Ögonblicket: Innan - helt stilla.
-
Ser världen genom rutor, som barn ritar man solen från något av de övre hörnen - det återvänder om man går bak i tiden: Världen och människan var yngre. Hade endast en fotogenlampa på rummet för själen. Fick inte så mycket ljus - därför använde man guldramar, så ljuset som kom på dem kunde stärkas, ta hand i hand, bilda en ring, få majoritet (men lämna vissa utanför) och vinna val för blickens riktning…
Varför inte måla i mörkret, om man målar för nuet, för en framtid? Är det bara jag som verkar gå i sömn när jag är vaken som mest (befinner mig högst, uppe bland moln)? Inte behöver man ljus som eld för att tända veken för själen - den brinner som bäst när den inte ser vad den har att göra med, utan kan forma vad den vill med sina egna händer, precis som vattnet gör med stenar på botten. Få tiden till att måla upp en bild själv, den stilrena tystheten är det bästa den vet. Varför inte måla i mörkret, gå utanför ramen - utanför ramen är rymden, det okända - Vigda vyer, tänja på gränser för att få reda på mera. Måla inte inom, fyll inte kartan med färger - Vi kan inte bära mera, ta emot flera känslor. Balanserar på den stora krukan med vatten på huvudet, snubblar, ramlar, krukan borrar sig igenom, lämnar ett svarthål - släpper ut alla fåglar, får alla blommor att vissna. Ingenting betyder inte längre någonting, då allt är tomt, växer inte mer.
”Spegel, spegel ge mig sanning: hur ser jag, hur ser verkligheten ut?” Hon får ett tråkigt, men samtidigt tryggt svar: ”Som du ser det”. Men hon skapar aldrig på ytor, bortsett från trisslotter - därför blir svaret missförstått - och vare sig hon vunnit något genom alla dessa lotter eller ej så har hon aldrig vunnit något inom sig själv, för sitt liv - utan bara kastat bort allt på papperslappar - utan att skriva någonting på dem - som skulle kunna vara en hel skog fylld med mystik, en alldeles egen atmosfär, men nu blir allt samma sak om igen. Stelnar lite mer för varje gång, tills hela landskapet är av marmor.
Majoritet. Världen tvingas anpassa sig efter dem. Kameleonter. Bär kamouflage. Vågar inte sticka ut, sticka hål i ballong, pusta ut. Bär kamouflage. Militären med löv fastlimmade som tillsammans utgör kläder. Likt fjärilar i ramar. Pressar, men ut kommer inga böcker. Det är endast friheten som kan skapa bilden som säger ord i alla möjliga språk, bläddrar av sig självt - är flera våningar djup - känner hur ögonens vägar är fyllda med trafik, bygger ut en extra sväng att välja bland när det blivit grönt igen.
Is. Levande fiskar under. Hör inte när de ropar. Frånvarande från stunden.
Kulturens finrum är rummet som är mest hemsökt - finns inga levande medlemmar. Vände ryggen till och alla stack kniven i, dock så påverkad av sin egen storhet att det inte kände någonting. Fastnade endast på bild, men inte säkert om den någonsin tolkats rätt. Alla verkar tänka för mycket, det finns mer än vad ögat kan se, men genom att tänka löser man ingenting, utan gör det endast värre (hur kan vara tidlöst om det innehåller ting som tillhör då?).
Kniven likt en spegel, reflekterar i ljuset, en kameras blixt, en blixt från himlen drar ner dragkedja, slår i magen, tar ut luft, sätter för kork, vinet (blodet) blir bättre med tiden. Stelnar, blir mark, sträcker sig utanför planen. Bortom kontroll, huset så stort att man inte kan räkna till rum.
Penseln de använder - En skallerorm som känner sig hotad. Målar upp en vägg, täcker fönstret med färg, grund i känslor. Lockar till oss, till dess värld, för oss närmare, för oss bak - men hur ska vi kunna leva om vi inte har nya tag? Gamla knutar släpper snart, hela skeppet falla ner i ett vakuum. Om inte det gamla skulle handla så mycket om realism, skulle det vara en bra plats att gå till. Men nu är man fast, sakta pressas man mellan två genomskinliga väggar - precis som fjärilen - man behåller alla färger, men man kan inte göra någonting med dem… Går runt i ett varuhus med ruttna, utgångna varor och man tänker sig: vad är jag nu om jag var en frukt för någon dag sedan? Kanske ett frukthus utan några frön - alla flytt när det brann som mest - likt en myrstack blir en hov eller ett korthus som aldrig haft något innehåll, utan bara varit en illusion.
-
Ögonblicket: Efter - vågor som krossade glaset och började rinna.
Spegeln fick ett djup, blev ett avloppsrör, ut för att möta den friska luften.
-
Ser världen genom rutor, som barn ritar man solen från något av de övre hörnen - det återvänder om man går bak i tiden: Världen och människan var yngre. Hade endast en fotogenlampa på rummet för själen. Fick inte så mycket ljus - därför använde man guldramar, så ljuset som kom på dem kunde stärkas, ta hand i hand, bilda en ring, få majoritet (men lämna vissa utanför) och vinna val för blickens riktning…
Varför inte måla i mörkret, om man målar för nuet, för en framtid? Är det bara jag som verkar gå i sömn när jag är vaken som mest (befinner mig högst, uppe bland moln)? Inte behöver man ljus som eld för att tända veken för själen - den brinner som bäst när den inte ser vad den har att göra med, utan kan forma vad den vill med sina egna händer, precis som vattnet gör med stenar på botten. Få tiden till att måla upp en bild själv, den stilrena tystheten är det bästa den vet. Varför inte måla i mörkret, gå utanför ramen - utanför ramen är rymden, det okända - Vigda vyer, tänja på gränser för att få reda på mera. Måla inte inom, fyll inte kartan med färger - Vi kan inte bära mera, ta emot flera känslor. Balanserar på den stora krukan med vatten på huvudet, snubblar, ramlar, krukan borrar sig igenom, lämnar ett svarthål - släpper ut alla fåglar, får alla blommor att vissna. Ingenting betyder inte längre någonting, då allt är tomt, växer inte mer.
”Spegel, spegel ge mig sanning: hur ser jag, hur ser verkligheten ut?” Hon får ett tråkigt, men samtidigt tryggt svar: ”Som du ser det”. Men hon skapar aldrig på ytor, bortsett från trisslotter - därför blir svaret missförstått - och vare sig hon vunnit något genom alla dessa lotter eller ej så har hon aldrig vunnit något inom sig själv, för sitt liv - utan bara kastat bort allt på papperslappar - utan att skriva någonting på dem - som skulle kunna vara en hel skog fylld med mystik, en alldeles egen atmosfär, men nu blir allt samma sak om igen. Stelnar lite mer för varje gång, tills hela landskapet är av marmor.
Majoritet. Världen tvingas anpassa sig efter dem. Kameleonter. Bär kamouflage. Vågar inte sticka ut, sticka hål i ballong, pusta ut. Bär kamouflage. Militären med löv fastlimmade som tillsammans utgör kläder. Likt fjärilar i ramar. Pressar, men ut kommer inga böcker. Det är endast friheten som kan skapa bilden som säger ord i alla möjliga språk, bläddrar av sig självt - är flera våningar djup - känner hur ögonens vägar är fyllda med trafik, bygger ut en extra sväng att välja bland när det blivit grönt igen.
Is. Levande fiskar under. Hör inte när de ropar. Frånvarande från stunden.
Kulturens finrum är rummet som är mest hemsökt - finns inga levande medlemmar. Vände ryggen till och alla stack kniven i, dock så påverkad av sin egen storhet att det inte kände någonting. Fastnade endast på bild, men inte säkert om den någonsin tolkats rätt. Alla verkar tänka för mycket, det finns mer än vad ögat kan se, men genom att tänka löser man ingenting, utan gör det endast värre (hur kan vara tidlöst om det innehåller ting som tillhör då?).
Kniven likt en spegel, reflekterar i ljuset, en kameras blixt, en blixt från himlen drar ner dragkedja, slår i magen, tar ut luft, sätter för kork, vinet (blodet) blir bättre med tiden. Stelnar, blir mark, sträcker sig utanför planen. Bortom kontroll, huset så stort att man inte kan räkna till rum.
Penseln de använder - En skallerorm som känner sig hotad. Målar upp en vägg, täcker fönstret med färg, grund i känslor. Lockar till oss, till dess värld, för oss närmare, för oss bak - men hur ska vi kunna leva om vi inte har nya tag? Gamla knutar släpper snart, hela skeppet falla ner i ett vakuum. Om inte det gamla skulle handla så mycket om realism, skulle det vara en bra plats att gå till. Men nu är man fast, sakta pressas man mellan två genomskinliga väggar - precis som fjärilen - man behåller alla färger, men man kan inte göra någonting med dem… Går runt i ett varuhus med ruttna, utgångna varor och man tänker sig: vad är jag nu om jag var en frukt för någon dag sedan? Kanske ett frukthus utan några frön - alla flytt när det brann som mest - likt en myrstack blir en hov eller ett korthus som aldrig haft något innehåll, utan bara varit en illusion.
-
Ögonblicket: Efter - vågor som krossade glaset och började rinna.
Spegeln fick ett djup, blev ett avloppsrör, ut för att möta den friska luften.
Släppa tyngder.
Lyfta.
Förorena luften.
Du skriver liksom så komplekst, men samtidig så knapt og "gjemt". Fantastisk.
SvaraRadera