manet blev monet

var precis som frukost i det gröna;

inte som att det var i det gröna -

utan på - snarare i det röda;

kroppens kött och blod

i samspel med en

takt allt annat

än låg,

lät inte kroppen

slappna

av, men den

mjukades upp av

alla slag, suddade ut alla

konturer, trots att stötarna

var så konkreta, säkra och hårda;

gjorde troligen krokben på sig själv