kunna prata mer
när han hade sett mer
men det blev
tvärtom, fick reda på
sådant han inte
ville veta något om å
gick därför
in i sig själv då det var
den enda plats
han kunde känna sitt
jag - kunde
inte längre relatera till
sin barndom -
där å med de han växt
upp, fick
bara känslan av att han
krympte till den
storlek han varit i när
han lämnat
å att inget av det han
gjort betytt något,
att ingenting gick att
förändra -
precis som att tiden
ignorerar, eller
bara står stilla, inte
når innanför bubblan
tycker om rytmen, och den känns väldigt personlig eller vad man nu ska säga. stark också.
SvaraRadera