jag känner känslan, men jag känner ingen människa,
att säga att man känner någon är lika förslösat som ordet geni,
vi lever i en tid där man måste säga mer
än "jag älskar dig"; dess yta är redan skrapad och
man får inte känna när man faller ner
till djup - man är redan där och därför tolkas det som ytan, må
vara topp på berg, men än sen? inget mer än utsikt
kan inte nå in
känner känslan för
den är här, föds inom mig;
känner ingen människa
för jag vet egentligen inte
vad någon tänker
eller känner
mer än att de säger och orden tas av vinden
och vinden tas av trädens grenar
himlens moln,
skapar den stämning som mina känslor
skapas efter;
antar att alla är en och samma
person, bara olika sidor i samma djävla bok
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar