vad som väger bly är solstrålarna
och inte pennan fylld med det bokstavliga,
för att svalka av mig bär jag svart topp till tå,
ställer mig i skuggan, tar in all luft jag kan få
ser till att alla stjärnor lämnar, går ifrån
när jag genom tid och rum reser i
samband med kontakten fingrarna bildar
tillsammans med den gamla skrivmaskinen
från igår och dess tangenter, som kan liknas
vid stenar; skapar ett halsband, för tråd
via nålens öga, sätter på nya linser -
allt fler tullar att passera; ja, bandet, helt
enkelt ett strypgrepp som uppmanar mig att
fortsätta gräva i ögonblick nära döden, nära
livets gräns som endast finns för att
vigdas
binder, knyter påsen halvt,
behåller en liten öppning
att blåsa in i, fylla med luft
de illustrerar en dragkedja,
som sluter sig, vid deras mun
alla riktade mot mig som
ung
jag löd dem, rent ytligt, då
de var ytliga mot mig, för
istället sydde jag tyst ihop
historier; fiktion som lögn,
satir som spegelvänt, de blev
alla karaktärer jag drev med
utan
att det förstod att det var
sant; allt negativt blev min
drift att framhäva min egen
skit, skyffla det framför
deras paradis; de trodde att
det var ett skämt, men sen
levde
de ju i sin egen lilla fantasi ...
precis som alla andra; vare sig
om föreställningen är vacker
eller
ej
för att känna mig fri lämnar jag över mig,
stänger in mig bakom galler
med rader av ord som inte säger någonting,
mellan gitarrens g-och d-sträng där diskant och bas
bollas fram och tillbaka likt två pinnar, från
olika träd, genom en lång
handskakning försöker skapa en eldstad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar