knastrar likt en stråhatt
suddigt som en sommar
med huvudet förtryckt
i den täta luften
som inget får av istet
med isbitar som grus
knastrar likt torra löv i näven
suddigt som en mordbrand
med huvudet ute ur fönstret
huvudet fast i tågets portar
resten följer med tills
tunneln separerar ljus från mörker
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar