på längden av en giljotin
inte på bredden, håller
ut längre, tonerna sträcker
sig, pressar ut sina
kända sista ord, en röd matta
rullas ut, kokande,
bubblor spräcks - krossar deras
ytor av pärlfärg -
bubblor fyllda med slagord
slår den svartvita
världen gul å blå för en första
å förhoppningsvis
sista gång
solen skiner in mellan gallret
vågor av ljus, uppdelat schema
kan inte göra samma sak samtidigt
måste vänta tills den andre är klar
ett mynt rullar ned i gatubrunn
blinkar mot en likt en stjärna faller
gör så natten kommer snabbare, kan
inte muta dagen att stanna kvar, hinna
soppa bort sanningen eller sina
egna spår så den inte kan följa,
utan plötsligt står den där framför
gitarrhalsen är halv, en frukt
med klyftor på ena sidan
borta, uppätna, visar
kärnan, tänderna som ätit sig
igenom luften av mot-
vindar - gula - lyfter på tröjan
visar pistolen som
sitter vid skärpet och säkrar att
byxorna inte åker ner
mitt framför folkmassan, utan
tar allt steg för steg
plockar strängarna, ser till så
de inte märker vad
som försiggår utan vänjer sig å
börjar helt plötsligt
hänga med i refrängen, direkt
från sängen, där de röker av
varandras fingrar,
släcker elden, men behåller
glöden, ser till så
de inte firar för mycket, att
fyrverkerier slår
gnistor och faller mot sängen
som genast ta eld å bädda
för döden istället för
drömmen, uppstå aska istället
för moln, den sköna dimma i
norra promenaden
bytas ut mot en plats i Charons båt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar