viking

rista in mitt namn i
askkoppen

döende av för många
vässade pennor
spetsandes mina lungor
snart fyllda
med bläck
rinner ner som en
nervös mans
svett
kostymen sitter perfekt
inte det minsta
för stor
menad att stärka känslan
för sig själv
någon som ger en kram
när man står där ensam
men
nu är den som om jägare
hotar en mammut mot
en återvändsgränd

pratar i en handstil
som ingen riktigt kan läsa
slarviga rökmoln
håller ingen rak linje
svävar uppåt likt en ballong
på ett nöjesfält
eftersmaken:
ett barn som skriker av att
alla hon älskar går ifrån
och de som kommer fram
känner hon inte till
det enda hon vill är att
åka hem
där hon brukar
sova