sitter helt stilla i mörkret som gulnar
en bläckfisk utan bläck, löven tappar
koll på vindens riktning, mister syre
synen av en öken, allt smulas sönder
för torrt för att kunna behålla grepp
inte tillräckligt fuktigt för att både
kunna hålla och samtidigt sjunka in
det är helvetets himmel som avbildas
en tapet som skrynklas, blir till en boll,
en klump, räcker inte till, blir lövet som
dalar ner, en vagga med ett barn i, skepp
mitt i en storm, lyktan på bordet glider
mot kant och går tillslut över gräns, faller
på golv som spräcker glaset, befriar elden
vilket startar brand - de översvämmas av
det inre som de aldrig tagit itu med förr
man kan känna lukten av cigarettrök
man kan känna att synen går ur fokus
två bordshalvor som inte sitter ihop
blandar kort, separerar, ser igenom
under, delar ut spådomar man själv
inte tror på, men som sätter andra i
skräck inför sitt liv, inför sin framtid
det är utanför ett café i italien vid
ett runt bord med rödvitrutig duk
de sitter och först hör ett skri som
om någon klämmer sin tå i mellan
dörren och dess öppning, som om
någon föder - offrar sitt liv för att
leva mer, delar med sig av sin lycka
för att se andra lyckliga och på så
sätt bli lyckligare, kunna säga "lycka
till" med trovärdighet vilket är just
vad de tycker att vinden säger efter
och de får omedvetet ett ett tacksamt
leende på sina läppar, känner att det
värsta har gått och de kan satsa korten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar