vid industrihamnen, lutad mot havet
med hela kroppen kontrollerad av en känsla närmast lik gelé
spydde han fram ord vilka mest lät som olika nyanser av ett ljud,
(
men vem sade att bläckfisken kunde skriva?
han har bara bläck, måhända penna
sett till armar, men sedan
finns det inget att anta när det kommer till kunskapen
att använda sig av - den var
född med det, den använder sig av
det på en bläckfisks sätt, inte en människas
)
efter att ha spätt ut det med vatten, sprättat upp brevet, inte bara
avläst ögonens riktning, utan även dess genomborrande mål,
ja, då hörde man detta gå balansgång:
-
"dina blåmärken är mina moln jag lägger hela min vikt på,
vikt som vilja - allt annat är skit och kommer
förr eller senare slängas -
de ger signaler om att jag ska ta ut djuret i mig,
låta blixtarna slå ned och
åskan skaka om en hel värld så länge den är
hel, innan någon annan hinner före, annars blir effekten
halv
och jag kommer aldrig att nå
fram
du är en som kan beskrivas
på det mest pretentiösa sätt,
utan att gå ifrån sanningen
en sekund"
-
nog lär de passa ihop, om blåmärkena täcker upp, frågan är om
de inte redan gör - om solen täcks av mörka moln -
om inte, vem var det då? var detta ännu en tok ståendes i ett led
representerandes diktens maktlösa position... ?
jo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar