så man inte kan urskilja några konturer
inte får något annat val än att följa egna hjärtslag -
ingen stjärna som blinkar, ger förslag
gör så man inte får egen tid att tänka, kan endast
hoppas att dess erbjudande är det bästa -
lämna inte rummet förrän allt annat har lämnat
möt ensamheten för att kunna måla
upp ett ansikte, göra utkanten av staden synlig -
det runtom är viktigare än det mitt i,
måste hålla ihop, bilda en ring, annars riskerar
allt att läcka ut och lämna ett skal
med enbart tomhet-
mage fylld av luft kvävs
omvandlar sitt eget
värde, blir allt mindre
gå inte ut förrän ditt rum har blivit mörklagt
samla alla tankar och känslor, färga
dem i samma färger för att lättare märka vilka
som sticker ut beroende på hur de
utvecklas, märk vilka som ligger närmast hjärtat
sitt bara där - allt kommer komma till dig -
lättast hitta sig själv när man är själv,
men om man sedan består på detta sätt
när man är med andra vet jag inte än -
kanske är man flera,som man har lager skinn
kanske är därför de skär sig - för att känna
rakt in i ben, barfota på grusväg -
att det är på riktigt, inte är
något spel, men vad
vet jag som bara rört rubicks kub en endaste
gång - vad vet jag, kanske har jag inte
så många sidor som jag alltid
trott, kanske är jag
grå och håller redan nu på att rosta då jag
simmar och simmar utan att hitta
något land, någon
skattkammarö - är det så att allt redan är
(över)
?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar