precis som man över ytan, bokstavligen, kan
tolka Ella Fitzgerald som en
dadaistisk sångare genom hennes utfyllningar
av nonsens - bebabi, bebopba -
så kan man även känna att detta lyfter hela
sången och det som ingenting
betyder säger allt, kanske främst för att livet
i sig inte säger någonting å
visst är det så att om man ändå ska ge igen, så
ska man göra det med samma
medicin, så de riktigt får känna hur det känns?
skillnad mellan det nedskrivna och det sagda -
synligt och är kvar så länge man inte suddar eller slänger -
rösten hör till ljuden och har den största delen
av karaktären då det just är en röst och ljuden, som
inte behöver vara ord, påverkas av tonläge och
betoning - sätter nivå, kan tolkas på flera olika sätt då man
inte ser färger, men känner alla möjliga känslor
inte begränsade till en mening,
en betydelse, allt må gå hand i hand
i slutändan, men under tiden spretar allt
åt olika håll, likt en blommas blad -
å det är processen som avgör
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar