grannflickorna de
viskade lika diskret
som en trådtelefon
jag blev genast
misstänksam
vred huvudet
några varv
för att vara riktigt säker
på att de inte försökte
fälla mig
få mig att på något sätt
bli intresserad
när jag mötte deras blick
fnittrade de och kilade iväg
det var precis som om
de hade lagt en bomb
vid platsen och
sprang bort för att få skydd
jag ryckte på axlarna och
höll dem kvar
i öronsnibbarnas höjd
det var kalla vindar som just
påbörjat en offensiv
jag visste redan då
att jag var försenad
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar