countertenorerna

Fyra kraftiga män sitter likt chipspåsar i utkanten av Little Italy vid ett ännu mindre, runt bord med en rödvitrutig duk liggandes på. Ett schackbräde där det svarta, döda, är utbytt mot det röda, livliga. Den förste som säger något spiller blod, och det är icke av ont, då denne ger med sig och skakar om tomheten. Duken är ett våffeljärn som väntar på smeten som ska forsa över alla gator och sopa bort all smuts - tungan utgöra vågor, plaska och pressa ut färg ur tub. Så fort den första droppen landar sätts pulsen igång och de andra följer takten med sina instrument. Frontmannen skulle därigenom bli utsedd för denna gång...
”Mets krossade igår” sade en av dem belåtet. Han lät orden formas i cigarrens rök som han pustat ut samtidigt som orden och genom det skapat den mest oslagbara kombination, orden blev lukten vilket tillsätter synen. De andra kände hans tro på överlägsenhet och sökte efter en mening som skulle få ned honom på jorden.
” Pfh! Kom igen: de vann med sju jävla poäng, har tre poäng till slutspelsplats med blott tjugo matcher kvar!” utbrast en annan. De andra nickade med stenansikten som om de var livvakter som försvarade hans påstående vare sig de gillade det eller ej.
”Visst, visst, men kom ihåg att det bara är grundserien. Det är under slutspelet det gäller och sedan är det där bara nummer - det är prestationen som räknas, de hade övertaget hela tiden!”
”Hemmaplansfördel i slutspelet då? Motståndare?
”Ni förstår att jag aldrig har förstått nackdelen med bortaplan. Vi är underdogs - det som inte dödar gör oss starkare - burop är våra applåder...” Sade han lugnt och fortsatte
”Vi får styrka av andras ogillande, vi får lust att bevisa vilka vi är, att vi kan det de säger att vi inte kan. Kan se det hela som ett krig - inte ska man få positiva vibrationer från det. Detta är på liv och död och skit samma vilka man möter - om man ska vinna allt så måste man väl ändå besegra de bästa…? Det finns en tid för allt, inte ska man lägga tid och kraft på att försöka vinna om man inget vinner?”
”Att förlora tar mer på krafterna!” Skrek de andra i kör.
”Jaså? Om man inte försöker då?”
”Varför skulle man inte försöka göra det man älskar? Kan man motstå? Det är som att ge upp allt. Om man inte har viljan att göra det man älskar, vad har man då vilja till?

Kort efter var lunchrasten över och de återgick till sina arbeten och de blev åter lagkamrater som utförde de mest utmärkta av samarbeten. Ingen såg argumentationen som någon stor grej, det var nöje för dem. Att uttrycka sina åsikter och försvara dem för att göra sitt jag tydligare, måla upp ett ansikte, samtidigt som de tog in de andras och på så sätt utvecklades.

Just idag hann de bara ta en chokladruta, men något är bättre än inget, vilket de känner allt mer med åren då tiden blir knappare och skjortan öppnas steg för steg tills de inget längre kan dölja, skydda, utan det enda valet som finns är att blotta, fylla sin vita tavla.
De kallar varandra för countertenorerna - högsta röstläget för män, högsta som i smal, ljus - då de tar de små bitarna av livet och njuter fullt ut.
Livet är ett spel som är svårt, men om de skulle få homerun direkt och hela tiden skulle de springa förbi allt, inte leva i nuet.
För dem är jorden cirkelformad, men platt - en bordsskiva - men de bryr sig inte. För desto mer man tänker, desto mer sjunker man. Följer med solen ned till det heta men känslolösa helvetet fyllt av chipspåsar som de tvingas ta på sig, arbetskläder med sponsorer som målar upp en felaktig bild av deras personer.