men egentligen är morgonen det sista jag vill ha
vill helst bara ligga kvar i dvalan, vattniga ögon, väggar
emellan, bort från alla, bara vi två som gör det
omöjliga, så surrealistiskt att man nästan blir höjdrädd
jag kanske ska byta till "Highway 61 Revisted"
så kan vi sälja våra själar, bli märkta likt djur i örat, rista
in beslut å aldrig kunna komma tillbaka igen
utan för alltid stanna i drömmen, barnsligt underhållande
varje morgon vaknar jag till Bob Dylans "I Want You"
men egentligen är morgonen det sista jag vill ha
å ditt hår å dina ögon är mörka, så det låter inte alls bra
kanske har jag den som väckningssignal bara som
påminnelse att jag ska börja älska å fånga dagen - vakna,
öppna ögonen, pusta, drömmen springa ut, börja
jaga fjäril - men hur kan jag fånga den dagen, när det finns
så många bakom och framöver? ska jag släppa alla
kassar å springa i famnen av den mörka ångan? - natten -
inte dricka det klara vattnet i den rena källan, istället ta
av den naturliga med ler-och gruslager, botten, så det
fastnar på bild - det klara dunstar i värmen, lämnar
inte kvar några kvarlevor, är likt kärlek vid första
ögonkastet - dör ut när man börjar lära känna
personen, medan det andra känns mer å mer
för varje gång, grusbotten gör hål i fotsulor
samtidigt som leran tar fram viljan att
stanna kvar å ta reda på mer, hur
centrumet ser ut å är, gatan ner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar