Alok (1)

Jag måste få rensa bort mina löjliga tankar/texter, som kanske bara tonåringar har (vad vet jag?), innan jag kan dra igång med det... riktiga, mindre abstrakta, kanske.

Precis när han skulle ta första steget ut på övergångsstället - bron till ön med slottet där prinsessan satt fängslad - blev det rött - slog flammor upp mitt framför - och bilarna började sakta att åter rulla - rasten var slut för deras del. Han konstaterade att han aldrig hinner fram - det är alltid på håret: han har steget, men inte hoppet. Kanske är det också därför han alltid går så snabbt, fastän han aldrig är på väg någonstans, att - likt en flygdrake - få upp farten och lyfta med vinden. Som en surfare väntar in den rätta vågen, inte stilla, utan rör på sig hela tiden - ser sig om, kikar i alla vinklar. Den som tävlar i skytte vill få in bästa träffen.

Han suckar djupt och lägger all vikt åt en sida, precis som en övning i skolan där man omringad av klasskamrater och med bindel för ögonen ska kasta sig åt valfritt håll och hoppas att någon fångar så man inte faller omkull och brakar ner i en mental källare där man kommer i stadiet att man förstår ännu mindre. Lutar sig mot stolpen vid övergångstället - det är trots allt ingen människa - den går att lita på trots dess diktatoriska ställning. Han förstår inte hur en stolpe kan kontrollera människan så, fast - den går på tid, så det är kanske inte så konstigt. Sänker huvudet och börjar sparka i det slumpvist utvalda gruset som ligger just där - han kommer att höra när det blir grönt igen, känna hur växtvärken kommer att krypa innanför huden - han behöver inte se. Sparkarna blir lägre och lägre och tillslut är de inte vad sparkar fick sitt namn för, utan mer som en damsugare, eller en hund som febrilt söker efter något - som om det är det enda som spelar någon som helst roll i hela världen. Alla gruskorn blandas med varandra, matta som blanka, mörka som ljusa, vassa som mjuka - alla får ligga, utan tvekan. Han önskar att någon skulle tvinga honom att flytta till något annat land med annan kultur, han gillar inte maträtterna och smakerna här. Han vill ha andra kryddor i grytan, några som sticker ut och når upp. Vill känna sig bekvämt naken inför livet. Vara vänd utochin och upptäcka alla okända ytor som faktiskt finns. Men, det finns en hake och det är att han är för lat, eller så är det kanske rädsla som ligger bakom och håller i täcket när han försöker gå upp ur sängen och bort från drömmen. Han vet inte och han vill kanske inte heller veta. Då kanske det kommer ta flera år att komma tillbaka till heltidsarbetet ”livet”. Men, tillbaka till vad? Han har bott i samma stad, ja, men han vet inte om det är en ärlig vän eller särskilt bra låtsasmor. För varje gång han har rest iväg och kommit hem igen har han mötts av en genomskinligt vit tröja som hänger på tork och bara väntar på att bli igenomskådad så dess trådar kan brista och flyga iväg med vinden, mot månen. Men istället tar han ner det självmordsbenägna liket och kramar det hårt samtidigt som han kryper till sängs.
Är den trasan värd att kalla ”liv”? Om han skulle flytta kanske han skulle få mer…
Inte lyft ett finger från tangenten med punkt på i flera år. Markerar att han kommer att följa upp arbetet han påbörjade, men när?

Det började formas till bokstäver på den lilla grusplätten: K O L A och sedan en punkt, för att försäkra att det var det enda han vill ha. Slutar på A, alltså feminint, motsatt kön, något att koppla till för att få ljus, brinna upp-upp-upp - bli soluppgången som ser en ny värld.
När det blir grönt är det som kolsyra bubblar upp från magen till halsen. En rap trycker sig ovarnat mellan läpparnas glipa när det första steget ska bli det andra. Det är som om det andra steget landar på en ramp - så mycket lättare. Och han vet inte varför. Han tänkte att han har lämnat det ”gamla” bakom sig, på något lustigt vis, men det känns bara löjligt, som en klyscha. Tungan hade hackat i gommen, men diamanten som den funnit var falsk. Han vet inte - vadå ”lämnat bakom?” - livet han alltid levat eller vägen han alltid gått på för att komma hem? Bokstavligt talat så är det naturligtvis vägen som för varje steg blir kortare framför och längre bak, som vanligt, men det känns så mycket mer. Rycker på axlarna, antar att det som man inte förstår inte heller ska förstås, det är för stort. Är ni inte tacksamma över att ni har tak över huvudet? Ler ett fjantigt leende när han är över.