Han släpar skorna genom stadens matta asfaltgator, skorna för med sig grus vilket är likt glassplitter från en sönderslagen fönsterruta - han vågade ta steget bort, ut. Gå igenom och få chansen att röra det han såg, börja leva och växa i naturens gång. Glasskivor bröt band med dåtiden, ristar nu istället destination för framtiden i sulorna. Han stannar upp och tittar ner på en glasskiva för att se det jag människorna han bott med har format. Han granskar det någon sekund, sedan trampar han sönder den - fimpar långsamt som om den var en cigarett vars ork hade tagit slut och därav inte längre var något till hjälp. Tillslut är det bara små, små korn kvar, till viss del torrt pulver som dåtidens dimma. Det ser ut som smink. Smink som täcker det äkta och gör det falskt. Glitter som kommer ur den så kallade trollkarlen och hans hatt, dalar ner och får barnens ögon och deras fokus att riktas dit medan trickets hemlighet avslöjas. Eller stjärnor långt borta som glimmar till för en sekund men försvinner lika snabbt, som om de for längre bort, flydde fältet, lämnade alla ensamma i sticket som det nu inte finns någon karta för.
Han tog de första stegen mot evigheten. Han hade fått nog, blivit trött på allt tjat om trygghet och arbete, den vardagliga sången som i slutändan handlar om tidsfördriv då man inte har något ”liv”. Det hade fått honom att sluta känna, för om man inte går över några gränser, om man inte riskerar, ja - då läggs man åt sidan och slutar förr eller senare att synas. Både för sig själv och andra. För man hjälper inte människan att utvecklas.
Han hade bott i samma stad, hus och rum i alla år, nu hade han rymt från familjen som alltid velat hans bästa - alltför mycket. De kunde inte lämna honom ensam, ville hela tiden se om han mådde bra - Han undrade hur många som mådde bra hela tiden och tänkte sedan att det måste vara något fel på dem, de kunde inte vara fullständiga människor som inte kände alla känslor - De hade aldrig låtit honom ta eget ansvar, eller låtit honom följa hans viljor då hans önskningar var först och främst ”för farliga”, men även ”för-höga-och-ännu-för-svåra-för-att-han-skulle-kunna-få-dem-att-slå-in”, vilket enligt dem skulle få honom att känna sig hopplös och kanske ge upp det vackra livet och det skulle, naturligtvis, krossa deras hjärtan så mycket som de älskade honom. Fastän de inte kände honom.
Det är natt och han gick nyss förbi skylten med texten som välkomnar resenären till staden. Skylten ser ut som raderingstangenten för en dator – Skickar text tillbaka till oändligheten, bortom oss och vårt förstånd, innan livets början. Han skulle nu få se platser han tidigare aldrig sett, han blev åter barn med nya ögon av nyfikenhet (de vuxna har en bild av hur allt ska vara och se ut inbyggt i hjärnan, hoppar över viktiga detaljer som kan förändra världsbild) – en ny historia skulle ta sin början medan han gick.
Han har ingenting med sig, endast en tröja överdragen, byxor uppdragna och fasthållna med ett skärp. Han har skor som är svagt knutna - vill inte känna sig nedtryckt likt den svaga pojken blir attackerad bakifrån, får sitt huvud under vattnets yta och får panik över att inte kunna andas in egen luft - sulorna är tunna och han har inga strumpor på sig, vill känna underlaget som vinden smeker och till viss del formar med tiden. Han vill utsätta sig för döden för att komma närmare livet, tänja den sköra gränsen - en rand av ett fåtal trådar - kunna använda den som ett löst hängande halsband och sätta dit pärlor likt pusselbitar från livet. Vill lära sig mer och få erfarenhet genom att utnyttja varje sinne.
En skog tar sin början vid vägkanten, han går in, bort från vägen. Vill bli svårare att hitta, se till så ingen tar tag i hans tröjärm och drar tillbaka till det vanliga, den stängda boken med stela lagar och regler. Tittar snabbt bakåt och när han vrider tillbaka mot det tänkta spåret kastas ett nät på honom, som om någon hittat honom och precis tagit sin chans för fångst för att åter kasta in honom i systemet och fylla platserna för försökskaniner. Men det är endast ett spindelnät. Han ler, ser hur de slappt stämda strängarna skimrar i solens uppgång. Sedan smälter de in. In i hans hy. Känner hur hans identitet ändras, nya DNA-spiraler - Spiraltrappor till nytt, flyttat kontor baserat på beslut, känslor och hur det ska se ut byggs upp genom att gamla trappsteg delas på mitten och faller bort, ner till svart botten, medan nya intar deras platser. Han kände sig nu naken, har inte känt in sin kropp. Går med försiktiga steg vidare, möts av knott - de är som nålar som kopplar ihop tyg innan det är sytt. Han får tröja och byxor, skräddarsydda, passar endast kroppen han nu bär - förvånande - lätt.
Efter ytligare några korta, försiktiga steg går han på en vattenpöl täckt av svag is, frost som påse under öga - tunt skinn. Nu när det värsta är över, problemen långt borta, upptäcker han att han är trött. Ser löv med nyanser av brunt, rött och gult falla ner och brista innan de nuddat mark. Han hade inte sovit bra de senaste dagarna, men det spelar ingen roll nu, inte när han är på god väg att uppnå sitt mål om att ”bli” fri. Ser ett stort träd på en kulle. Den har en massiv trädkrona, han märker att det är en av de största trädkronorna i området. Grenarna är täta, de gör så det verkar vara kväll fastän det är tidig förmiddag. Solen försöker kika igenom och ge en hjälpande hand, men det är nästan så den får kisa av antalet skuggor och deras krafter - förstår då att de klarar sig själva. Drar för moln som täcke, ska vila en stund, ladda upp batterier och sedan försöka igen. Vill inte att mörkret ska sluka ljuset helt.
Han är nu uppe på kullen och står vid trädet. Sätter sig ned, med ryggen mot. Sträcker ut benen, suckar och andas djupt in lukten av koda, gräs, marken av jord och stora rötter vars positioner är centrala - varken för långt nere eller för högt upp - de ser ut som vågor, eller ännu hellre den gamle, vise mannens fingrar som håller om pipan samtidigt som han sitter i gungstolen och skrattar som paddan; Jorden är varm likt gödsel. Ånga stiger, binder synen, fantasin formar änglar och demoner och vinden frambringar toner. Trycker från ovan och under, håller fast armar och ben, slår i magen, blir tom på ord, andas in all naturlig magi. Trädkronan snurrar och kottar faller ner, han hör rytmer från Afrika slå djupt, väcka rötter som drar ut så långt att de ljusnar: tiden går långsammare, blodet får en längre sträcka att springa. Trädkronan snurrar och vita månar faller mot finnar, han blir vargen som ylar: Hostar ut varenda bakterie som står i vägen, får fri sikt, en egen stjärna att följa.
Stammen börjar knaka som en segelbåts mast i stormen, ljudet blir allt tydligare och kort efter är det inte längre ihopsatt till lika stor del, utan det är nu hårda slag och mellanrum emellan. Knackningar. Han börjar lossa på bark för att ta sig in, se vem det är. När all bark är borta möter han sin spegelbild. Får en chock, blir stött - en sådan kraft att den knuffar honom bak, börjar rulla nedför likt jorden snurrar (tillbaka). Vägen slits på bredden åt två håll, börjar dela på sig. Blir tvungen att välja mentalt: Vilken väg - liv eller död.
Han vaknar till, lyssnar. Någon ropar: "nu är vi hemma!" och han kommer ut ur sitt tillstånd - han hade inte gått någonstans, endast slumrat till. Han är i rummet han alltid varit i. Boken han läst ligger sluten som en mussla på havets djup, han hade svävat ut ur dess pärm, simmat upp till ytan och andats in nytt syre, endast tillägnat honom - Han minns inte vilken sida han är på. Men han förstår att han inte gått någonstans, utan bara drömt. En känsla av besvikelse fyller hans skal, men också hoppfullhet – om det hade känts så verkligt så måste det finnas i verkligheten.
Tiden går åter sakta, det är precis som en kort kines ligger fastspänd på två plankor som separerar - han hade alltid velat bli längre, de hade sagt att alla önskningar kostar på ett eller annat vis, huvudsaken var att han inte skulle ångra sig. De sade att han fick tänka positivt, att detta bara kommer kännas i någon vecka, sedan kommer hela livet vara framför honom - Han blev illamående av tanken, men samtidigt tänker han: I mitt fall kanske det är rätt - det är nu framtiden visar sig.
Han hade gått på tända stearinljus. Tryckt på nerver och ådror, stoppat det smutsiga blodet. Kvävt elden och fått tornen, där allt styrdes från, att rasa. Gått in i röken, mörkrets gap - innan klockans sekundvisare hugger av huvudet med machete - stått öga mot öga med sanningen och berättat hur han ville ha det.
Tidigare hade kroppen aldrig lydigt, han hade aldrig fått ut något av det han ville ha gjort eller sagt - men nu hörde och kände han en ny våg vara på väg, föra bort rester.
Snön började falla i takt med hans första blinkningar, när han kunde se under en längre tid kom det bara mer och mer, snabbare och snabbare. Tanken om trollkarlen från drömmen kom tillbaka, fast nu var han skickligare och allt han gjorde var äkta. Han tog en vit duk över den slitna världen. Lät den ruva de vita äggen.
Det var precis som om han var född igen, nu på rätt sätt.
_________________________________________________
Trädets stam var ihålig, han gick
in och föll ner, kom till
rötter. Vaknade upp. Ett tecken
på att han inte kunde gå
för långt utan sitt ursprung.
Livet är meningslöst och därav
är det värt att skämta om.
Han börjar skratta. Startskotten i
form av hickningar. Han börjar
springa mot ett liv. Trapporna upp.
_________________________________________________
för, ingen kan stoppa honom nu…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar