längesedan jag kände mig utvilad,
oavsett hur länge jag har sovit -
har inget att vakna upp till,
bara den omedvetna
livsviljan kvar;
sådant man
känner att
man måste
(när man
inte ens
måste leva)
är det
inte
tragiskt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar