vara trådar som dras in och bilda ett
garnnystan i huvudet redo att användas till
virkning eller stickning av kläder -
hitta sitt väder, där man trivs bäst, smälter
in, glömmer bort sin kropp, blir
ett
virkning som att trampa fel,
vricka foten, gå där
man inte får, men inte ge upp
stickning som inte ha någon
stil, bära plagg vars
färger skär sig, uppföra sig
på ett sätt som inte är vanligt,
tänja på gränser
livet är en hårfin linje, linjal som ibland kan
böja sig under vattenytan och ta allt hopp,
men efter en stund släppa och kasta upp -
det kan svänga hastigt och det är dessa
svängar man lär sig allt avgörande av
mina ögon är ödlor, har fjäll likt fiskar,
men är ändock torra - är djupa
och har alla svaren - fjäll som takplattor,
fåglar bor under ögonlocken,
skickar signaler - gör mig medveten om
målet - vad jag vill ha i magen
vilka lukter, vilka smaker jag vill förstöra
och bygga upp igen, få dem på
mitt sätt - gå in för att komma ut, förstå
hur jag som person är uppbyggd -
mina ögon är ödlor, skiftar färg beroende
på hur jag känner mig, hur ljuset
och temperaturen är runtomkring, bäddar
om mig, får mig trygg, gör inget
om någon attackerar mig - kan offra min
svans - är ändå så självsäker att
jag kan balansera på tråden utan den ...
Ja, jag tror på Gud, jag känner mig säker i det, dock känner jag mig än inte riktigt säker i min tro till honom. De brukar alltid säga att han älskar alla människor trots vad de gör, det kan jag inte lite på, inte än i alla fall.
SvaraRaderaMajoriteten av människor har aldrig haft det bra, det finns krig i olycka överallt, men jag tror att människorna har det bättre med Guds närvaro. Jag tror att han har gjort det bättre för många personer, hjälpt dem genom deras tro. Det där om att han inte "bankat vett i några åtminstone" tror jag inte på. Jag tror att han gjort det, jag vet att det finns gott om människor med vett i. Jag tror att alla människor har det, kanske bara dolt, eller gömd bland olycka.
(och jag vet egentligen inte vad jag ska svara för jag har inget svar själv på det. Jag tror på Gud, men jag vet inte varför att olycka finns, det enda jag vet är att jag känner Gud och att han hjälper mig.)
Jag känner. Jag känner hans närvaro därför tror jag. Och jag ser Gud också, överallt.
Jag litar inte på människor för jag vet vad de kan göra, och då har det var Gud som hjälpt mig.
Jag vet faktiskt inte hur det skulle vara att känna sig tillräcklig som det är, trygg i mig själv. Men jag hoppas att det i vilket fall är bättre än vad det är nu. Lyckligare. Mer enkelt, mer fritt.
Men jag är nyfiken på vad det är som hjälper dig genom stunder som är svarta, eller vad som får dig att gå vidare?