av alla dåliga förmiddagar var denna sämst

magen var som staden är

ett byggprojekt

de borrade igenom och

smärta till björn

kom ut ur grottan och röt

vindar av damm från nedrasande byggnader kom

krypandes med sina oklippta naglar

gav ifrån sig tjut när den vandrade över svarta tavlan

försökte lära in ny världsbild, hur kartan

nu ska se ut - och jag rös, hårsäckarna blev som istappar

trots det svettades jag och tungan blev sträv

som nytt, grovt sandpapper ska göra ovilliga villiga för förslag

blev tyngre och sjönk, allt blev ett och när jag tog av

mig jackan så var det som min kropp vändes utochin, kändes som

hela magen skulle komma upp, men jag tog min ena hand

för munnen å behöll smärtan inne - tänkte att det var ett straff som

jag förtjänade och som snart måste vara över - släppte aldrig

trots att jag hela tiden ville, visste att det var bättre tills jag faktiskt

fick gå från mötet och ta den mängden mat de tidigare tagit från mig -

jag visste att jag är och var stark, jag skulle överleva, vara kvar -

men skulle jag klara av en rumskamrat i längden, skulle

jag någonsin kunna tänka klart och få prata till punkt

skulle jag klara av att aldrig igen kunna gå till min

tillflyktsort av ständigt regn, trappsteg, dörrar

av färska världar, brus från vinylskivorna av

tidlöst ljud, fånga mig och kasta ut-ut-ut

skulle jag klara av att leva i här,

i verkligheten, hela tiden?

tror inte det

visst, skulle vara vid liv

kunna gå prata och se

men aldrig vara

livlig, leva ut, gå längre

och se något mer, det

som andra inte

ser

ljud och känslor är

inte osynliga

det är ni som inte

har tid att

ställa

in