk förändring eller flytt av en grundsten inom vänskapen.

Patetisk vilja - i detta fall; löjligt att man vill något sådant som betyder så lite.

(Människan är egoistisk och ond när den vill visa sig god: "Varför hjälpte du mig? Jag bad dig inte. Jaha, du vill att jag ska göra detsamma åt dig.")

Det löjliga är att om man t.ex. har råkat att ändra sin syn på något och denne man/kvinna som man hade så mycket gemensamt med förut har en känsla för bortgång - vad är det som händer? Fötterna hänger inte med, denne vill ju inte tappa en vän. Den kommer ge allt, sant eller falskt, för att inte låta tiden gå - utan den ska stå stilla, där vi alltid har stått, bott och fått fika på maten som formats rund.

Om ni behöver det och står på bara knän och bönfaller mig att göra allt som ni behöver, så tänker jag inte göra något. Varför? För det första så tänker ni bara på er själva - Vad ni behöver, vet ni vad jag behöver? Utrymme, lämna mig ifred. För det andra så gör jag det inte eftersom jag inte vill det. Det hela är så löjligt simpelt att ni krånglar till det med jordnära böner som är falska. Ge mig vad ni vill, jag har allt jag behöver: Mig själv. Ni borde ta och hitta er själva ni också.